Gryning

Gryning

fredag 16 juni 2017

Mitt på dagen


Oftast är jag ute och övervakar dimmiga soluppgångar men det händer att kameran lurar ut mig även mitt på dagen. Så skedde i onsdags och som vanligt tog jag foton utan någon större eftertanke eller urskiljning. Det fick bli som det blev och det gjorde det vill jag lova!

I trädgården kring det hus vilket jag föddes i, fanns det två sorters dagliljor, gula och röda. Jag minns nu inte om det var min farfar eller farfars far som skaffat dit dem, ty bägge hade ett stort trädgårdsintresse, men särskilt de gula dagliljorna visade sig tåla nästan vad som helst. De är vackra när de blommar.
I trädgården fanns det även en del iris. Både dagliljorna ovan och irisen är fotograferade här i Katrineholm men de fick mig att minnas en annan trakt.

Efter att för en stund ha förlorat mig i barndomsminnen, vandrade jag vidare och kom då att stanna på bron vid Värmbol där jag kikade en stund på skuggorna över ån.

Därifrån ställdes kursen mot Backa. Intill den vägen hittade jag en vacker näva. Den har en stark doft och brukar kallas stinknäva. Man ser släktskapen med andra arter i Geranium familjen. Många av dem har också en påträngande odör. Pelargoner och rosengeranium, ”Dr Westerlunds hälsoblomma”, hör dit.
På andra sida Backa gård hittade jag en vit och en svart fjäril. Den vita är en svartribbad vitvingemätare ...
och den svarta en sotmätare. Dena är vit med lite svart, den andra svart med lite vitt.
Ängsklockorna blommade för fullt. Ängsklockan är Dalarnas landskapsväxt.

Det kom en liten fjäril och landade på vägen framför mig. Den var rätt rastlös så det var svårt att hinna med med kameran men den lille krabaten höll sig på grusvägen. Fjärilar som håller sig på vägar har oftast en egenskap gemensamt: De är hanar. Fjärilshanarna behöver mineraler till sin spermieproduktion och mineralerna hittar de på sådana fuktiga grusiga ställen som gamla grusvägar kan vara. Det här fjärilen är en ängsblåvinge.
Längre fram var gruset grövre och där landade den här ängssmygaren- Förmodligen sökte även den mineraler där. Fjärilen är inte stor och föreföll därför att ha landat i ett storstenigt klipplandskap.
Vi närmar oss midsommartiden. Midsommarblomstren, ja de är också en sorts Geranium-växt och näva, formligen prunkade i diket intill landsvägen. Skogsnäva brukar de också kallas.

En kålfjäril njöt av blomprakten på sitt eget vis.
Så kom jag hem och kände mig rätt nöjd.

4 kommentarer:

baraenbildavmig sa...

Visst kan du vara nöjd med denna vackra blandkompott av blomster och fjärilar! Sotmätaren var ny för mig, tqck för den. Jag har både dagliljor och iris i min torpträdgård, men den blå har jag traktat efter länge nu. Grannen lovar och lovar men glömmer bort det och jag vill inte tjata. Bland alla fina bilder idag väljer jag ut bilden på den skira ängsklockan. Så vacker.

Tine sa...

Så sommarvackert, och informativt som vanligt! Tycker mycket om både dina foton och din text som alltid kompletterar varandra.

BeBest sa...

Tack Du! :-)
Iris är en vacker växt och den förefaller inte kräva så mycket av trägårdsägaren heller, Det finns en del såna utslända här och var här och de tycks klara sig gott på egen hand.

BeBest sa...

Tack Tine! :)
En bra bild säger mer än tusen ord sägs det men mina foton är inte riktigt så bra så de kräver allt som oftast att få ett par förklarande ord med sig.

Skicka en kommentar