Gryning

Gryning

lördag 27 maj 2017

Dimsyner i Östra Vingåker


Det var i onsdags morse jag knallade bort till fågeldammarna. Jag hoppades på dimmor över vattnet där. Redan vid Genne såg det lovande ut. Det fanns dis över Backasjön.
Sakta ljusnade det. Jag såg dovhjortar på avstånd men ljuset var trots allt inte tillräckligt för att det skulle ge användbara foton. Här vid vägen upp mot Knutsdal började gryningens färger att visa sig.
Ju närmare jag kom dammarna, ju mera dis fanns i luften och väl på plats kunde jag inte klaga på dimmorna.
Jag brukar ställa mig så att jag får höjd över vattnet och dimmorna mellan mig och solen.  Det innebär att favoritplatsen är i backen upp mot kyrkan. Det gick ett vildsvin en bit ifrån mig.

Vid dammen vilade måsarna.
Solen började sakteliga närma sig trädtopparna.

Efter ett tag började den hitta luckor att lysa igenom.
Det skapade annorlunda möjligheter.

Ovanstående foto konverterade jag till gråskala och det blev så lyckat att det fick utmärkelsen dagens bästa på en internationell sida för svart-vita foton, World in B&W. Nu har jag fått skryta lite också. Det brukar jag inte göra men det här var rätt speciellt.

Solen steg och då bytte jag position samtidigt som morgonljuset blev starkare och gulare.
Ljuset flödade ned i dimmorna bakom den här dungen och det skapade fina kontraster.
Även dimmorna över dammen bjöd på solguld.
Det brukar finnas skarvar vid dammarna. Huruvida de hitta något att äta där, vet jag inte men den här passade på att vädra vingarna i morgonluften.

Sommarnätterna är korta men flitiga spindlar vilar inte i onödan. Den här spindeln förefaller ha övat upp en mästerlig skicklighet i nätbygge.
Morgonen var på väg över i dag och det var dags att knalla hem igen.
Då jag närmade mig bebyggelsen hade morgontrafiken börjat komma igång. Vid Genne fann jag min kompis, fältharen. Den ser jag alltsomoftast då jag är på väg hem. Nu låg den och morgondaggen och njöt av solskenet.
Nästan hemma hittade jag ett gullris av fjolårets modell.

Det smakade bra med frukost efter den här promenaden. 

måndag 22 maj 2017

Skogens guld


Solen hade kommit upp och morgonen såg ut att arta sig bra. Jag lämnade höjden vid Sjöholm för att gå till nästa mål, vilket var Tornstugan vid Catrineholm. Jag ämnade inte följa asfalterade vägar och gator mer än vad som var tvunget. Följaktligen gav jag mig in i skogen och sökte mig där fram till en gammal väg. Skogsområdet heter Långhagen och består av en granplantering. Jag gissar att den skogen kom till under 1930-talet men att den kan bli avverkad inom en snar framtid.

Solen hittade luckor bland stammar och grenverk. Mossan i ljuset bortom blommorna blev på så vis förvandlad till guld.

Marken var moss- eller gräsbeklädd och i det växte harsyra, Oxalis acetosellavilken blommade.
Man ser lätt att detta inte är en naturlig skog utan planterad. Förmodligen blev marken tagen i bruk för att ge bete och vinterfoder till kreaturen efter att sjön sänktes för ca 150 år sedan. Det behovet upphörde och då blev det planterat granskog istället.
Skog är ett tacksamt motiv. Även om fotona visar samma träd, går det att variera dem rätt bra genom att ändra fotovinkel eller flytta fokus.

Det finns även bärris i skogen vid Långhagen.
Här har jag lämnat Långhagen och befinner mig på vandringsleden i höjd med gården Stettin.

Här är det inte lika gott om barrträd men en hel del lövsly. Man har röjt och gallrat ur här och det som sågats ner förefaller få ligga kvar. Det ser risigt ut men det är bra för miljön, flora och fauna. Bok, Fagus sylvatica, hör inte till de vanligare träden härikring men åtminstone en står intill stigen bort till Tornstugan.
Det finns även skogsalm, Ulmus glabra, där.
I höjd med koloniområdet Mogetorp finns grövre lövträd. Det här är glasbjörkar, Betula pubescens.

Blommande gullvivor, Primula veris, har det funnits länge nu men jag hade inte plåtat årets modell, så nu var det på tiden.


Det var dags att ta en vilopaus och en enkel frukost. Jag satt på en bänk och njöt av fågelsången. Då kände jag mig iakttagen och vände mig om och visst var det tre skogstroll som skymtade i buskaget!

En stund därefter var jag framme vid beteshagen där Tornstugan finns. Där flög en citronfjäril, Gonepteryx rhamni, en hane.

Där fanns även en sångglad sävsparv, Emberiza schoeniclus, en hane.
Från Tornstugan har man utsikt tvärs över sjön Näsnaren. Långt där borta på Vingåkerssidan finns en skarvkoloni. Det syns på de förstörda vita träden. Skarvarnas frätande spillning dödar träden de bosatt sig i.

Intill Tornstugan höll flera par knölsvanar, Cygnus olor, till. De var inte helt sams. Här är det en av dem som försöker visa sig stöddig.
Taket på herrgårdsbyggnaden vid Sjöholm har jag med på många foton men nu fick jag möjlighet att även få en bild av husets sida mot sjön.
Det var dags att så sakteliga lämna Tornstugan. En vacker hägg, Prunus padus, fick se sig bli porträtterad i förbifarten.
Så blev det även för den här sävsångaren, Acrocephalus schoenobaenus.
Jag var nu på väg mot OK-Q8 för att hämta ut en hyrbil. Trots att jag vid det laget var trött av vandringen och sömnbrist kom jag dit lite för tidigt men att bara sitta och låta tiden gå är jag skicklig på.

lördag 20 maj 2017

Tidig majmorgon vid Sjöholm


Igår fredag, gick jag till Sjöholm. Vill man vara med om soluppgången och samtidigt rör sig som en lus på tjärad näver, måste man ge sig av mycket tidigt. Jag hann fram innan solen hunnit upp till horisonten men den hade redan hunnit måla himlen röd och molnen speglade sig i vattnet.

Himlen ljusnade rätt fort.
Snart syntes solen vid skogskanten.
Sakta arbetade sig solen vidare upp genom molnen.
Strax efteråt nådde solstrålarna ned mot vattenytan.
Solen steg ytterligare och ljuset fick en mer gyllene ton.
Öster om vägen ligger sjön Näsnaren. Åt andra hållet finns det åkrar och ute på en av dem pågick ett förtroligt samtal.
Mellan Näsnaren och sjön Kolsnaren finns ett dike och i det simmade gäss och änder med ungar.

När så solen vaknat till och kommit upp på himlen valde jag att gå till nästa intressanta ställe. Om det kommer jag att berätta en annan dag.

måndag 15 maj 2017

Gökotta vid Fostorp


Östra Vingåkers hembygdsförening höll sin traditionsenliga gökotta i helgen. Den här gången var det 26 deltagare som traskade runt Fostorp och Lövhult. Där finns en varierad miljö med fågeldammar, åkrar, beteshagar, höga gamla träd och kärrskogar. Ledare för fågelskådningen var den eminente fågelkännaren Ingemar Ernberg. Han är såväl undervisande som underhållande! Jag vill påstå att han talar med fåglar på fåglars sätt och med lärde män på latin!

Den här gången var jag med på ottan och lät kameran få göra sitt jobb så gott det gick. Det visade sig inte bli någon enkel uppgift för den. De flesta fåglarna höll ett i mitt tycke väl överdimensionerat säkerhetsavstånd. Fotona är därför inte särskilt lyckade och det vill jag redan nu be om ursäkt för.

I den här dammen såg vi bland annat tre skedänder, alla var hanar. Två av dem finns med på bilden bakom den mera vita kniphanen. De tre längst bort är skarvar.
Vi vandrade vidare och hade sällskap av nyfikna kvigor. De fanns bakom stängsel men så fort de såg oss kom de springande för att beskåda fågelskådarna. Vi kom så småningom fram till en liten sjö, Gölen. Där blev det dags för morgonens kaffepaus medan vi lyssnade till bofink, lövsångare och trädpiplärka. Trädpiplärkan satt vid ett tillfälle rätt lägligt till så jag passade på att få den på bild även om avståndet och ljusförhållandet var långt från gynnsamt.
Medan vi avnjöt vår matsäck kom en storlom flygande och landade vid Gölens bortsida. Lommen fiskade där en stund. 
Vid den kanten uppehöll sig även ett par sångsvanar och ett par fisktärnor. En av de senare ruvar.

Efter kaffet traskade vi tillbaka. Nu hade skedänderna dragit sig undan men däremot hade ett par svarthakedoppingar tagit plats på scenen. De var inte speciellt lättskrämda heller. Här visar en av dem hur man på bästa vis vårdar sin fjäderdräkt.
Då vi kommit tillbaka till bilarna gjordes en summering av de arter vi sett och hört. Då visade det sig att det fanns några fåglar, vilka kände sig bortglömda och nu kom för att få vara med. En stenskvätta satte sig långt bort på en av beteshagens stolpar och blev på så vis medräknad.
Den bruna kärrhöken hade några sett och nu tog hanen chansen att få visa upp sig men han var något jäktad så av den uppvisningen blev inte mycket mer än en liten ljus fläck mot lövträden!
Snatteränderna, som simmade förbi oss, hade visserligen bråttom men de hann bli såväl fotograferade som räknade innan de tog till vingarna.
När så morgonens fågelarter kontrollräknats visade det sig att vi fått ihop 1,5 fåglar per deltagare. 39 fåglar. Ingemar Ernberg avtackades därefter med tal och kram! 

Jag hade börjat knalla hemåt då ett vänligt par stannade och frågade ifall jag ville ha skjuts! Det tackade jag inte nej till. Det sista de sa när de släppte av mig var att jag skulle fortsätta visa vackra foton! Jag får göra så gott jag kan och förstår av den saken men då vill det nog till att fåglarna vågar komma närmare mig. Min kamera kan mycket men den är inte försedd med stjärnkikare. Jag vill härmed tacka dessa synnerligen trevliga och vänliga människor för skjutsen och berömmet.