Gryning

Gryning

fredag 31 mars 2017

Så var det gjort för den här gången


Nog är det märkligt men tänka sig att jag klarade av att klicka i rätt ruta även i år! Jag börjar nog bli ett kryssningsproffs!

söndag 26 mars 2017

Hjortmorgon


Jag var på väg till viltvattnet vid Östra Vingåker för att se ifall svarthakedoppingen kommit ”hem”. Längs min väg dit finns det åkrar och på många av dem fanns det dovhjortar. Det var hindar med kalvar och ungdjur i grupper upp mot 10, 15, 20 djur. Jag kan lugnt påstå att så många dovhjortar har jag inte sett längs den vägen någon morgon tidigare.

I närheten av Bonnerådstorp stod dessa hjortar och i all vänskaplighet tränade ”hornbrottning” medan de övriga ägnade sig åt att äta.




Jag stod helt öppet på landsvägen. Där fanns en del träd som jag kunde använda som skyl. Hemtjänstens nattpatrull kom körandes och då passade jag på att kliva åt sidan och fotografera himlen bakom mig. Solen var på väg upp men nådde ännu inte riktigt över trädtopparna.

Medan bilen körde förbi fann hindarna och ungdjuren för gott att smita undan in i skogen. Kvar stod de grabbiga pojkarna och undrade vart flickorna tagit vägen. Inte kundet det väl vara så illa att deras uppvisning inte imponerat tillräckligt?

Eftersom hjortarna hört att träning ger resultat fortsatte de sina övningar igen. De höll på så en god stund och spände sig mot varandra. Den högra på det här fotot är den starkare av dem och skulle lätt kunna besegra den vänstra men det var inte det det handlade om då utan de höll på med sparring. Det fanns en ännu starkare hjort ute på åkern fast ett stycke längre bort och kanske var det honom de ville försöka besegra i slutet av oktober då brunsten satte in. Det ska börjas i tid!

Hjortarna höll på med sina styrkeövningar en god stund.

Hur de än spände musklerna, bände och bröt, lockade det inte fram några hondjur.
Den minsta av hjortarna började då försöka äta upp sig.

Den mellanstora prövade att göra sig extra reslig. Detta skedde ungefär samtidigt med att solen fått så mycket höjd att den kunde börja belysa marken bakom hjortarna.
Mellanhjorten traskade in bland buskarna på den lilla åkerholmen men kom efter en stund ut på åkern igen och ägnade sig åt personlig hygien.
Därefter började även han äta.
Jag nämnde att det även fanns en tredje och större hjort på plats. Han hade mest ägnat sig åt att beta. Jag vet inte vad som såtts på åkrarna men förra året fanns det raps där och kanske är det tänkt att det ska bli så även i år. Nu började den store att röra på sig lite mera.

Själv försökte jag hitta en något bättre position och kom då aningen närmare samt fick en granskog bakom mig. Det borde medföra att min siluett försvann. I och med att den större klivit in på åkern koncentrerade jag mig på honom och hans förehavanden en stund.
Den här gossen kommer med all säkerhet bli den som tar hand om ansvaret för hjortarnas fortbestånd i den här delen av socknen när hösten kommer.
Den föreföll vara väl medveten om sin position. Han var ledaren, de övriga två hans adjutanter.
Den mista sökte sig åt ledarens håll. Det är en stor skillnad i de hornens storlek.
Hornen ska snart fällas. Det tycks som de hornen grånat i spetsarna på både den store och den lille hjorten. Jag vet inte om det beror på stångskador, allmän nötning eller något annat. Kanske finns det någon form av svamp som angriper hornen?
Efrer en stund lyckades jag få med alla tre på samma bild. 
Den minsta hjorten har inte mycket till skovlar på sina horn än. Det finns en antydan till skovel på ett av hornen. Det skulle innebära att hjorten är ca 3 somrar gammal och på väg att få sina första små skovlar under kommande sommar.
Det var den minsta som sent omsider upptäckte mig. Jag trodde flera gånger innan dess att min närvaro skulle avslöjas men jag fick hålla på i nästan 45 minuter att fotografera dem.
Den store har inte upptäckt mig ännu.
Där fick han syn på mig!
Mellanhjorten har också anat oråd men vet inte vad som skulle utgöra faran.
Alla travar iväg en kort bit men storhjorten vill ta sig en sista blick på mig.
När han så sett nog, börjar han gallopera på dovhjortars studsiga vis. Den är inte särskilt vägvinnande och snabb men på mark med högt gräs som till exempel en åker med hög säd fungerar den tekniken suveränt.
Tillsammans med lilla hjorten försvann den bort mot skogens skuggor och skydd.
I och med detta kunde jag fortsätta till viltvattnet. Dammarna, vilka var nästan uttorkade i höstas, är återfyllda till en del men än är det långt upp till brädden. Det låg även rätt mycket is kvar. Varken svarthakedopping eller sädesärla såg jag men det satt en stare i ett träd.
Så var det bara att sakta vandra hemåt. 

måndag 20 mars 2017

Att gå mot ljusare tider


I söndags ämnade jag försöka möta solen då den klev upp över skogen vid Krämbol. Jag hann dit några minuter innan den började synas.

Flyget var också uppe.
Även fåglarna var på alerten.
Så kom då solen.
Jag var inte ensam ute. Över åkern bakom mig smög det fram en nyfiken men något skygg katt.
När nu solen vaknat började jag dra mig hemöver. Stegen gick mot Genne och Backasjön. Det fanns en aning sjörök över vattnet.
Då jag såg vintergäcken undrade jag vem som gäckades med vem.
Knölsvanarna höll på att förbereda frukosten.
Vattet rann med stillsam värdighet förbi Värmbol.

Solen hade kommit upp en bit men än fanns det en hel del rimfrost kvar att värma bort.

För min del väntade söndagens frukostmacka att bli gjord. Mjukt tunnbröd, ost och rökt kycklingpålägg är rätt gott.

söndag 12 mars 2017

Morgon med rimfrost


Redan under fredagseftermiddan började planerna på en morgonpromenad att växa till. Frågan då handlade mest om i vilken riktning jag skulle gå för att möta soluppgången. Djulö gärde är fint om det ligger dimmor över åkrarna men Sjöholm och utsikten över Näsnaren är inte så tokig den heller. Jag ställde klockan på väckning vid 4 och beslöt att vädret fick avgöra vart jag skulle ta vägen.

Väckningen fungerade men jag kände ingen lust att gå upp genast och somnade raskt om. Kort efter vaknade jag igen av skarpa smällar utomhus. Det visade sig att någon tänt på en övergiven gammal Ford. Ägaren bodde här på samma våning som jag förra vintern men flyttade senare till grannhuset.  Han behövde vid ett tillfälle få hjälp att hitta en bilmekaniker. Han fick inte igång bilen och jag fick ett intryck av att det nog kunde bli svårt att få den Forden genom bilbesiktningen. 

Nåväl han fick hjälp och måtte ha fått bilen att gå bra också för jag har sett honom tillsammans med hustrun åka och handla. Nu har den bilen kört hem sin sista matkasse. Samma natt brann ytterligare två bilar, en redskapsbod och två sopkontainer. Det märkliga var att detta inte handlade om någon form av upplopp utan fordonen stod övergivna långt utanför stan och förefaller ha antänts av bilburna personer. 

Det är flera mil mellan brandplatserna och även de övriga bränderna har långt mellan sig. Hursomhelst smällarna gjorde mig nyfiken och jag fick på mig kläderna och hoppades få knäppa foton av brandkårens arbete men de hann bli klara innan jag kom ut. 

Vädret var klart men jag skulle inte hinna till Sjöholm innan soluppgången. Det fick bli ett försök vid Backa istället. Överallt längs vägen dit stod det växter med rimfrost på sig.

Gryningshimlen speglade sig i åvattnet vid Värmbol.

Precis lagom började solen visa sig. Jag ställde mig i skydd av av en björk så att solen inte skulle blända kameran.

Invid vägen mellan Backa och Hovmanstorp såg jag dovhjortar men ljuset i granskogen var inte tjänligt nog för min kamera. Bättre gick det då jag kom till Hovmanstorp. Även där glittrade rimfrosten på växternas fröställningar.
Vid Hultstugan stod en nyponbuske. Även den fick vara med på bild eller rättare sagt ett genomfruset par av nyponen.
Rimfrosten fanns överallt. Här är det ett stenröse på en åker som iklätt sig galastassen.
Gryningen blev snart en klar dag och morgonsolen strålade högt på himmelen.
Träden som nåddes tidigast av solenergin började tappa glittret men de som stått längre i skuggan såg fortfarande granna ut.
Ute på Backasjön var det ett liv och ett kiv för att citera Strindberg. Det visade sig vara en grågås som fattat tycke för en redan upptagen hona och hennes partner uppskattade inte rivalens försök att flörta med henne. 
Så trots att jag mest tänkt ligga och lata mig på lördagsmorgonen kom jag ut ändå men jag måste säga att nog tog omständigheterna till onödigt starka medel för att få mig på benen.

torsdag 2 mars 2017

Skogstokig


Det är mars nu men jag är inte färdig med februari än. Det är av allt att döma en månad jag har minst lust att göra något vettigt i men däremot istället hittar på en massa annat för att få tiden att gå. 

Någonstans i slutet av november började den här grå, apatiska februarikänslan att växa fram. Jag vill då helst hålla mig inomhus och redigera gamla foton. Lusten att skaffa nya aktuella och snygga avtog så sakteliga och kom i februari att befinna sig nära döden. Det spelade ingen roll om det var bra fotoväder eller inte, jag satt vid min dator och försökte förbättra gamla bilder. 

För att få någon struktur på det hela försökte jag välja ut 50 utställningsfoton efter något mysko tema som vilken socken de tagits i eller vilket innehåll de hade. Jag skapade årsböcker och lade ned en kopiös mängd timmar på att hitta slagkraftiga bilder, vilka kunde passa in i en fototävling med blå färg som tema. 

När jag så inte längre kunde hitta på något bättre förslag lade jag alltihop i en mapp och rensade bort alla dubletter. Det blev 365 foton kvar. Ett foto per dag under ett år skulle det kunna bli. Nu sitter jag och går igenom dem igen. Några hade nämligen undgått att bli omredigerade. Det ska det bli ändring på! De äldsta fotona saknar jag originalen till men de från 2013 och framöver har dem kvar men om det behövs åker originalet fram och jag börjar om från början på en kopia av det. 

Det värsta med den olusten att gå ut, är jag inte får fram nya bilder till nästa års väggalmanacka. Jag ska ha ett nytt foto för varje månad. Det såg länge ut som februari skulle bli utan illustration men i tisdags, februaris sista dag, nådde galenskapen såna höjder att den här gubben med kameran i högsta hugg skenade till skogs. Nåja, skena och skena, det är många år sedan jag gjorde sånt men jag linkade i alla fall iväg och hamnade på ett ställe där det var en aning dimmigt. Då var det liksom att livsandarna vaknade till en aning och kameran fick börja ta för sig.

Här kommer några av de foton jag fick med mig hem. Den här stigen följer ett kärr och det var från snön och isen där som dimman steg. 
Jag tror att den här skogen längre tillbaks har varit betesmark men numera är det en planterad skog med huvudsakligen gran och enstaka tallar. Vore det inte för vildsvinens härjningar skulle det vara en bra svampskog men grisarna har saboterat de flesta av mina kantarellställen.

Hade jag haft stövlarna på hade jag inte nöjt mig med att kika ned mot kärret, då hade jag klivit runt i det. Det växer alar, sälg och björk där men här på sluttningen är det granen som dominerar.
Jag gillar att plåta dimmor. De ökar vildmarkskänslan.

Mossiga stenar är inte så tokiga motiv heller. 
Hur det nu var, kom jag ut ur skogen igen och framför mig hade jag vägen mot Krämbol och kunde konstatera att där i vägkanten var hasselns hängen startberedda

Där fanns min välkända favorit, den gamla linden.
Jag tycks ha skaffat mig vissa ovanor. Det finns ställen där jag alltid stannar och knäpper ett foto eller två. Linden är ett sånt ställe. Björken uppe på kullen är ett annat.


Kardborrar tillhör inte mina favoriter men ibland när galenskapen som värst hakar tag i mig, kan det bli ett foto av såna också.
En blåmes hade hittat en buske den gillade. Jag misstänker att den fågeln tänkt sig att bygga bo där. Nu gällde det att locka till sig någon som kunde tänka sig dela det projektet med honom.
Kanalen vid Krämbol låg spegelblank. Åter igen ett sån där ställe jag stannar för att ta något foto.
Vid det här laget började mitt knä tycka att det var dags för hemgång och så fick det bli. Februari blev nog inte utan foto i år heller.