Gryning

Gryning

fredag 30 september 2016

SM i speedway i Hallstavik


Det var dags för avgörandets stund! Upplägget för finalen i speedway var att först möttes lagen på det ena lagets hemmabana och kvällen efter på det andra lagets. Årets finallag var Rospiggarna och Dackarna. Första matchen kördes i Målilla på Dackarnas bana. Kampen blev jämn och hård. Bägge lagen hade omväxlande ledningen men det var Dackarna som till slut vann till publikens förtjusning. Det lag som samlat ihop flest poäng när sista matchen var över skulle krönas som SM-vinnare. Dackarna hade tack vare sin hemmavinst ett övertag med 6 poäng med sig till avgörandet mot  Rospiggarna. Skulle det räcka?

Jag hade ordnat hyrbil och infann mig i god tid till HZ-Bygg Arena som Orion-parken numera ska heta i officiella sammanhang. 3 timmar innan matchens början öppnade man grindarna och jag kom strax efter det. Det fanns redan då en del publik på plats och sakta fylldes det på tills den stora ruschen drog igång en timme innan start.
För att underhålla oss medan vi väntade hade man dels en kille som var specialist på bakhjulsåkande och andra trix. Hade det funnits slät asfalt att köra hade han kunna visa upp hela sitt kunnande men på smågropigt grus var det inte möjligt.

Någon provade sin drönare över banan. Med hjälp av den var det möjligt att följa och filma heaten.
Jag begav mig till depån för att se hur stämningen var där. Där minglade press- radio- och tv-folk med funktionärer, förare och mekaniker. Här är det föraren Martin Vaculik som språkar med någon reporter.

Stämningen var avslappnad och gemytlig. 
Speedway och korv hör ihop! Kaffe med bulle och en korv med bröd är ett måste. Korvarna leveras av ett småländsk företag. Förarna fick en kasse med speciellt goda korvar. Här är det Andreas Jonsson som synar sin korv medan Timo Lahti passar på att kommunicera med omvärlden.
Det fanns celebriteter på plats. Erik Stenlund i blå jacka har kört speedway för Rospiggarna och blivit svensk lagmästare med dem men han är nog mera känd för sina två VM-vinster i isracing.



Sedan motorcyklarna setts över och gjorts klara så finns det tid för lite skämt och peppning. Här är det Andreas Jonson, Rospiggarnas lagkapten, som börjar få den rätta glöden i blicken.
Denna kvinna har en viktig funktion. Hon inte bara matar korv i förarna, hon förser dem även med kaffe och annat de kan vilja ha till. Hon blir något av trygg morsa i depån och är viktig för trivseln! Här berättar Jacob Thorsell hur han vill ha det.
Medan förarna uppehåller sig i depån prepareras banan. När så den blivit klar, går lagen runt och inspekterar resultatet. Starten är alltid viktig och de förare som ska ut först brukar vara mycket noga med att kontrollera hur fästet är vid starten. Då brukar det bli en hel del sparkande och trampande i gruset. Startpersonalen bär vita kläder.
En av dem som varit med länge är Rune Löfberg. Nu avtackades han för lång och trogen tjänst. I sin ungdom var han en snabb friidrottare.
Sedan banan inspekterats far lagen runt och hälsar på publiken. Gästerna först.

Här är det Rospiggarnas tur att ge sig ut. Fotot är inte av bästa kvalitet men jag valde att visa det på grund av den glada ögonkontakten mellan en ung grabb till vänster och Rospiggarnas lagkapten och den förare som just nu leder tävlingen om att bli världsmästare, Jason Doyle från Australien, högst upp på bilflaket.
Så var det dags för första start! Jason Doyle och Timo Lahti för Rospiggarna. De vann heatet.

Så rullade det på. Dackarnas poängförsprång var snart inhämtat och sen drog Rospiggarna ifrån. Efter de första 4 heaten sladdas banan. Publiken brukar vid såna pauser försöka köpa någon förtäring. Nu var det rätt många på plats. Över 8000 personer räknades in!




Snart närmade sig avgörandet. Ljuset och min kamera samspelade inte så väl att det gick att ta foton av förarna under heaten. Av den anledningen blev jag dessvärre tvungen att nöja mig med bilder från starten.
I nästa heat vann Andreas Jonsson och de poängen var vad som krävdes för totalvinst. Andreas skadade sig rejält några veckor innan finalen och det såg länge ut som han inte skulle kunna köra. 3 brutna revben, en bruten tumme och ett trasigt nyckelben är inget att leka med men han hade bestämt sig. Han skulle köra! Det blev en intensiv rehabilitering och många rullar tejp gick det åt under tiden men när finalen kom stod han startberedd och körde som aldrig förr!
Efter tävlingen for lagen runt och hyllades av sina fans. Här är det Dackarna som vann ett silver! De var ett lag få trodde på då serien startade och deras inledning av säsongen var trög men avslutningen blev dess starkare och de hade definitivt Rospiggarna på gaffeln under matchen på deras hemmabana.
Så drog det ihop sig till hyllningar, glädjetårar och medaljutdelning. Här får förarna sina guldkepsar!

Sen blev det blommor och medalj och nog rann det en och annan tår! Jason Doyle fick jag inte med därför att det kom en stor viftande publikkeps i vägen.
 Timo Lahti
 Jacob Thorsell
 Max Fricke och Martin Vaculik
Max Fricke
John Lindman
John Lindman
Lagledaren Mikael Teurnberg var nog mest rörd av alla. Han har själv kört speedway och har vunnit guld med Rospiggarna förr. Rospiggarna hade en storhetsperiod för 15 år sedan men därefter blev resultaten sämre och det medförde att färre sponsorer var intresserade, vilket i sin tur sänkte ekonomin och den nedåtgående spiralen var i gång.

Rospiggarna behövde göra något drastiskt och Teurnberg som då arbetade med finska speedway-ungdommar kallades hem för att vända skutan rätt igen. Han klarade det med bravur kan man säga men det har krävts ett enormt slit att få till det! Nu blev det känslosamt för lagledaen!





SM-pokalen höjdes till allmänt jubel.
Därefter vidtog ett fantastiskt fyrverkeri i Rospiggarnas och Dackarnas färger samt silver och guld. Fyrverkeriet varade flera minuter tror jag men jag visar endast 4 krevader.




Så var festen över på banan. Funktionärerna hade fortfarande mycket jobb kvar att utföra men för förarna väntade festmiddag och publiken en stunds väntan innan det fick att smyga ut bilarna från parkeringen.
Under natten var det ett vackert norrsken över Sverige. Det fick jag däremot inget foto av.

måndag 26 september 2016

Mellan natt och dag


Det var fortfarande natt då dörren gick igen bakom min rygg. Kanske var jag ute i senaste laget men om jag orkade hålla tempot uppe skulle jag nog vara på plats vid Sjöholm i tid till soluppgången. 

Nu är det som så att jag har lätt att tillfälligt glömma min målsättning. Det där med att hålla tempo för att hinna fram i tid försvann då jag i mörkret fick se min favoritråget, hon med Audrey Hepburns ögon, och hennes kid. Strax efer stod jag och klappade en katt och en stund senare var det dags att försöka ta foton av en råbock som stod tillsammans med råget. Av detta kan man lätt inse att jag inte hann fram i innan solen kom upp.

Då jag stod på bron över järnvägen vid Knattebo hade himlen över Katrineholm redan fått riktigt granna färger.
Solen var inte uppe då men då jag kommit till min plats vid Sjöholm var den klart synlig.
Korna hade lämnat beteshagen och stängslet stod med öppen passage så jag klev in och försökte hitta nya fotovinklar. Här har vi soluppgången i en ask.

Det låg en molnbank österut och den gömde sig solen i för en stund.
Ute på Näsnaren simmade gott om sjöfåglar. Där fanns änder, gäss skarvar, svanar och doppingar.
Då solen steg bakom molnen ljusnade färgerna.

De röda kulörerna mattades och blandades med blå och lila toner.
Snart hade de gula färgerna också börjat blekna.
Morgonen vid Sjöholm hade gått från gryning, via soluppgång till tidig förmiddag och jag var på väg hem. I morgonljuset såg jag då de här lönnlöven.
Senare passerade jag dessa ormbunkar.
Av alla foton jag tog på rådjuren blev det inget bra och det borde jag veta vid det här laget men då jag ser djuren i halvmörkret, vill jag försöka få till foton av dem i alla fall och varje gång har jag så ohyggligt svårt att komma ihåg att det här misstaget har jag upprepat mest varje morgon och en del kvällar också, då jag varit ute och luftat kameran.