Gryning

Gryning

söndag 31 juli 2016

Det var oväntat


Under 90-talet närde jag drömmar om att ge ut en roman. Det gick åt mycket tid till det men något färdigt manus blev det inte av det försöket. Det blev även en del kåserier, ett par dikter och en del andra korta texter. 

Ungefär vid millenieskiftet kom jag med i en grupp på internet, där man visade sina litterära alster och ibland fick dem kommenterade. Medan jag var med där ökade produktionen av dikter och kåserier samt ett nytt romanprojekt startades och höll hela vägen fram till färdigt manus. Inget bokförlag har velat ge ut det. Antagligen har de starkare självbevarelsedrift än jag.

Exakt när jag började blogga vet jag inte men det kan ha varit någon gång under vintern 2007/08. Avsikten var att på bloggen visa mina litterära tillkortakommanden och använda den som en slags referens då jag sände iväg manuset till nästa bokförlag. 

Jag hade även skaffat mig en liten kamera att ha med mig då jag var upp till Idre för att fiska. Den första tiden tordes jag knappt peta på kameran men efter hand kom jag så långt att jag vågade ta foton, om kamerans automatik fick ta hand om alla inställningar. Jag siktade och tryckte av och sen fick resultatet bli som det blev. Så höll jag på i tre år innan jag vågade mig på att göra lite mera. Ytterligare tre år senare hade jag kommit så långt att jag vågade bestämma att kamerans bländare skulle få avgöra hur övriga inställningar skulle vara. 

Den lilla kameran hade varit i främre gruppen bland kompaktkameror 2006 men 2013 var den frånsprungen även av huvudklungan. Det som jag tyckte begränsade den mest var kamerans behov av ljus och relativt måttliga zoom. Jag använde kameran till att fotografera allt som stannade tillräckligt länge framför objektivet. Det foton på allt från insekter till vida vyer. 2013 hade jag kommit så långt som min förmåga och kunskap tillät och på den blygsamma nivån har jag stannat även om jag har en något bättre kamera idag.

Beträffande bloggandet ökade innehållet av foton och de gamla dikterna och kåserierna försvann till förmån för redovisningar av mina fotopromenader och vad jag då såg. Så har det fortsatt. 

På Facebook finns det en mängd grupper för folk med olika intressen och följaktligen en drös med grupper för människor med varierande fotografiskt intresse. Jag är idag aktiv på två sådana sidor. Jag tycker inte jag orkar med mer än så. Den ena sidan heter ”Vårt vackra Katrineholm”. Där visas foton från allt möjligt som händer eller finns i kommunen. 

Den andra gruppen heter ”Nordiska fotoklubben” och samlar fotografer som är bosatta i Norden men kan vara verksamma inte bara här utan över hela världen. Det är fler än 3000 medlemmar och antalet ökar. För att sidan inte ska svämma över helt, får varje deltagare lägga upp högst 3 foton per dygn. 

Jag har gjort så att jag försöker välja 3 foton som kan vara aktuella med tanke på månad och årstid men inte alltid ett som togs nyligen. Det viktiga är att om befinner vi oss i slutet av juli ska fotot vara taget i slutet av juli även om det skedde för 5 år sedan. 

Den här gruppen innehåller skickliga fotografer, mycket skickliga fotografer och fotografer i absolut världsklass, ja och så jag då, som svansar efter likt rumpan på en hund.

Jag har varit med ganska precis ett år nu och idag hände något otroligt! I slutet av juli 2013 tog jag det här fotot av en tegelröd ängstrollslända. Det är en ung hona och därför är den inte så speciellt röd. Det är ett foto jag var tveksam till att visa eftersom jag inte var 100% nöjd med bilden men den fick ett med tvekan godkänt av mig och lades upp.

Det finns en jury i gruppen bestående av erfarna fotografer och om samtliga är eniga med avseende på ett fotos extra höga kvalitet, kan det belönas med en hedersmedalj. Alla medaljerade foton samlas sen i en årsbok. Det hände den här trollsländan idag. För mig var det helt oväntat men mycket glädjande.

lördag 30 juli 2016

Torra fakta i svampskogen


Jag ämnade se hur det stod till med kantarellerna på några av mina svampställen. Vägen dit gick förbi en rondell där man byggt ett stort stenröse och planterat en del växter i. Just nu blommar det luktärtor där till glädje för humlor och fjärilar.

Vid en villaträdgård stannade jag och pratade med en grabb som jag då och då möter eller stannar och byter några ord med. Just då var hans tomt fylld av riktigt stora flygmyror. Det är den tiden då myrorna svärmar nu.
Jag gick vidare och fick sällskap av en kålfjäril.
En åkerhumla, en hane, var väldigt förtjust i den här rödklinten. Humlan gjorde flera försök att flyga därifrån men återvände efter någon sekund. 
Promenaden gick förbi åkrar med högvuxet rödtonat gräs. Jag gissar att det kan vara rödsvingel.

Apropå svingel, minns ni den här gruppen, The Swingle Singers?

Jag kom förbi blommande ljung där mängder av humlor njöt av tillvaron. Det här är en jordsnylthumla. Det finns många arter bland snylthumlorna. De lägger sina ägg i andra humlors bon och låter dessa få ta hand om vårdnaden av larver och puppor. Det blir mera jobb för dem och fler blommor måste de besöka för att hämta mat åt larverna. Det innebär i sinn tur att fler blommor blir pollinerade. Snylthumlorna är insekternas variant på gökbeteende.
Till slut stod jag i den skog där jag brukar hitta mina kantareller. Det fanns inte en tillstymmelse till såna! Två kantarellgula skivlingar såg jag men då jag inte vet vilken art det rör sig om då fick de vara. Det var bara att inse fakta. Några kantareller fanns inte att få där och då, så för mig återstod att linka hem igen. Vid Luvsjön satte jag mig en stund på en av bänkarna för att vila slitna leder. Då kommer en liten lövsångare och landar framför mig bland kaveldunens blad.
Det var en rastlös liten fågel som hoppade runt där så det blev svårt att få till användbara foton.
Denna lilla fågel blev nog promenadens största behållning.

tisdag 26 juli 2016

Drabbad av fiskefeber 3


Här kommer den tredje delen av min väg ut i fisketräsket, Tanken från början var att det skulle bli 10 avsnitt men orken tog slut här och någon fortsättning är inte aktuell.

Drabbad Av Fiskefeber

Del 3


När jag väl kom i skolan fick jag snart klart för mig att inte alla i samhället var lika lyckligt lottade. Bäst föreföll barnen framme på bruket ha det. Inte nog med att de kunde göra sig egna små inkomster genom att hjälpa till hemma, några fick dessutom veckopeng. Den tilläts de köpa godis för i brukshandeln. Till min enorma avund hade de även tillgång till metspön av bambu. Men det märkligaste av allt var, att de alldeles ensamma fick gå ner till ån och sågdammen för att bada eller fiska! Inte behövde de bära in ved eller gallra morötter heller. Nu förstod jag vad Frälsningsarmén menade, när de stod i bönhuset och sjöng om paradiset. Jag frågade mamma varför inte vi bodde i brukets paradis, så jag slapp att kånka in ved och städa eller rensa grönsakslanden och kunde få veckopeng att köpa godis för när jag ville. Till svar erhöll jag en utskällning, två vedbärare och order om att genast fylla samt bära in dem.

Jag hade mera viktiga saker att tänka på än ved och värme. Vedbärarna kastade jag in i vedboden och drog vidare till snickarverkstan för att fortsätta putsa på en av de buteljkorkar, jag hittat på skolans avskrädeshög och som nu var på god väg att bli ett flöte. Problemet var bara hur jag skulle få ett bra och rakt hål igenom korken. Pappa ägde inte så smala borrar, i alla fall inga, som jag kom åt och hur skulle jag bäst sätta fast flötet för att borra hålet?

Ett annat bekymmer var metkroken. Var fick jag tag på en sån? Det var bara lönt att fråga om pengar till fiskegrejor, om jag avsåg att göra mina föräldrar uppretade. Pappa hade en gång nämnt att han som liten hade haft en tillbockad knappnål att meta på. Gick det inte på annat sätt, så skulle jag följa hans exempel. Hur jag skulle få tag på själva metreven visste jag redan. Mamma lagade pappas blåkläder med svart björntråd. Tråden hade rykte om sig att vara stark och av den skulle mamma få släppa till några meter, vare sig hon ville eller inte.
Jag klämde fast flötet i hyvelbänken och tog en lagom grov spik och försökte borra hål med den. Halvvägs såg det lovande ut men så sprack resten bort och därmed var den korken förstörd. Det var inte den första som gick sönder, utan jag hade vid det här laget så smått byggt upp ett litet lager av smulor och bitar under verkstadgolvet. Det fanns springor mellan golvbrädorna och genom att noggrant maka ner korkresterna genom dem, trodde jag mig kunna hålla mitt metspöbygge hemligt.

I grannbyn fanns ett äldre par, som tillhörde mina föräldrars vänkrets. Genom byn löpte ett stort, djupt dike och i det gick sjöns fiskar upp men det fanns också ett halvt igenvuxet kärr i en av hagarna. Sommartid vattnades betesdjuren där. Byborna hade satt ut rudor i kärret. Det och diket var det skafferi där byns barn hämtade fisk till sina katter. Även småungar, som var yngre än jag, ägnade sig åt rudafiske. Jag nämnde det orättvisa i detta och det äldre paret lovade att göra ett bra metspö åt mig, så att jag också kunde få vara med.

Nästa gång vi kom på besök, frågade jag genast efter metspöet men inget fanns. Av de vuxnas spända miner förstod jag att mina föräldrar hade ett finger med i spelet. Åter stod det klart att löften inte skulle tas på allvar, i varje fall inte om de lät positiva. Nej, bindande löften var något som de vuxna med hjälp av aga pressade fram ur sina små. Om dessa löften inte hölls, så tvangs småttingarna med ännu mera aga att be om förlåtelse. Att drista sig till att påpeka det rimliga i att det omvända förhållandet också borde gälla, var att verkligen tigga om stryk. Löften skulle man passa sig för! De innehöll bara besvikelse, sveda och värk.

Mina slutsatser blev att skulle jag få något att meta med, så måste jag skaffa det själv samt att stora och småsyskon inte gick att lita på. Därför var hemlighetsmakeriet nödvändigt för att så länge som möjligt undvika en förmodad omgång av rottingen. Jag ville ha allting klart under hösten men då fick inte korkarna gå sönder. Det fanns bara ett fåtal kvar och utan flöte blev det inget metspö.

Jag behövde också en lagom lång käpp till själva spöet men den trodde jag inte skulle bli så svår att få till. Pappa hade pratat om att ta ett skott av hassel. Det fanns en stor vidvuxen buske inte långt hemifrån. Ur den tänkte jag välja ut ett lämpligt ämne och sedan skulle allting vara färdigt för framtida fiskafängen. Jag var övertygad om att skulle jag bara lyckas dra upp tillräckligt många matnyttiga fiskar, så kunde nog min överträdelse av förbudet att gå ner till sjön bli förlåten. Det gällde dock att komma så långt innan tilltaget upptäcktes.

Jag hade precis fått undan de största korkbitarna när mamma ertappade mig med att åter ha smitit från mina åligganden. Jag fick några örfilar och höra den vanliga jeremiaden om hur lyckligt lottade andra mödrar var, vars barn var till nytta och som lydigt gjorde det man sagt åt dem. För att göra henne till viljes klämde jag fram några tårar, bad om förlåtelse samt tänkte att varför hade inte jag en morsa, som själv bar in veden likt mina skolkamraters mammor. Detta sade jag inte högt så länge hon fanns inom hörhåll, eftersom jämförelser mellan olika människors förhållanden och beteenden tydligen var något, som jag inte fick ägna mig åt.

Barnen i första klass hade inte skolslöjd men de lite äldre hade. Det skedde en gång i veckan efter den ordinarie skoldagens slut och först därefter, hämtades vi av skolskjutsen. De, som inte var tvungna att ha lektioner, fick välja att antingen vara med på slöjden ändå eller gå ute och frysa. Syfröken höll till i ett vanligt klassrum men träslöjden hade ett eget utrymme. Höstterminen var jag med flickorna. De var snälla och hjälpte mig att räkna. Jag låg först i boken utan att ha gjort något tal på lektionerna.

Vårterminen var jag med de stora pojkarna i träslöjden. Av dem blev jag mest utsatt för trakasserier och fick heller ingen hjälp. Därför låg jag snart allra sist, utan en aning om hur jag skulle räkna talen men det bekymrade mig inte, för jag hade lärt mig hur jag skulle göra ett flöte. Det var läraren i träslöjd, som hade visat mig knepet. Förutom sin lärargärning var han kantor och därför ägde han en viss status i bygden. Kanske i inte samma mån som baronen på bruket eller prästen men väl i nivå med de övriga tjänstemännen. En sådan man sa mina föräldrar inte emot. Jag hade berättat för honom om mitt tilltänkta metspö och alla korkar, som gått sönder. Han hade då nickat eftertänksamt.

Magistern kom en dag med en liten påse, som han gav mig och i den fanns några flaskkorkar. Alla var utan spår efter korkskruvar. Han till och med hjälpte mig att göra hål i den första, sen fick jag öva att borra i de övriga. I mina försök att göra det perfekta hålet perforerade jag raskt både korkar, bräder och hyvelbänkar. Men till slut fanns där en kork med ett tämligen rak och centrerad passage för linan och jag kunde övergå till att putsa till fasonen på flötet med hjälp av fil och sandpapper.

När flötet väl fått sin form skulle det målas. Läraren var mycket noga med färgsättningen. Först måste det vara en vit grundfärg. Underdelen av flötet målades mörkt grön, överdelen mönjeröd. Färgfälten åtskildes av ett smalt vitt band och alltsammans klarlackades. Målandet tog många lektioner i anspråk och under tiden färgen torkade, ordnade jag till det övriga som behövdes. Jag måste tälja till en tunn träbit, så den blev en lagom stor linvinda. Även den skulle sandpappras och lackas. En dag kom läraren med tre svanfjädrar. Av dessa skulle jag göra stickan, som skulle låsa fast linan i flötet. Syfröken bisträckte mig med hela tre meter björntråd, som jag alldeles själv fick mäta upp.

Metkroken var fortfarande ett bekymmer. Knappnålarna hon gav mig var visserligen långa och såg starka ut men de var gjorda i ett sprött material och tålde inte att böjas. Åter kom magistern med en liten påse och i den fann jag en spritt ny svart metkrok! Jag tackade och bockade, fast jag kunde inte tro att han verkligen menade allvar när han sa att jag skulle få den. Då hjälpte han mig fästa kroken och knöt även fast en liten mutter till sänke och monterade flötet. Metreven var klar men jag var ändå inte nöjd!

Det fanns hasselbuskar i skogsbacken utanför skolan. Jag frågade läraren om jag fick ta själva spöet där. Han trodde inte att det skulle göra någon skada. Jag tog revvindan och en kniv och försvann in bland buskarna. Jag ville ha ett långt spö men ju längre stam, dess mera trä att tälja mig igenom. Jag måste välja noga, så jag fick en smal men ändå lång hasselgren. Till slut fann jag en, som någorlunda uppfyllde mina önskemål och började att med hjälp av kniven gnaga av hasselskottet. Det tog tid och jag fick blåsor i händerna men jag var som vanligt envis. Äntligen föll grenen och jag kunde övergå till att skära bort kvistarna. Spöet skulle bli lite längre än reven. Jag använde den för att få ett lagom mått. Så karvade jag beslutsamt av toppen. Nu återstod bara att knyta fast alltihop. Därmed skulle alla mödor på lektionerna vara över och jag hade lyckats i min föresats att i hemlighet göra ett metspö.

Var fanns nu metreven?! Den var ju här alldeles nyss! Jag började leta på marken men hittade vare sig den eller vinda. Jag tyckte jag borde lägga märke till flötet men inte ens det kunde jag se i riset. Ett år i skolan till ingen nytta! Jag började gråta. Tårarna bidrog knappast till att initiativförmåga eller sikt blev bättre. Just då var världens samlade uppgivenhet och besvikelse placerad på den sten där jag satt.

Borta vid skolan tutade en bil länge och ilsket. Signalerna var välbekanta. Jag hade hört dem många gånger förr. De kom från skolbilen. Det var åt mig man tutade. Jag var sen igen. Nu skulle de äldre barnen ånyo ge mig skäll och stryk. Jag måste ha tag på min metrev! Jag snubblade och skar mig i handen på kniven. Det var inte så djupt men det blödde. Jag skrek ut min rädsla och ilska.

Någon måste ha hört ropen, för skolvaktmästaren letade rätt på mig. Han räknades av oss skolbarn som mycket farlig när han var retad. Det var han inte för tillfället men han visste väl hur man får med sig trilskande ungar ut ur skogen. Jag blev bryskt instoppad i droskan. Där mottogs jag med glåpord och fick vaktmästarens näsduk som bandage, samtidigt som han tog hand om täljkniven.

Både skolungar och chaufför ansåg mig vara en osedvanligt stor korkskalle. Så korkad, att jag antagligen aldrig var i behov av att lära mig simma. För min del skulle det vara nog med att jag använde huvet. Det borde vara mer än tillräckligt för att flyta på!

Då fick jag en idé! Pappa hade ett gammaldags simbälte i en låda högst uppe på hyllan under snickarverkstans tak. Han hade haft det som barn. Det bestod av korkplattor, hopsatta med snören. Dessa var trasiga och råttorna hade gnagt på bitarna. Kanske hade pappa tänkt att det kunde komma till pass någon gång. Det var dags nu! Magistern hade lärt mig göra flöten och bältet gav mig närmast obegränsad tillgång på kork. Den var kanske inte så fin men den flöt. Det räckte.

Vad de andra sa och gjorde med mig märkte jag inte längre. Jag var långt inne i planeringen av mitt nästa metspö.



© Börje Eriksson 2008

måndag 25 juli 2016

Något om Moxbodas tidigaste historia


1456

Den 20 januari 1456 inträffade en viktig händelse i min släkts Och Moxboda Bys historia. Då köpte en man vid namn Olof Ingemarson ett stycke mark av Magnus Larsson, Olof Larsson och deras mor Katrin. En stor del av denna mark brukas fortfarande av Olof Ingemarssons efterkommande.

Texten i köpebrevet lyder:
”Symon Körningh riddare gör veterligt att då han höll ting med allmogen i Frösåkers tingslag i närvaro av välborna män Stötzle Platha och Erik Eriksson i Sandeka år [1456] på tisdagen näst efter tjugondag jul, gjorde beskedlige män Olof Ingemarsson i ”Mardsäter” och Magnus Larsson i ”Magxabodhom” ett jordaskifte och köp i det att Magnus Larson och Olof Larsson och deras moder Katrin uppläto till Olof Ingemarsson ett bol ”magxabodha” i Frösåkers tingslag Hargs socken mot 2 öresland jord i ”Mardsähter” i samma tingslag och socken samt 20 mark svenska penningar. Fastar voro ”Niels Hansson i Steensunde, Olaff Karlsson i Fornabo, Magnus ibid., Habard i Riisinge, Olaff Ebbasson ibid., Halvard i AAnöö, Pedher i Sandeka, Niels ibid., Ragwaldh i Weerlinge, Niels Olaffsson i Hargh, Pedher Nielsson i Sandö och Jönis Wlfsson ibid.” Vidervaromän: ”Andris i Wäddikom och Pedher Domsälsson i Gunnaböle”: Simon Körning samt välborna män Stödzle [Platha] och Erik Eriksson besegla”

Pergamentbrevet har nummer 26794 i Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven. 

    
Tvisten om Moxboda och 1462 års domslut.

Ett ”bol”, Moxboda, blev köpt 1456 av Olof Ingemarsson.  Han och hans hustru brukade det men Olof hade inte lång tid kvar som bonde. 1462 hade han avlidit. Då ville säljarna häva köpet. Varför vet vi inte.

Olof Ingemarssons hustru hette Margete. Hon och hennes bror Lars Strale tog strid för att få behålla Moxboda och kunde visa upp två dokument vilka bekräftade att köpet var ärligen genomfört och stadfäst. Därmed föll säljarens anspråk. Moxboda tilldömdes hustru Margete och hennes barn med Olof Ingemarsson. Och så har det fortsatt även om delar av marken senare sålts till personer utanför släkten.

Det ena av de framvisade breven har förkommit men det andra från 1456 är kvar i släktens ägo. 

Brevet med domen är registrerat i Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven och har nummer 27904.

En tolkning av dokumentet ovan lyder som följer:

Pergamentbrev, daterat Risinge 6 februari 1462:
”Gustav Karlsson, riddare och lagman i Uppland gör veterligt att då han höll lagmansting i Risinge med allmogen i Frösåker år 1462 lördagen näst efter sancte ”Blasus” dag kärade ”Magus Larsson i Marsätre till hustru Margete i ”Maxeboda” och Olof Ingemarssons barn i ”Maxebodom” angående ett bol som heter Maxeboda och ville att köpet skulle återgå. Då framvisade Lars Strale, hustru Margetes broder, två sammanhängande brev, det ena herr Simon Körnings det andra Tord Djekns dombrev på att Olof Ingemarsson i ”Marsätrom” förut hustru Margetes man, hade lagligen förvärvat Maxeboda. Bolet tilldömdes hustru Margete och hennes barn med Olof Ingemarsson.

Nämnden: ”Raual i Byrklinge, Oleff i Fornebro, Iönis i Weddeka, Anders ibid., Oleff i Forsa, Iönis ibid., Lars i [ ? ]eby, Oleff i Risinge, Raual i Skedeke, Ionis i Harg, Eric i Löffhammer, Michel i Anö” Gustav Karlsson beseglar.”

En spännande person i ovanstående dokument är hustru Margetes bror Lars Strale. Mer än 100 år tidigare fanns en inflytelserik släkt Strale, vilka ägde stora egendomar i bland annat Roslagen. Under en period runt 1350 var en Olof Strale ståthållare i Stockholm. 1359 skrevs ett berömt testamente av Nils Strale där han skänker sin hustru, sina tjänare, släktingar och vänner samt kyrkan värdefulla arvsgåvor.

Man kan spekulera om ett släktsamband mellan syskonen Margete och Lars Strale och den 100 år tidigare förmögna och inflytelserika släkten Strale, vilka huserade på Sund i Roslagsbro. Inga belägg för ett släktskap finns bevarade. Det går därför inte i dag att hävda att den relationen faktiskt föreligger. En spännande spekulation är det dock och hoppas att något nytt kan komma fram ur gömmorna som täcker tidsluckan i bevisföringen kan man alltid göra. Innan dess kan ingen trovärdig släktforskare påstå att släktskapen finns trots namnet Strale.


Kommentarer

Ett bol var på senmedeltiden en mängd mark stor nog att driva jordbruk på men inte så stor som en by. Moxboda omfattar idag ca 400ha fördelat över 4 hemman. Men fram till 1696 var det ett skattehemman på ett mantal.

 En plats som benämndes bol var inte speciellt stor på 1400-talet. Den var stor nog att försörja en 3-generationers familj med tjänstefolk även under svåra tider.

Hur stor yta som behövdes berodde naturligtvis på ställets förutsättningar. Det behövdes sädesåkrar, kålland, sommarbeten och slåtterängar att ta vinterfoder till kreaturen. Det behövdes skog till bränsle, byggtimmer och jakt samt gärna fiskevatten. Alla platser kan inte erbjuda allt detta men då kompenserade man detta med ökad yta för att få med mer av det nödvändigaste.

Dagens Moxboda omfattar mellan 400 och 500 hektar skog och åker. Jag har inte siffrorna i huvet. 1456 var det vad en familj behövde.

1686 började omvandlingen från att varit ett enda hemman vilket skattade motsvarande 1 mantal till att 1721 ha delats i 4 delar om 1/4 mantal på varje. Mantalet sattes efter gårdens skattekraft och var korrelerat till beräknad produktion. Arealen som behövdes för produktionen påverkade inte skattevärdet. Resultatet av detta blev att 4 gårdar med olika areal har skapats. De 2 till ytan minsta är kvar i släkten.

Exakt hur stor mark ett bol förfogade över vet jag inte, därtill var måttenheterna annorlunda.

Ur boken Svunna tider, Harg och Hargshamn 1800-1900-talet av hembygdsforskarna Vera Eriksson, Paul Jansson och Ingegerd Bergström är följande hämtat:

”På en karta över Svalmyre allmänning står antecknat:
N.B. Moxboda hafuer warit 1464 sålt från Malsättra, då det ej mera varit än ett Bohl om 2 öres land och Rudun ett Rödingsland.

Rödingsland kan översättas med röjningsland, en nyodling, som fick namnet Ruddun.”


Då Moxboda såldes 1456, vilket även bekräftats 1462, torde uppgiften 1464 syfta på försäljningen av Ruddun, vilket gränsar till Moxboda och Malsättra.

Jämför man arealen Malsättra by förfogade över vid samma tid var den totala arealen för Moxboda och Ruddun tillsammans kanske 1/100 så stor.

Malsättra såldes 1741 till Erik Oxenstierna på Harg, vilken köpt och byggde upp järnbruket, efter ryssarnas härjningar 1719.

I samband med Malsättras försäljning sades en torpare upp från Sävlingsbol en mark han delvis ägde och hans svärfar brutit upp. Åkerjorden var inte större än vad Sävling Olssons familj hade kunnat röja och bryta upp under sin livstid. Beteckningen bol var alltså i bruk på 1700-talet.

Vad hände 1490 i Moxboda?

Efter att Lars Strale hjälpt sin syster hustru Margete och hennes barn med avlidne maken Olof Ingemarsson att få äganderätt till Moxboda övertog sonen Peder Olofsson gården. Sonen kallas även Per och Olsson i samtida dokument.

1490 säljer Per Olsson jord i Björinge, Edebo socken i förutvarande Stockholms län. Köpare var en Holmger Strale. (Upplands lagmansdombok 1490-94, SFSS 39 (Stockholm 1907) s 75, 96.)

Här finns två frågor obesvarade. Varför säljer Per jord i Björinge och vem är Holmger Strale? Mina svar kan inte styrkas av samtida dokumentation utan enbart sägas vara inom rimlighetens gränser.

Jorden i Björinge kan ha varit en arvslott hans mor fått. Troligen är även hon avliden. Mellan Björinge och Moxboda är det ca 20 km oländig mark att rida över. Det blir i praktiken svårt att bruka den jorden från Moxboda. Därför säljs den.

På medeltiden var det kutym att hålla ägorna inom släkten. Köparen heter Holmger Strale. Är det en kusin till Per eller en morbror? Jag tror mera på morbror. Skälet till denna ståndpunkt är följande: 1493 säljer Holmgers hustru jordlotten vidare. Det kan hon knappast göra om maken varit i livet. Om den bit jord Per säljer är ett arv efter hans döda mor, kan Holmger vara en 1493 avliden morbror.  Som jag sagt tidigare, rimliga svar men inte bevisade genom samtida dokument.

Efter 1493 är det tyst om släkten Strale men 1570 omnämns en Olof Stråhle bosatt i Järinge. Edebo socken. Björinge och Järinge är grannbyar med en smal sjö emellan. Denne Olof kan vara en släkting till Holmger Strale. Men om Holmger hade arvingar eller släktingar på trakten, varför såldes hans jord?

Kommentarer
Man kan spekulera hit och dit om vem som var vem eller ägde vad eller gjorde det eller det. Man kan knyta ihop släktband som omöjligt kunde ha funnits. Man kan väva ihop fakta med heraldiska myter och religiös mytologi. Man kan göra fantasy av alltihop. Man kan få ihop en isfolketsaga på så vis.

Precis som Sagan om isfolket eller böckerna om Arn saknar ett sådant hopkok av fakta och fria fantasier all vetenskaplig tillförlitlighet. God och underhållande litteratur - jovars - men man har då övergivit vetenskapen och övergått till författarskap.

En författare kan hitta på vad som helst, en forskare måste hålla sig till det som kan bevisas och gör klokast att tiga om det han inte kan bevisa även om det förefaller rimligt.

Följaktligen kan jag inte säga något om Per Olssons släktrelation till Holmger Strale. För övrigt moderniserades namnet Holmger till nuvarande Holger.


Legenden om Björnstenen.

Det finns ett över tre meter högt flyttblock intill vägen upp mot Moxboda. Blockets form är ett mellanting av päron och pyramid. Stenar i allmänhet brukar sällan få namn men just den här bumlingen kallas Björnstenen. Både björn, varg, ek och järn har ofta använts som förstärkningsord, på liknande sätt, som vi i dag använder jätte. Stenen skulle alltså lika väl kunna varit namnlös eller helt prosaiskt ha hetat storstenen men Björnstenen är onekligen mer fantasieggande. Hur Björnstenen fått sitt namn berättas i en legend, som påstås vara från tiden runt år 1500. Vid den tiden var Moxboda en enda gård och den ägdes av Peder Olofsson (Per Olsson).

Peder Olofsson, en ung bonde var en tidig vårdag på väg genom skogen fram till kyrkan i Harg för att meddela att ett barn hade blivit fött i gården. I ryggsäcken hade han förning till prästen, i handen en stadig käpp att sondera sankmarkernas bottnar med. Han traskade på i lagom fart. Mannen räknade med att vara framme mitt på dan och åter till kvällen. Hade sjön legat isfri eller isen varit att lita på, skulle han tagit sjövägen. Därmed hade han kunnat vara hemma igen, redan innan det var dags att börja rusta djuren inför natten men isen låg hotande mörk och såg så murken ut att han inte vågade att riskera livhanken. Han hade även en son att dra försorg om nu, inte fick han i onödan utsätta sig för faran att gå ner sig! Stigen genom skogen var trots allt det säkraste alternativet men vandringen var tidsödande.
   
Inte långt från byn fick han syn på en björnhona med unge. Bonden skyndade sig så tyst han kunde mot stenen för att söka sin räddning uppe på den. Honan varsnade ändå att det fanns en människa i närheten och gick till angrepp. Bonden hann dock ta sig upp oskadd. Björnen försökte komma efter men den rådige fadern slog besten på ramarna och nosen till dess den fått nog och försvann i skogen. Till slut vågade mannen sig åter ned på marken men upptäckte att han glömt sin säck kvar högst uppe på toppen. Hur han än försökte, kunde han inte komma upp på stenen igen, utan tvangs gå hem efter något att kliva på för att kunna hämta gåvorna till prästen.


Sammanfattning så långt

Så här långt vet vi att Olof Ingemarsson var bosatt i Malsättra, Hargs socken, nuvarande Uppsala län då han köpte och bytte till sig mark på en närliggande plats vilken kallades Moxboda. Säljare av marken var syskonen Magnus och Olof Larsson samt deras mor Katrin. Därefter lämnade Olof Ingemarssons familj Malsättra och flyttade till den förvärvade jorden.

Moxboda kallades vid den tiden ”Magxabodhom”, ”Maxebodom” och ”Maxeboda”. Magxabodha antyder ett personnamn, möjligen den förste brukarens. Kan denne hetat Maximiliam, Max eller Magnus? Magnusas bodar? Kan det vara så att säljaren Magnus Larsson själv, hans farfar eller någon bakom syskonen Larsson anlagt detta ”bodha” vid sankmarkerna något norr om Malsättra och öster om sjön Gisslaren? Magnus Larsson var vid försäljningen bosatt i Moxboda. Ville han häva köpet 1462 i ett försök att få tillbaka det han påbörjat? Sankängarna gav gott bete och bra hö. Gav maderna runt det Malsättra, ”Mardsähter”, som Olof Ingemarsson lämnade vid bytet och köpet inte vad han hoppats på?

Gustav Karlsson, riddare och lagman i Uppland lät dock vid lagmanstinget i Börstil 1462 lördagen näst efter sancte ”Blasus” dag änkan efter Olof Ingemarsson, hustru Margete, och hennes barn med Olof Ingemarsson få behålla Moxboda. De kunde ju tillsammans med hennes bror, Lars Strale, visa att köpet var ärligen genomfört i alla delar och stadfäst.

Hur många barn paret hade är okänt utöver att det fanns en son Peder Olofsson även kallad Per eller Pär Olsson. Peder Olofsson säljer 1490 mark i Björinge. Det är en dagsritt dit över sanka marker och oländig terräng. Det är inte ens troligt att han hade en häst. Jordlotten i Björinge låg för långt bort från Moxboda för att kunna brukas därifrån. Köpare är en Holmger Strale. Tillnamnet Strale antyder släktskap med hustru Margetes bror Lars Strale. Mer än så går inte att säga om relationen mellan Peder Olofsson och Holmger Strale. Peder Olofsson var ensam säljare. Det visar att han var enda barnet. Om Per är född i Moxboda är han den första generationen av släkten som fötts där. Men fler skulle följa.

Hur många barn hade då Peder Olofsson? Han var inte barnlös men hans avkomma lät vänta med sina namn i de samtida dokumenten.De två första pergamenten från 1400-talet har varit tämligen lätta att förstå ... när de väl blivit transkriberade till nutida skrift. Det tredje pergamentet från 1618 är snudd på modernt men ack så obegripligt det framstod!

I dokumentet räknas ett stort antal personer upp vilka löses från sina arvslotter i Moxboda. Men vem var personen som löste de övriga. Varifrån kom alla Olofssöner? Några tycktes vara födda i Moxboda men alla de andra, vilka delade arvet: Hur såg deras släktrelation till Moxboda ut?


”Pergamentsbrev, dat. Börstil 16 mars 1618.

Hans Olofsson i Stockholm häradshövding - domhavande i Frösåkers härad på ärlig och högbetrodde man konungens sekreterare Jonas Bureus’ vägnar håller lagmansting den 16 mars 1618 med allmogen i häradet i Börstils klockarestuga i närvaro av fogden Rasmus Nilsson. Samma dag framlade beskedlig man Mats Eriksson i Moxeboda i Hargs socken ett brev daterat 15 mars 1611 att hustru Ingerid, änka efter salig Lars Olofsson, klockare i Stockholm, hade upplåtit till sin mans systerdotterdotter Karin Eriksdotter en broderdel i Moxeboda, som hade tillfallit hennes man som arv efter hans broder Pär Olofsson i Moxeboda och som efter mannens död tillfallit henne som bröstarv, och därför uppburit penningar 80 daler och 1 pund smör. Item har bemälte Mats Eriksson inlöst av Pär Olofson och Mats Olofsson i M[ö]rtöö en systerdel i Moxeboda för 18 daler. Vidervaromän till deras köp: Herr Nils, kyrkoherde i Harg, Olof Rasmusson och Thomas Larsson i Harg. Item har Mats Eriksson köpt av Pär Olofsson i Wijk i Söderby socken och två hans systrar en systerdel i förbemälta Moxeboda och givit Pär Olofsson för hans anpart 6 daler, Brita Olofsdotter 10 mark, hustru Ragnhill 3 daler och 1 spann råg [.] Pär Eriksson i Nålby och Anders Eriksson i Björn-hollma [namnet skrivet på 2 rader] tillstodo sig ha uppburit för en systerdel i Moxeboda 18 daler. Item har Mats Eriksson inlöst av Bengt Jönsson i ”Mallsettra”, Niels Nielsson i ”Galfurstadh” i Alunda socken, hustru [?] i ”Walskogh i Beling” socken, och givit dem för deras arvedel i Moxeboda efter deras fränka hustru Karin, salig Pär Olofssons i Moxeboda änka, 9 daler. Och är Mats Erikssons hustrus arvejord i förbemälte Moxeboda 1 systerdel och bliver tillhopa det Mats Eriksson köpt och med sin hustru äger i bemälta hemman 4 öre [och] 2 örtugland hus och jord och därför utgivit 137 1/2 halv daler, 1 pund smör, 1 span råg. Köpet dömes stadigt och fast Mats Eriksson, hans hustrus barn och rätte arvingar till evärdelig ägo etc.
Dessa sutto i nämnden: Hans Päersson i Longalö (?), Hans i Wydö, Christopher i Hamerby, Anders i Kielinge, Oloff i Dudderö, Jon i Norby, Niels i Bolka och Päer Hansson i Annj”.


Vem var Matts Eriksson och vem var hans hustru Karin Eriksdotter? Jag hade tur och hittade lösningen.

Av det tredje pergamentet får vi veta att en Pär Olofsson i Moxboda har efterlämnat ett arv till sin bror framlidne klockaren i Stockholm Lars Olofsson. Klockarns hustru Ingerid överlämnar 1611 arvslotten en broderdel till en Karin Eriksdotter. Karin är brödernas systerdotterdotter. Av detta framgår att det funnits en syskongrupp i Moxboda vilken haft en Olof till far. Denne Olof bör rimligen vara son till Peder Olofsson. Jag kallar honom i fortsättningen Olof Persson. Olof Person har inte satt så många spår i historien men finns omnämd några gånger som Olof i Moxboda. Hans son Pär är indirekt omnämd i samband med Pär Olson i Moxbodas änka. Änkans namn är okänt.

Från Olof Ingemarsson vilken köpte Moxboda 1456 går en agnatisk släktlinje via hans son Peder Olofsson, Olof Persson fram till Pär Olofsson. Om Pär Olofsson hade egna barn vet jag inte säkert. En Mats Eriksson tar tillsammans med sin hustru Karin Eriksdotter 1618 över gården.Förutsättningar

Pergamentsbrev, dat. Börstil 16 mars 1618.

Citat :
hustru Ingerid, änka efter salig Lars Olofsson, klockare i Stockholm, hade upplåtit till sin mans systerdotterdotter Karin Eriksdotter en broderdel i Moxeboda, som hade tillfallit hennes man som arv efter hans broder Pär Olofsson i Moxeboda och som efter mannens (makens) död tillfallit henne som bröstarv, och därför uppburit penningar 80 daler och 1 pund smör. 

Item har bemälte Mats Eriksson inlöst av Pär Olofson och Mats Olofsson i M[ö]rtöö en systerdel i Moxeboda för 18 daler. Vidervaromän till deras köp: Herr Nils, kyrkoherde i Harg, Olof Rasmusson och Thomas Larsson i Harg. 

Item har Mats Eriksson köpt av Pär Olofsson i Wijk i Söderby socken ( i nuvarande Söderby-Karl (AB) ) och två hans systrar en systerdel i förbemälta Moxeboda och givit Pär Olofsson för hans anpart 6 daler, Brita Olofsdotter 10 mark, hustru Ragnhill 3 daler och 1 spann råg [.] 

Pär Eriksson i Målby ( Jämför fotostatkopia av original handskriften! M är fel. Ska vara N! --> Nålby, Nolby eller Norrby. )  och Anders Eriksson i Björn-hollma [namnet skrivet på 2 rader] tillstodo sig ha uppburit för en systerdel i Moxeboda 18 daler. 

Item har Mats Eriksson inlöst av Bengt Jönsson i ”Mallsettra”, Niels Nielsson i ”Galfurstadh” i Alunda socken, hustru [?] i ”Walskogh i Beling” socken, och givit dem för deras arvedel i Moxeboda efter deras fränka hustru Karin, salig Pär Olofssons i Moxeboda änka, 9 daler.

Och är Mats Erikssons hustrus ( Karin Eriksdotter ) arvejord i förbemälte Moxeboda 1 systerdel och bliver tillhopa det Mats Eriksson köpt och med sin hustru äger i bemälta hemman 4 öre [och] 2 örtugland hus och jord och därför utgivit 137 1/2 halv daler, 1 pund smör, 1 span råg. ”
Slut citat.

HD 1603: 
Sigfrid Olsson i … Häverö köpt av Tomas i Kolbyle, Rimbo (hans moders syskonbarn) jord i Erik Olssons åker i Norrby. Sedan har h Kerstin i Österbyggeby, Sigfrids morsyster sålt jord i Erik Olssons åker, själv äger Sigfrid i Erik Olssons åker sin mödernejord. Sen kom Erik Olssons son Per Ersson och gjorde jordeskifte med Sigfrid, och gav Sigfrid jord där Sigfrid bor, mot jord i Erik Olssons åker. Sigfrid inlägger skrift att Lasse vägare i Kalmar stad sålt sin h jord i Veda 1595. En annan skrift att Lars Clemetsson i Björinge sålt i Veda till Sigfrids far, som betalt sin bror Lasse Clemetsson. Sigfrid även köpt av Erik Clemetsson i Rasbo socken.

HD 1617: 
Matts Persson i Stensunda, Ekeby tilltalar Per Erssons hustru i Norrby om ett silverstop som Per Ersson tagit på sin arvejord i Moxboda, och Per Erssons änka får nu lämna tillbaka det. 



Familjediagram 1618.

Olof Ingemarsson           Margete (Strale)
                          |
     Peder Olofsson i Moxboda              ”NN Hustru i Moxboda”
                        |
     Olof Persson i Moxboda                                                            ”NN Mor i Moxboda”                     
     |   | |     |         |
Lars O-son Pär O-son Syster 1 Olofssdotter” ”Syster 2 O-dotter” ”Syster 3 O-dotter”
|         |           |       |          |
Ingerid        Karin  ”Erik i ??”        Olof i ”Mörtöö”   Olof i ”Wijk”
      |                     |               |     |
Anders Eriksson i ”Björnhollma” NN Ersdotter Pär Olofsson i ”Mörtöö” Pär Olofsson i ”Wijk”
            |     |                   |
        | Mats Olofsson i ”Mörtöö”    Brita Olofsdotter i ”Wijk”
            |        |
        Erich Olsson i Norrby       Ragnhill Olofsdotter
               |     |        |
Pär Ersson i Norrby Karin Ersdotter    Okänd
        |  
        Mats Eriksson från ?



Tanken bakom detta familjediagram är att det för var syskongrupp finns en syster med arvsrätt till en systerdel i Moxboda. Det förefaller mindre troligt att 2 av 3 systrar blir bortgifta till män med namnet Olof men är inte helt omöjligt. En möjlig make till ”Syster 2 Olofsdotter” är ”Oloff Ingeualson i mörtöö”, (1571, Uppl, hdsdb, s. 49) men ”Syster 3 Olofsdotters” make är tills vidare helt okänd.

Mats Eriksson löser efter hand ut arvingarna ur hemmanet syskongrupp för syskongrupp. Sist löser han den grupp till vilken han har bästa relationen och där arvskiftet kan dröja, eftersom den arvedelen ändå ”stannar inom familjen”, han är nämligen gift med ett av de två syskonen!

Det finns två Pär Olofsson, vilka fått del av var sin systerdel i arvsersättning. Detta tyder på att det funnits minst två systrar i syskonskaran. Ingen av dem är mor till Anders Eriksson i ”Björnhollma”! Han nämns tillsammans med Pär Ersson i Norrby och till detta måste det finnas en särskild anledning. Dessa två har därtill fått en egen systerdel att dela på. Det finns alltså tre systrar.

Pär Eriksson (Per Ersson) finns i HD 1603 omnämd som son till tolvman Erich Olsson i Norrby, Häverö, (AB). Pär är även omnämd i en HD 1617 från Frösåker där det framgår att han ur sin arvejord i Moxboda har tagit ett undangömt silverstop. Även om Erich Olssons hustru är okänd är detta hittegods i arvejorden ett starkt indicium på att hon har arvsrätt i Moxboda och då sannolikt är syster till Anders Eriksson i ”Björnhollma” eftersom hennes son vid arvsskiftet nämns tillsammans med honom. Hon är dock död när Mats Eriksson löser den arvsdelen eftersom en del går till hennes son men som häradsdomen påpekar: fortfarande äger hennes dotter Karin Ersdotter, Mats Erikssons hustru, en systerdel av moderns arv i Moxboda, utöver det hon ärvt genom testamentet av Lars Olofssons brodersdel och det hennes make löst av hennes bror och morbror.



Ytterligare resonemang runt föregående arbetshypoteser.

Varför upplåter man sitt bröstarv till en makes systerdotterdotter?

”att hustru Ingerid, änka efter salig Lars Olofsson, klockare i Stockholm, hade upplåtit till sin mans systerdotterdotter Karin Eriksdotter en broderdel i Moxeboda, som hade tillfallit hennes man som arv efter hans broder Pär Olofsson i Moxeboda och som efter mannens död tillfallit henne som bröstarv, och därför uppburit penningar 80 daler och 1 pund smör.”

Trolig orsak till testamentet:
Pär Olofsson i Moxboda har inga egna barn som kan ta över gården. Han dog före sin hustru vilken omnämns 1570 tillsammans med Pärs far Olof Persson i Moxboda. För att hjälpa honom är det tänkbart att hans systers dotterdotter Karin Ersdotter och hennes make Mats Eriksson redan i unga år flyttar till gården. En gammal troligen barnlös kvinna bosatt i Stockholm har inga praktiska möjligheter att sköta sin arvejord. En rask gift kvinna bosatt på gården kan däremot ta sin del av ansvaret för verksamheten. 
Därför realiserar man sitt bröstarv mot 80 daler och 1 pund smör.


Varifrån kommer Mats Eriksson och Karin Eriksdotter till Moxboda? 

Varifrån kommer Karin Erikssdotter? 
Karin Eriksdotter är Pär Olofssons systers dotterdotter. Detta samt att hon är gift med Mats Eriksson är egentligen det enda vi säkert vet om henne. Men det går att med hjälp av dessa uppgifter och övrig information ur pergamentbrevet komma ytterligare några delar av hennes ursprung och liv på spåren. Därtill finns två häradsdomar vilka ger hjälp att visa släktskap och födelseplats.

Först, var bodde Pär Olofssons syster, ”Syster 1 Olofsdotter”? Vem var hon gift med?
Om Familjediagram 1618 är korrekt, var systern gift med en Erik och hans hemman torde icke ha varit av det mindre slaget. Paret har fått två barn, Anders Eriksson i ”Björnhollma” och en dotter, vilken i sitt äktenskap fött Per Ersson och Karin Ersdotter. Hade ”Syster 1” haft fler barn, hade också Mats Eriksson haft flera arvingar till den systerdelen att lösa men i Pergamentbrevet 1618 nämns endast ett av hennes barn, Anders Eriksson i ”Björnhollma”.

”Björnhollma” förefaller vara den halvö, som enligt SOFI: Stockholms län, Väddö är det nutida Byholma, och som genom landhöjningen blivit en halvö strax norr om Grisslehamn på Väddö. Platsen ligger mera geografiskt ”rätt” än Björnholma på Arholma. (Se SOFI: Stockholms län, Björkö-Arholma.) Om ”Syster 1 Olofsdotter” och hennes make Erik verkligen bodde där är okänt. Det kan ha varit i ”Björnhollma” men det kan även ha varit någon annanstans. Det enda vi vet är att i pergamentbrev 1618 kallas sonen ”Anders Eriksson i Björnhollma”. Han kan faktiskt vara född var som helst men först som vuxen vid giftermålet ha flyttat till ”Björnhollma” och etablerat sig där. Detta gör att beteckningen ”Erik i ??” på maken till  ”Syster 1 Olofsdotter” blir mera korrekt.

Karin Ersdotters mormor är vid lösningstillfället död, likaså hennes mor men hon har en morbror kvar i livet, Anders Eriksson i ”Björnhollma”. Eftersom hennes mor avlidit går moderns lott vidare till hennes två barn. Den ene löses ut. Resultatet blir att morbrodern tillsammans med hennes bror Pär Ersson får dela på det ekonomiska värdet av en systerdel av Moxboda och hon kan behålla realvärdet, systerdelen av jorden i Moxboda.  

Var bodde systerns dotter, hon som var gift med en Erich? 
Mycket tyder på att denne Erich är tolvmannen och bonden Erich Olsson i Norrby, Häverö. Erich Olsson i Norrby har enligt HD 1603 en son, Per Ersson, vilken enligt en HD 1617 har eller har haft arvejord i Moxboda och därför måste vara identisk med den i pergamentsbrevet omnämde och ur gården tillsammans med sin morbror löste Pär Eriksson i Norrby. Häradsdomen 1603 nämner endast en son men har ingen anledning att nämna fler i det fall endast ett barn är medagerande i jordaskiftet. Är de andra barnen utlösta ur gården har de för övrigt inget att bidra med om avsikten är att göra ett billigast möjliga skifte av ägorna. 

Mats Erikssons lösen av denna systerdel är för övrigt det som ger kopplingen mellan de två generationerna. Sättet den löstes på visar att vid det tillfället var såväl Syster 1 vilken antas varit gift i ”Björnhollma” som hennes dotter vilken varit gift i Norrby döda. Kvar att lösa fanns endast Anders Eriksson i ”Björnhollma” och Per Eriksson i Norrby. Eftersom Per tillstått att han och morbrodern ”erhållit 18 daler för en systerdel”, måste denna lösen ha inträffat före 1617.

Karin Ersdotter skulle om detta stämmer komma från Norrby, Häverö, (AB) och ha en bror Pär Ersson i Norrby vilken dött någon gång mellan 1603 och 1617 men innan frånfället försett sig med ett silverstop, uppgrävt ur hans dåvarande arvejord i Moxboda. (Se HD 1617.)

Varifrån kommer Mats Eriksson?
Det kan innan man försöker gissa sig till varifrån Mats Eriksson kommit till Moxboda vara av intresse att spekulera lite kring när Pär Olofsson och hans hustru Karin dött och vad detta kan ha inneburit för Mats Eriksson och Karin Ersdotter. Pär Olofsson och hustru Karin tycks inte ha haft egna barn, vilka kunnat ta över gården. Paret eller åtminstone hustru Karin har därför på ålderns höst behövt hjälp med jordbruket och sysslorna i hemmet. 1570 omnämns ”per olssons hustru i månsbo” men inte Pär Olofsson själv. Betyder det att han är svårt sjuk eller redan död?

Troligen har Pär Olofsson avlidit efter det Mats Eriksson och Karin Ersdotter gift sig men före sin hustru. Detta med tanke på hur arvslotterna lösts. Man löser inte systematiskt arvslotter efter sig medan den man ärver fortfarande är i livet! Någon enstaka kan av speciella skäl få ut sitt arv i förtid, fast knappast alla arvingar på en gång. I det här fallet var det inte den man skulle ärva, som delade ut arvet utan det var Mats Eriksson, som löste de övriga. Pär var inte längre till städes. 

Om Mats Eriksson och Karin Ersdotter varit gifta innan de flyttade till Moxboda, var levde de då? De lär inte ha gift sig utan att ha någonstans att bo och ha en försörjning. Erik Olssons hustru kan ha avlidit ung - Endast två barn har hon fött - och dottern har då fått ta hand om hushållet. Troligen bodde de i Norrby men kallades senare till Moxboda för att bistå Pär och kanske mest hans hustru Karin. Detta var möjligt eftersom Per Ersson i Norrby i sin tur hade en fästekvinna, vilken kunde träda i systerns ställe. Mats och Karins flytt från Norrby gav samtidigt Per Eriksson möjligheten att ta över sitt föräldrahemman samt gifta sig. Kan Karin Eriksdotter ha fått ut ett förtida arv när hon lämnade gården? Inte helt omöjligt. Kan detta arv ha använts för att lösa arvingarna till Moxboda? Inte omöjligt det heller! Men vi vet inte!

Mats har möjligen också tillräckligt stora ekonomiska resurser bakom sig för att tillsammans med sin hustru kunna lösa arvingarna. Han kan rimligen inte göra detta endast med hjälp av vad Moxboda avkastar, han äger ju inte hemmanet. Mats kommer alltså ur en syskonkull vilken fötts på ett gott hemman. Mats är däremot inte den som övertar sina föräldrars gård. Var kan då Mats Eriksson vara född? Hur långt från Norrby har han tidigare bott? HD 1673 omtalar att Mats Eriksson i Moxboda 1627 vittnade i en tvist om en utjord i Edebo. Troligen har han bott i eller nära Edebo socken eftersom han haft kännedom om utägor där, såvida inte tvisten gällde den mark i Björinge som Peder Olsson sålde till Holmger Strale 1490.

Mats Eriksson torde innan Pär Olofsson dog ha fått ut sitt eget fädernearv eller han har under hand fått ut delar av detta så att han tillsammans med sin hustru Karin Ersdotter kunnat lösa systerdelarna och övriga intressenter till arvet efter Pär Olofsson och hans hustru Karin. Köpet ”av Pär Olofson och Mats Olofsson i M[ö]rtöö en systerdel i Moxeboda för 18 daler.” tyder på det. Sist löser han den grupp till vilken han har bästa relationen och där arvskiftet kan dröja, eftersom den arvedelen ändå ”stannar inom familjen”, han är nämligen gift med ett av syskonen.

Hemmanet kan däremot inte övertas i börd av Mats Eriksson personligen. Hustrun Karin Ersdotter har dock arvsrätt till gården och därmed får de tillsammans fasta på hemmanet.


Ännu olösta frågor.

Vem är Matts Persson i Stensunda?

Frösåkers Häradsrätts Dom 1617:  
Matts Persson i Stensunda, Ekeby tilltalar Per Erssons hustru i Norrby, Häverö om ett silverstop, som Per Ersson tagit på sin arvejord i Moxboda, och Per Erssons änka får nu lämna tillbaka det. 

Hur passar denna dom in i släktskapet? Vad har Matts Persson i Stensunda med ett silverstop från Moxboda att göra? Hur kan han ha en så säker kunskap om omständigheterna kring vad som gömts i Moxbodas jord och återfunnits i Norrby att han vågar dra saken inför domstol?


Är Matts Persson en avlägsen släkting till Mats Eriksson eller är han en till Stensunda, Ekeby utflyttad son till den nu avlidne Per Olsson i Moxboda? Käranden i målet skulle i så fall agera på Mats Erikssons uppdrag. Anledningen skulle kunna vara att Mats Eriksson formellt inte vill framstå som drivande i målet och därmed störa relationerna till svärfadern och svågerns familj. Kanske väntar man av samma anledning med att dra detta delikata ärende inför rätten tills gärningsmannen är avliden.