Gryning

Gryning

fredag 27 maj 2016

Tävlingsdags igen


Igår gjorde jag något jag inte trodde var möjligt! Jag skrev 10 meningar på tyska. Mina gamla lärare i tyska skulle inte tro sina ögon!

Jo, det var så att jag tänkte delta i en liten fototävling och den anordnas av ett tyskt bildtryckeri, CEWE. 

Motiven skulle handla om upptäckter man gjort där man varit, till exempel foton på människor vilka gjort ett starkt intryck, spännande företeelser eller byggnader i hemtrakten eller annorstädes, välkända miljöer på nytt sätt eller ur mer ovanliga vinklar, vilda djur och vildmarker, spännande mat. 

Det blir inte jag som vinner safari-resan till Afrika! 



Det är inga sensationella foton jag visar. Ni har sett dem, eftersom samtliga vid något tillfälle har visats här i min blogg. De är i mitt tycke bättre än mångas men inte bäst bland alla deltagares bidrag. 

I såna här tävlingar deltar inte gärna de stora etablerade fotograferna, även om första priset, safariresan, mycket väl kan locka fram några. I tävlingsreglerna står det att fotografen behåller sin rätt till fotot fullt ut men att ett deltagande i tävlingen innebär att CEWE och deras samarbetspartners framgent gratis får använda fotot i sin egen verksamhet och marknadsföring. 

En fotograf med någon status och självaktning lämnar inte från sig en sådan rättighet utan ersättning. Fotografen har därtill tillgång till flera egna kanaler för att visa upp sin konst i och behöver därför inte delta just av det skälet. 

För tävlingsanordnaren och dess partners ger tävlingarna framförallt många e-postadresser till vilka de kan skicka ut sin reklam och övriga erbjudanden. Där tar tar man ingen på gungorna vad man förlorade på karusellen om man nu ens gjorde det. 

Jag sa att jag inte vinner första pris. Det är så att det finns folk som kan det här med fotografering och har lite bättre utrusning än jag har. Några av dem deltar och jag kan direkt se att nu är det eliten som kommer. 

96% av de deltagande fotona är inte så märkvärdiga men de deltagare som satsat en del omsorg, kunskap och pengar på att ta bra bilder, och inte nöjt sig med att som hastigast knäppa några kort med mobilen, har möjligheten att vinna. 

Jag kan bara göra så gott jag förmår och därefter även se och uppskatta att andra faktiskt kan mera och vet att använda den kunskapen och utrustningen. Jag tillhör inte eliten men jag tillerkänner mig en liten känsla för vad som skulle kunna bli en godkänd bild efter det jag fått putsa och dona med den ett antal omgångar. Genom att se hur andra gjort kan jag lära mig lite till. 

På några av de sidor som jag är med på, finns det folk som verkligen kan och lever för och av detta med fotografering. De har satsat stora belopp på att kunna ta bästa möjliga foton oavsett väder, vind, motiv eller plats på den här planeten eller för den delen stjärnor ljusår bort i universum. 

Jag har inte de möjligheterna eller den ambitionen men vill ändå göra så gott jag kan och förstår med en billig utrustning som totalt, inklusive bildredigering, hamnar i trakterna kring 5000:-. Ser man till vad jag genom åren lagt ut på köp av kameror, tillbehör och fotolitteratur från den första Instamatic-kameran 1967 till dagens Lumix DMC-FZ200 så är det ett totalt belopp som ligger i paritet med vad jag får ut i månaden av min pension. 

Det säger då sig självt att även om jag tar i så jag spricker, så är det fysiskt och kunskapsmässigt omöjligt att nå ända fram till den yttersta framkant där de verkliga entusiasterna och proffsen befinner sig. Deras utrustningar har genom åren kostat dem många, många månadslöner för att inte tala om årslöner. Det har även kostat dem motsvarande i utgifter för att komma till platser där de mest anslående motiven finns, samt att lära sig behärska grejorna och utveckla sin fotografiska förmåga och intuition för hur och när fotot ska tas. Slutligen ska originalet med hjälp av flera avancerade bildredigeringsprogram redigeras. Det måste ske med stor artistisk känsla och finess för att det ska få det där lilla extra som gör att det blir uppmärksammat och på så vis nå ända fram till att bli publicerat i något världsledande fotomagasin. Sker detta får fotografen större möjlighet att bli känd och kunna sälja foton till kunder via bildbyråer, gallerier och utställningar. 

Ett snyggt foto kommer inte av sig själv ut ur en dyr kamera men en skicklig fotograf kan nå bättre resultat med en kamera som åstadkommer de foton fotografen behöver, för att kunna jobba vidare med. Det ligger mycket jobb, planering, kunskap och känsla bakom en snygg bild! 

Jag får nöja mig med det jag i bästa fall kan åstadkomma och vara glad för det lilla. Den bästa kameran är trots allt den man har med sig då det oväntat dyker upp ett fantastiskt fototillfälle.

onsdag 25 maj 2016

I arla morgonväkten


Det var ett tag sedan jag klev upp långt innan solen hunnit anas vid horisonten. I morse tyckte jag att det kunde vara dags igen. Någon grann soluppgång var väl inte att hoppas på men det kan ju finnas annat att skåda.

På väg bort mot fågeldammarna såg jag dovhjortar på avstånd. Fotoljuset var inte tillräckligt och det dröjde ett bra tag efter det att jag kommit fram, innan det gick att få någorlunda användbara foton. Jag försökte nog men resultatet blev sämre än befarat. 

Många tranor var i farten. Antagligen hade de ungar att mätta.
Sångfåglarna är redan på plats. Här är det en rörsångare, en hane, som har hittat en plats han tänker etablera sitt revir i. Dit ska han locka en hona när hon kommer om några dagar.
Jag tror att svarthakedoppingarna har fullt sjå att ruva eller mata sina ungar nu, det vill säga, de som lyckats så långt med häckningen. Det här paret förefaller dock vara bekymmerslösa. Medan honan behagfullt putsar fjäderdräkten, ser hanen till att jag inte försöker ta mig några friheter!
Skrattmåsarna har börjat ruva.
En lövsångare underhöll mig en stund på återvägen.
Jag fick även se en grupp kronhjortar där ledaren ser ut att få en stilig krona.
Nu är det bara att hoppas på en morgon med vacker soluppgång också.

torsdag 19 maj 2016

En kväll med speedway



Det hände sig för 15 år sedan att det skulle bli en speedwaymatch mellan Rospiggarna och Masarna 2001. De lagen var Sveriges i särklass bästa lag då.

Det var massor av folk i Orionparken. Där fanns publik i alla åldrar och supportrar från bägge lagen. Det som slog mig var den trevliga stämningen de olika fansen emellan. Inget tjafs och bråk som det man ser mellan stockholmsklubbarna. 

När matchen var över hade ledningen mellan hemmalaget och gästerna skiftat några gånger men Rospiggarna stod som klara segrare.

Hemmapubliken tackade sitt lag för en strong insats och Masarna begav sig ut i Hallstavik för att leta sig fram till sina fordon. 

Framför mig och brorsan går ett nyfunnet par med armarna om varandra. Hon bär Rospiggarnas flagga, han Masarnas. Så måste hon släppa sin nye vän, därför att där stod hennes bil och kompisar, medan hans fanns en bra bit längre bort. 

Stolt med flaggan högt buren gick den rätt späde ynglingen vidare mitt i den rospiggska publiken och ingen trakasserade honom.

Den attityden och idrottskulturen uppskattar jag och som en följd av detta premiärbesök blev det flera och det resulterade även i ett engagemang som funktionär i Rospiggarna.

Åren gick och numera är jag bosatt långt från Hallstavik, så tillfällena att titta på speedway på plats kommer inte ofta. Rospiggarna och Masarna har under tiden haft perioder av sviktande ekonomi och därför kört i lägre serier med mindre kostnader men nu lyckats rehabilitera ekonomin och tagit sig upp i högsta divisionen. Det var åter dags att mötas i Hallstavik. Ett möte jag ville bevista!

Orion-parken har bytt namn ett par gånger under tiden och numera ska den kallas HZ Bygg Arena. Jag kom dit en timme innan start. Funktionärerna höll på med de sista förberedelserna inför matchen och enstaka entusiaster började droppa in. Den gula byggnaden till höger i bild är domartornet.
Jag gick runt arenan för att ta miljöbilder och känna in stämningen en aning. Här i kurvan finns ståplatsläktaren.
På den tiden då jag var funktionär fanns knappt någon reklamskylt på innerplan. Nu står de tätt och radrätt.
Läktaren för rullstolar har flyttats och gjorts större.






I depån var stämningen avslappnad. 

Motorcyklarna hade inspekterats och godkänts av den särskilde kontrollören


Här är det mekaniker från bägge lagen som har trevligt ihop.
Speedway är en märklig sport. I den tävlar förare från olika länder i samma lag. Det är i och för sig inget ovanligt i andra lagsporter på elitnivå. Skillnaden är att speedway-förarna tävlar i många länder och då hamnar i helt nya lagkonstellationer. Ena dagen är de motståndare, nästa är de lagkompisar som förväntas hjälpa varandra. 

Förarna är i sig egna företagare och har dels ett mekaniker-team men i många fall även ett antal ytterligare medhjälpare för att administrera ekonomi, inkvarteringar och resor. Därtill finns det motortrimmare som ser till att trötta motorer med jämna mellanrum ges verkstadsservice och får slitna delar ersatta. Trimmarna servar motorer åt många förare oavsett deras lagtillhörighet och nationalitet. Förarna har oftast ersättning efter inkörda poäng.

De mest professionella förarna har många speedwaycyklar och motorer att tillgå och matchcyklarna väljs efter vilken bana man ska tävla på. Olika banor har olika längd och banmaterial att köra på och med rätt motor och smart körteknik vinner man. Många av förarna har mekaniker som kommer från ett annat land än de själva. Jag tror att männen ovan talar polska och att de med keps har en svensk förare.

Då banan gjorts klar brukar förarna gå ett varv runt den för att resonera om lämpliga spårval och sparka lite i banmaterialet för att bedöma hur fästet kändes. Här är det Rospiggarnas australiske förare Jason Doyle och hans team som ger sig ut på banan.
De fick snart sällskap av flera och lagledaren Mikael Teurnberg.
Fler förare ansluter och nu är det dags att inspektera banan.
Då jag var funktionär var min uppgift att sälja sittplatsbiljetter vid en av läktarna. Den läktaren är borta nu och ersatt av en särskild VIP-läktare. De som skaffat vip-plats kan sitta bekvämt vid bord under tak och äta något gott under tiden matchen pågår. Av allt att döma hade man full fart och ångan uppe i köket.


Ska man göra något extra av sitt speedwaybesök ,anländer man i limousin! Den som vill boka en resa till nästa borta match har möjligheten!
I startkurvan höll Masarnas fanklubb på att göra i ordning för sina medlemmar. Här ser vi ett par glada masar.
Det kom flera glada masar.

Innan start presenterades förarna för publiken och när det var gjort, gjorde förarna en ny inspektion av startspåren. Starten är oerhört viktig och att hitta ett bra spår med gott fäste är A och O! Föraren i keps har en gång i tiden haft banrekordet i Hallstavik. Nu kör han för Masararna.
Nuvarande rekordhållaren är Andreas Jonsson och han är Rospiggarnas lagkapten. Här har han assistans av lagledaren Mikael Teurnberg.
Så var det dags att invänta ögonblicket då förarna i första heatet skulle få köra ut på banan. Domaren ger en signal och därefter har föraren 2 minuter på sig att göra sig startklar. Hinner föraren inte fram och vara fullt startberedd i tid, utesluts vederbörande. 
Stunden att släppa loss förarna var äntligen kommen. Hemmalaget har alltid blå och röda hjälmar och bortalaget vita och gula.

Mekanikerna står beredda att assistera om något behöver justeras eller om det ska bytas till en annan cykel.
Här står Andreas Jonsson redo och helt koncentrerad på uppgiften. Han har inte startat säsongen så bra som han önskar och sätter press på sig. Är man lagkapten ska man ju föregå med gott exempel!

Så har starten gått och Masarna tog ledningen och behöll den heatet igenom. I varje heat kör två förare från vardera lagen. Vinnaren får 3 poäng, tvåan 2 och trean 1. Fyran blir utan.

I nästa heat är det reserverna som ska köra. Reserver kallas de två i laget som har kört in minst poäng. Den här föraren kör för Masarna.

Rospiggarna har en mycket duktig reserv som heter Jacob Thorssell. Han är ny i laget.
Rospiggarnas australiske förare, Jason Doyle, står startberedd inför heat 8.

Det finns en elektronisk klocka som räknar ned sekunderna till start. Då alla förare är startberedda kan domaren släppa iväg heatet. Det sker på så sätt att de vita band som finns framför förarna far upp och förarna iväg. Detta kan ske innan tiden gått ut om alla är på plats och redo. Det gäller alltså att vara med och alert.

6 sekunder kvar och adrenalinet är på max!

Detta heat blev extra dramatiskt. Redan i startkurvan krokar tre förare ihop så motorcyklar och förare far iväg in under de skyddande luftkuddarna. Här är det Jason Doyle och Masarnas Adrian Miedzinski som ligger under luftsargen. Funktionärerna rusar till för att hjälpa fram förarna.
Även mekanikerna kommer för att bistå och ta bort motocyklarna. Cykel till vänster är den som studsade längst och tillhör Doyle. Föraren som ligger på rygg kör för Masarna och heter Krzysztof Kasprzak.
Mekanikern i mörka kläder tillhör Miedzinskis team.
Här får Kasprzak hjälp. Efter en sån här vurpa är det viktigt att kontrollera att föraren är funktionsduglig till kropp och själ.
Här arbetar man för att försöka få fram Miedzinski och Doyle.




Då förarna äntligen kommit på benen och motorcyklarna tagits till depån kunde den skadade sargsektionen bytas ut. Olyckan bedömdes vara en så kallad racing incident. Ingen dömdes som vållande och alla fyra kallades till omstart då luftsargen åter var i användbart skick. Alla förarna kom också till start men några hade nya och hela cyklar.
Hur gick det då med matchen. Masarna tog ledningen men efter ett par heat var Rospiggarna ikapp och förbi och den ledningen höll man även om den krympte mot slutet av matchen. Då sista heatet körts stod det 47-43 i hemmafavör.

torsdag 12 maj 2016

En torsdagsmorgon i maj


Denna morgon skulle det promeneras till Östra Vingåker. Vädret var inte det varmaste men det passade för en promenad och göken ropade muntra hejarop då jag kom till bron vid Genne. Där stannade jag och tog ett foto av Backasjön.

Nästa stopp kom strax bortom Bonneråd. Det stod dovhjortar på åkern.
Solen var på väg upp och det blev snart dags att vända sig om och knäppa detta foto.
Vid fågeldammarna låg dimman tät. En grupp föräldrar fick bråttom att flytta sina små gässlingar då jag kom.
En talgoxe var mycket noga då den undersökte bredkaveldunets fjolårskolvar.
Skrattmåsarna var i färd med att hitta boplatser och ordna till ett rede. De här var inte helt nöjda med stället men det dög att vila på.

Vila behövde säkert grönbenorna också. De var på genomresa mot nordligare trakter.
Solen hade nu kommit upp över skogen och blickade ned mot den här döda busken, som jag döpt till Brudkronan. Det sitter faktiskt en sädesärla i den.

Stenarna ute i vattnet var praktiskt taget gömda av dimman men så galen som jag är struntade jag i detta och försökte mig på ett foto.
Den här fågeln tillhör inte bara dammens fulaste individer, skarvarna, den är skenhelig också.

En annan tillfällig gäst i dammen var mosnäppan. Den ska långt upp i norr. Nästa vecka räknar man med att ha dem framme i Kiruna men många ska längre upp än så. Den var nog glad över att ha hittat dammen att rasta i.
Den här skrattmåsen hade tänkt att bli bofast åtminstone under sommaren. Här står den och spanar efter något som kan passa till bobygget. Den hittade ett vasstrå som den den stolt travade iväg med.
Det var dags att bege sig hemåt. Tack vare den här gluggen i strandskogen går det att se bort mot Värmbol.

Det låg fortfarande dimmor över Backasjön och här bildar de fond till träden.

En morgon med så hög luftfuktighet som det var i morse bjuder på dagg i gräset. 
Det blev en rätt bra morgon även denna dag.