Gryning

Gryning

måndag 30 november 2015

Några minuter kvar


Nu är det inte så mycket kvar av november. Det har varit en rätt dyster månad med ett krånglande knä och få dagar då jag velat gå ut. Istället har jag ägnat mig åt att bringa lite ordning i fotoarkivet.  Sen har jag haft en del andra projekt på gång också och det ser ut som de han bli färdiga i tid.Knäet känns för närvarande tämligen återställt.

Idag har jag därtill ägnat mig åt att tillaga mina fruktade skruvmakaroner och den skräckinjagande kalkonbaconröran.

Det här är den skräckinjagande röran.
Det har är de fasansfullt skruvade makaronerna.
Sånt här har jag med berått mod tvingat i mina barn på den tiden de inte förmådde försvara sig.

lördag 28 november 2015

Låg energinivå


Här händer för närvarande inte så mycket. Vad som än ska göras möter det igångsättningssvårigheter, oförmåga att fokusera på uppgiften och ett allmänt tröghetsmotstånd från början till slut.

Jag har dock förmått att göra nästa års almanacka klar, skickat materialet till tryckeriet och fått tillbaka väggalmanackorna. Nu och någon dag till håller jag på med ett par andra projekt som jag hoppas klara av. Vissa delar kan möjligen bli mer komplicerade att lösa än vad jag först trodde men det får jag ta då, ifall det blir så eller i värsta fall utesluta dem.

Häromdan kom en stor flock sidensvansar och gästade rönnarna utanför hyreslängan.
Inne i hyreslängan blommar en hibiskus.
Faktum är ytterligare tre blommar men de blommorna är svåra att komma åt med kameran.

söndag 22 november 2015

Kall morgon


Lördagsmorgonen var vindstilla, solig och kall med rimfrost. Helt enkelt som gjord för en fotopromenad. Det tillfället ville jag inte missa! Lagom till att solen började kika fram, gav jag mig ut. Första stoppet blev vid Duveholmssjön.
Därifrån gick jag ner mot Värmbols bruk och följde vandringsleden Backasjön runt bort mot Genne. Det gick kalldimmor över vattnet. Vid bortkanten simmade gräsänder och två storskrakar.
Ett knippar höll till på min sida men fick bråttom att ge sig undan. Detta är hanen, honan har redan hunnit långt ut på sjön. 
Solen kom upp så högt över Backa att den kunde sända solstrålar ner mot vattenytan vid Genne.



Framme vid Genne hittade jag frostiga fröställningar efter krolliljor nära bron.



Backasjön låg spegelblank.
Jag traskade över bron och gick ner till vandringsleden på andra sidan för att gå tillbaka mot Backa.
I beteshagen vid Backa, där det under sommarn har funnits betesdjur, hittade jag den här färggranna berberisbusken. Den har säkert fått hjälp av bärätande fåglar att få ett frö flyttat dit.


Det fanns mycket frost på marken och i det vissna gräset. Då solen befanns sig i rätt vinkel tändes det ett gnistrande färgfyrverkeri i kristallerna.

Promenaden gick förbi Backa och vidare mot Hovmanstorp där den gamla stugan i åkerkanten åter hamnade på bild.
I bortkanten av en av de gamla åkrarna som numera blivit granplantering gick det dovhjortar. Den stora hjorten höll sig i skuggan men hans horn berättade att han fanns med i gruppen.
Så kom jag fram till landsvägen och vände åter mot bebyggelsen. Jag brukar då och då utdela viltvarningar beträffande den vägen. Det är befogat! Här är det mellan Bonneråd och Stenhustorp men det gäller hela vägen ända från Genne bort till Östra Vingåker. Varför tror ni jag hittar så många fotomöjligheter på vilt längs den vägen? Djuren finns där! Man behöver inte sitta bakom en sten och låta som en morot för att få se hjortarna eller vildsvinen. Djuren rör sig i gryningen och kvällningen och under den kalla årstiden mest hela tiden för att söka föda. Efter att bilen sakta passerat kom ytterligare hjortar. Totalt var de fyra dovhjortar som gick eller sprang över vägen där den här gången. Även rådjur går över där.
Nu hoppas jag att det blir fler fina dagar av detta slag och likt sergeant Phil Esterhaus i tv-serien Hill Street Blues säger jag: Var försiktiga där ute! Vill de vilda djuren passera vägen, gör de det oavsett om det kommer ett fordon eller inte!


onsdag 18 november 2015

Morgonpromenad


Jag har ännu inte hittat ett bra foto som ska representera november i min kommande väggalmanacka. Igår morse gjorde jag ett försök att finna den saknade bilden. Långt innan gryningen gav jag mig ut. Jag fick ett foto som faktiskt innehåller tre planeter även om Mars, som finns i linjen mellan den starkast lysande Venus ovanför gatubelysningen och den nästan lika ljusstarka Jupiter högst upp mot höger på fotot, bara syns då det visas i full storlek.

Planen var att lagom till gryningen stå någonstans i närheten av Duveholm eller Djulö kvarn. Det blev en del foton tagna längs vägen dit. Det här är från Strandvägen.
Gång och cykelvägen som leder under järnvägen var isig. Där var det tvunget att välja sin väg för att vara säker. Där det gick höll jag mig till gräskanten. Vid den pölen klev jag dock ut på asfalten för att fånga gatlyktans sken i isen.
Innan jag var framme vid Duveholm, fick jag se ett par kvistar med alkottar. Jag tog ett foto, vred det 90° och vips blev det en pardans, ett slags pas-de-deux för alar.

Duveholm har sina givna ställen som alla inklusive jag tar foton från och av. Där finns en liten kanal med en vacker bro. Innan solen kommit upp är den inte lika charmig men den finns där.

Man kan se att någon kört uppåt väggarna.

Och man kan bli nostalgisk.
Nu började solen visa att den ville upp över skogen, så jag traskade bort till Djulö kvarn. Där såg jag en storskrake försöka fånga sin frukost.

Så vände jag tillbaka mot staden men redan vid den rivningshotade gamla skolan vid Djulö kvarn stannade jag. Gryningen kanske inte var så pjåkig ändå. Huset på detta foto är inte hotat vad jag vet.
Det är värre ställt med skolbyggnaden. Skolgården kan bli 8 villatomter. Jag såg på de gamla fönstren och deras utsmyckningar och jag tänkte: Insikt, utsikt, avsikt - blott ett minne snart.
Solen kom upp och i den andra skolbyggnadens fönster tändes ett ljus: Ett hoppets ljus eller ett gravljus, det är frågan.

Någon strömstare såg jag inte men det hade varit fint att få ett foto av den och det varma gryningsljuset spelande över fjäderdräkten. Vid Svartbäcken såg jag en helt vanlig spindel.

Där fick kameran jobba hårt men ljuset nådde inte ned dit jag ville ha det, de fotona får inte heller hänga på väggen.


Vid Backa hage såg jag en ekorre leta kottar. Mina barn vet precis hur jag sjöng då.


Promenaden gick förbi en häck med svarta bär. De hade is och upptinade droppar på sig.
Intill förskolan Sörgården finns det höstastrar. Jag är nog lite svag för såna.
Och fortfarande är frågan beträffande novemberfotot olöst.

Jag har idag varit till sjukgymnasten som genom att ihärdigt bryta, banka, bända, klämma, trycka, vrida och vända kunde komma fram till att jag har en rejäl inflammation i ett muskelfäste samt att det finns artrosförändringar i knäleden. Vissa av hennes åtgärder hade kunna få mig att erkänna vad som helst! Muskelfästet ska kunna botas. Nu har jag försett med instruktioner om hur jag ska träna knäet. Jag, som aldrig spelat tennis, går och får tennisarmbåge i knäet! Underliga saker händer!

söndag 15 november 2015

Än finns de


Jag skulle linka till affären och eftersom det ibland tittade fram en sol ur molnen, tog jag med kameran också. Vid ett ställe stod ett gäng utkastade höstastrar och blommade vackert.
Medan jag ägnade mig åt blommorna fick jag se en liten fluga. Jag har ingen aning om vilken art det är men den satt kvar länge nog för att hamna på bild.
Det fanns även en större sort där. Det är en gulfotad slamfluga, en hane. Det ser man på att ögonen möter varandra uppe på huvudet. Blomflugorna lever på övertid nu.
Jag kom förbi fler bestånd av kasserade höstastrar. De här hade en blekare kulör. Där hittade jag åter en gulfotad slamfluga, en hona den här gången. Den satt bättre till än den förra, så här fick jag tillfälle att bli riktigt närgången. Flugan hade daggdroppar på sig.






Därefter gick jag till badplatsen. Ett äldre par stod och matade gräsänderna och jag tänkte att det där kan nog ge en del fotomöjligheter men paret hann bli klara med utfodringen innan jag var framme. Då satte jag mig på en sten vid vattenbrynet och som förväntat kom änderna simmande. Först en ensam hona och sen en hel flock ledd av en hane.

Jag satt en stund på stenen och försökte fånga någon and i vimlet men ingen stod stilla länge nog. Det blev lika gott att att likna vidare mot affären.