Gryning

Gryning

tisdag 31 mars 2015

Morgon sista mars


Strax innan gryningen stängde jag dörren för att gå mot Krämbol. Det fanns en tanke om att prestera en lång promenad och en mil senare vara vid apoteket. Eftersom det regnat en hel del de senaste dagarna förväntade jag mig dimma. Så blev det dock inte utan det blev en rätt alldaglig gryning och ökande molnighet.
Den lilla bron vid Luvsjöområdet.

Begynnande gryning vid Luvsjöområdet.

Gryning vid Luvsjöområdet.

Gryning vid Luvsjöområdet.
Jag traskade på så sakteliga. En stund tittade jag på fyra harar. Det var troligen en hona och resten uppvaktande kavaljerer. Hon hade riktigt roligt med dem. Hon sprang undan och de försökte komma ikapp. Fotona blev inte så bra. Avståndet och det klena ljuset gjorde det alltför svårt för kamerans autofokus att hänga med i svängarna.

Efter ett tag berättade mitt vänstra knä att inte heller det ville hänga med som vanligt och undrade om vi inte skulle kunna ta rundan runt Duveholmssjön en annan dag. Man ska lyssna på kroppen, har jag hört, så jag valde en kortare väg till apoteket. På så vis kom jag att passera ett ställe där omtänksamma människor delat ut korn till små fåglar.
Grönsiskor, pilfinkar och en steglits.
På återvägen passade jag på att få med de förnödenheter jag trodde jag skulle skaffa hem redan till helgen.

söndag 29 mars 2015

Lördagspromenad


Jag gav mig ut med kameran under eftermiddagen. Den rasade bron förändrade mina planer något men det ska mer till än så, för att hindra mig att gå den vanliga rundan. Jag passerade följaktligen utsikten mot Duveholmssjöns västra del och tog det traditionella vykortet.
Bron tycks i alla tider ha varit försedd med skyltar vilka uppgivit fel information till trafikanterna beträffande brons bärighet. Skyltningen säger att bron tål att bära ekipage där varje del väger maximalt 12 ton. Det skulle i praktiken innebära att en traktor med 10 tons tjänstevikt skulle kunna dra två vagnar med låt säga 10 tons vikt vardera utan att på något vis överstiga den gräns som skylten sätter. Problemet är att den som satt upp skylten trott att skylten innebar att 12 ton var maximal vikt för hela ekipaget eftersom bron inte beräknades klara mer med bibehållen säkerhet. Det ska bli intressant att följa hur detta kommer att sluta.

Nu gick jag vidare längs Backasjöns strand och såg grågäss och klosterklockor.


Då bron vid Värmbol inte längre vad duglig, måste jag gå till Genne för att ta mig över till andra sidan ån via bron där och sen gå tillbaka mot Backa längs motsatta stranden. Som tröst fick jag en liten bukett blåsippor.
Vid Backa fanns dovhjortarna inne i hästhagens bortkant. Det går två stora nordsvenska hästar där och de verkade tycka det var trevligt med hindarnas sällskap. Vårblommorna börjar visa sig lite varstans nu. Tibasten är snart klar med sin blomning och gullpudran är på gång.

Det dansade myggor på många ställen och där det var möjligt prövade jag att fånga dansörerna på bild men det var först i det sista försöket allt stämde.

Jag kom fram vid landsvägen och gick bort mot viltvattnet för att se hur det stod till där. Jag hoppades få se svarthakedoppingen men den hade kanske inte kommit än. Sothönorna var dock på plats och lika grälsjuka som alltid.

Solen började gå lågt och jag var på väg hem. Förhoppningen om att få se hornbärande hjortar såg ut att grusas men det dök upp en annan möjlighet. Landsvägens kanter hade sedan jag senast gick där, bökats upp av vildsvin på jakt efter föda. Jag föreställde mig att det behövts en flock för att få så mycket uträttat längs så lång sträcka. Det var då mästerbökaren själv klev fram ur skuggorna och kom ut på en med gran planterad gammal åker. 

Hans kurs var rakt mot mig. Om galten höll kursen och jag fortsatte vägen fram skulle han passera bakom mig på kanske 25 m avstånd. Det skulle kunna ge fina foton. Jag fortsatte alltså framåt och så gjorde även vildsvinet. Till en börja med fanns en del buskar och högt gräs mellan de två mansgrisarna men då den på landsvägen kom fram till den planterade åkern stod han tämligen öppet och avståndet var drygt 50 meter mellan dem. Då kom en bil. Galten lyfte blicken, så gubben på vägen, anade fara och galopperade i högsta fart tillbaka samma väg den kommit.

Solen sjönk under horisonten och kvällen började kännas kylig. Jag hade kommit till Krämbol och stod vid Viren. Åter togs ett traditionellt vykort.

I skymningen kom rådjuren fram ...
och ute på åkern gick en trana och och skickade budskap till sin ruvande partner. Snart skulle det vara natt.

fredag 27 mars 2015

Många mönjeliljor blir det

Jag lät pollinera blommorna och hoppades att något frö skulle bildas. Jag blev bönhörd över hövan! Det bildades frukter som efter hand växte till och efter ca 18 månader var mogna. Då vid årsskiftet 2014/2015 tog jag ut fröna och satte ned dem till hälften i vanlig blomjord. Flera frön hade då redan börjat gro inne i frukten.

Det dröjde inte länge innan de första bladen började visa sig och sen växte de till i storlek och antal. Det var närmare 70 frön som hamnade i jord. Några ruttnade bort men idag har 51 frön grott och jag hoppas på 3 till.
Nu har jag nästa bekymmer att ta ställning till. Vad ska jag göra med alla dessa mönjeliljor. Jag har inte plats för dem när vuxit på sig och behöver större kruka.

onsdag 25 mars 2015

Att vara ute och slarva


Ett par timmar innan solnedgången gav jag mig ut. Det enda jag då visste var att jag skulle gå förbi Krämbol och sedan fortsätta åt något håll beroende på hur ryggen kändes. Kameran var flitig men fotografen slarvig. Det blev inte många foton som klarade granskningen efteråt. Jag har lagt av mig mycket av noggrannheten under tiden jag inte kommit mig för att gå ut!

Första fotot som fick godkänt visade en björktrast.
Strax under fågeln fanns det tussilago.
Fjolårsvassen vid Luvsjön speglade sig i kvällsljuset.

Ute på en åker vid Luvsjöområdet vilade två rådjur. Avståndet var för stort för att få till ett bra foto men jag ville se ifall någon av dem var en bock. Det såg inte så ut av fotona att döma.

Jag är inte så mycket för trädgårdsväxter men om jag hittar en som tagit sig ut i friheten och tycks klara sig gott utan trädgårdsägarens omsorger, då kommer saken i ett annat läge. I skogsbrynet stod en krokus.

Så långt var allt någorlunda gott och väl men det skulle bli värre. Det dansade myggor i solskenet och  ljuset fick deras vingar att lysa i gulbeige. Dem ville jag ha på bild. Helt enkelt var det inte men vad värre var, jag höll kameran snett! Hela skogen bakom dem höll på att tippa omkull. Det blev ca 100 foton direkt ner i papperskorgen.

En av anledningarna till att jag valde Krämbol som mål, var att jag ville se hur det stod till med blåsipporna intill den gamla knotiga linden. Det fanns gott om dem men nu hade slarvern i mig fått blodad tand och härjade vilt med mitt omdöme och kamerans ljusinställningar. Åter försvann ett 50-tal foton ner i papperskorgen däribland ett par vitsippor. En enda blåsippa fick godkänt.

Vid Lillsjön såg jag en del sjöfåglar på håll. Jag hade svårt att identifiera dem så kameran fick jobba hårt. Papperskorgen gavs en rejäl påfyllning.

Solen började så riktigt lågt och vipporna på fjolårets bladvass träffades av ljuset.

Vid Krämbol finns ruiner efter gamla smedjor. Det är inte så mycket som återstår men de här valven har bevarats.
Solen sjönk ytterligare och jag försökte mig på att få fina solnedgångar. Det blev åter snett och vint. Min rygg menade att jag borde avstå från Östra Vingåker men den skulle tåla att knalla hem via Backa gård. 

Vid Hovmanstorp såg jag dovhindarna igen. De var nu ganska nära. Ljuset var svagt eftersom solen precis sjunkit under horisonten men jag beslöt ändå att försöka få med någon av dem på bild. Hjortarna upptäckte mig och gav sig av men stannade oväntat. De hade upptäckt en ny fara. Jag såg åt samma håll som de och fann detta.
Fotot av vildsvinsgalten blev det sista batteriet orkade med. Jag tog fram reservbatteriet och satte i det. Det hade inte laddats på flera månader och visade sig vara helt tomt.

Det var bara att glatt traska vidare genom skogen. Nästan framme vid Backa såg jag en stor räv. Den kom så nära att jag kanske kunnat få ett foto av den. Nu gick inte det. 

Det kom värre prövningar, mycket värre! Bron över ån vid Värmbol hade under dagen kollapsat under tyngden av en stor traktor med tung vagn efter sig. Här hade jag gärna velat få foton av eländet men det värsta var att ingen kunde komma över bron. Det finns en vandringsled runt Backasjön. Jag kunde ta den i mörkret och komma bort till Genne och bron där. Sen var det bara att traska hem med hårt ansträngd rygg för att ladda batterierna.

söndag 22 mars 2015

Det blev som förväntat onödigt gott


Jag fick för mig att jag skulle göra något av de frysta kycklingfiléerna jag skaffade i början på veckan.  Som alltid då jag lagar mat sker tillagning efter principen man tager vad man haver och kryddar det en gång till. Det jag hade var pasta, krossade tomater, en burk svamp, och två påsar med olika frysta grönsaker.

Jag började med att steka de halvtinade kycklingfiléerna under lock på medelvärme och kryddade med många olika kryddor. Chili, enbär, citronpeppar, salt, curry och några till kryddor ingick i anrättningen. Då filéerna var nästan färdiga hällde jag över spadet från svampburken samt ett par tre, små duttar viltfond. Så fick allt detta gotta till sig under stekpannans lock. 

Under tiden förberedde jag pastan. Jag hade pasta modell skruvar. Även den kryddades en gång till med salt, vitpeppar, chili, curry, muskot och ingefära. Jag gör gärna pasta som smakar likt vanliga vanliga makaroner, utan det ska vara lite mersmak på det.

Kycklingfiléerna togs ur pannan och skars i småbitar innan det fördelades på matådorna. Kvar i pannan fanns nu kryddspadet från filéerna och svampen. I detta hamnade svamp och en rejäl mängd av de frysta grönsakerna samt de krossade tomaterna. Detta fick koka tillsammans under lock tills grönsakerna blivit färdiga. Röran var i slaskigaste laget så jag redde av den med en vetemjölredning. 

Pastan hade redan blivit klar och hamnade i en stor bunke. I den blandades därefter grönsaksröran ned och fördelades över matlådorna och som sagt, det blev onödigt gott.

lördag 21 mars 2015

Årets kryssning


Så är det färdigkryssat för den här gången. Det ser ut att gå vägen även i år.

fredag 20 mars 2015

Nytt bildspel.


Jag har lagt upp ett nytt bildspel med foton från Stora Malms gamla socken i Katrineholm. Fotona är från oktober 2013 till december 2014 och visar vyer, naturbilder samt djur av olika slag och storlek. Bildspelet ses med fördel i helskärm och HD 1080p.


torsdag 19 mars 2015

Morgonpromenad


I soluppgången såg jag ut över de lätt kuperade åkrarna vid Backa gård. Det var en aning nattfrost och något kyligt i luften. Jag fick även möjlighet att lyssna till kornknarren.

Min avsikt var då att sakta gå min vanliga fotopromenad från Backa, via Hovmanstorp, Hultstugan, Bonneråd och Krämbol. Vid Hovmanstorp såg jag på långt avstånd en flock dovhjortar. Det var inte de 12 hjortarna som fick mig att ta fotot, nej, det var ljuset bakom dem.

Jag fortsatte förbi Hultstugan. Plötsligt flög en gulsparv upp och satte sig i en gran intill vägen.

I en av hästhagarna vid Bonneråd föll det varmtonade morgonljuset fint över en samling björkar och aspar.
Nu hade jag möjlighet att välja. Jag kunde knalla vidare mot Krämbol eller traska bort mot viltvattnet vid Östra Vingåker. Kroppen kändes inte ansträngd så jag beslöt att i maklig takt gå bort till viltvattnet för att se hur där såg ut. På väg dit hörde jag förutom gäss, tofsvipor och tranor, något som lät misstänkt likt rördrom.

Vid viltvattnet var det tämligen stillsamt. Ett fåtal par av gräsänder såg jag och ett par knipor. Knipor är lättskrämda men honan i paret föreföll att känna sig mera trygg på platsen än vad hanen gjorde då jag dök upp. Avståndet till henne är cirka 100 meter.

Det mesta av isen hade smält undan på den större dammen men i den minde fanns fortfarande mycket kvar. Fjolårets vass och bredkaveldun speglade sig fint i det öppna vatten som erbjöds.

Då jag skulle lämna dammarna hörde jag en sothöna. Vid Bonneråd har man hästar på bete i stora hagar. Några av hästarna går ute året om tycks det. Den här hingsten tillhör dem.
Jag stannade till vid Stenstugetorp och tog ett foto av den gamla vägbron.
Så var det dags att göra ett nytt val. Skulle jag gå hem direkt eller gå mot Krämbol. Jag valde bort det senare alternativet av ett skäl jag snart kommer till. Jag följde alltså landsvägen mot Genne men där vek jag in på vandringsleden Backasjön runt. Solen hade nu tagit höjd och även smält bort mycket av frosten, vilket medförde att det uppstod ett vackert dis.

Anledningen till att jag valde att gå just så här handlade om klosterklockor. De kallas även snöklockor. Jag försökte få ett foto av dem förra året men misslyckades då. Den här gången gick det bättre. De med gröna fläckar på kronbladen blommar tidigare än varieteten med gula fläckar.

Det finns även vintergäck längs den här vandringsleden.
Vid Backasjön har de intillboende försökt skapa sig en mysig grillplats med den här utsikten.
Morgonen hade glidit över i en solig förmiddag då jag åter stod vid Duveholmssjön och såg ut över soldis och glitter i vattnet.
Det var dags att komma hem och lyssna till hur en lägenhet renoveras efter en svår vattenskada för flera år sedan.

onsdag 18 mars 2015

Vårmorgon redan


Innan gryningen var jag på väg att möta solen. Månen liknade mest ett märke efter en nagel.

Jag passerade genom öppningen under järnvägen ock vek sen av mot höger för att följa en förbättrad promenadväg. (Fotot nedan är från 2014.)

Järnvägtrafiken till och från Norrköping går på en bro över Duveholmssjön. Nu har man ordnat en separat bro för oss som använder apostlahästarna. Det var den jag ämnade använda. Ute på sjön fanns det ännu en del is kvar men även gott om öppet vatten. Där såg jag dessa storskrakar.
Gryningen närmade sig och ljuset tilltog. Fotona nedan är tagna från den nya gångbron.

På andra sidan sjön har man anlagt en ny promenadväg fram till Duveholms herrgård. Den blir nog bra när marken hunnit sätta sig. Herrgården har anpassats till nutid och blivit en restaurang. Det är vackert där.



Från en av alarna intill kanalen ovan spelade och sjöng en stare för mig.
Jag fortsatte vidare och på hemvägen hittade jag ett träd där en nötväcka var i färd med att städa upp i ett gammalt boträd. Antagligen tänkte den själv överta hålet. Den var så upptagen att den knappt hann med att se åt mitt håll.
Och snart går solen upp igen ...

måndag 16 mars 2015

Något slags statusuppdatering


Förra veckan gick jag tre gånger till Sjöholm. Varje fotopromenad är cirka 10km, så totalt 3 mil på en vecka. Det är ungefär lika mycket som jag gått tillsammans sedan mitten av november och fram till dess jag gav mig ut förra måndagen. Det fattas mycket beträffande konditionen och det lär dröja länge till dess jag har fått upp den igen. Därtill gör jag nog klokt i att skynda långsamt med återuppbyggnaden ifall den ska kännas mera njutningsfull än nedbrytande.

Förra veckans motionerande har satt sina spår. Redan i fredags hade jag en betydande träningsvärk men ändå skulle jag fresta på kroppen med ytterligare en promenad. Under veckoslutet har jag därefter varit i stillhet och mest sovit. Det är framför allt ryggmusklerna på vänstersidan som fått stryk. Jag känner fortfarande av det men jag tror att jag idag kan gå tämligen obehindrat mellan lägenheten och tvättstugan. Det är nämligen tvättdag.

Beträffande biverkningarna från blodtrycksmedicinen tycks de ha klingat av. Sitter jag i stillhet vid datorn kan jag ibland känna av dem under förmiddagen men de är då inte tillnärmelsevis i paritet med hur jobbiga de var i januari och februari. Är jag i rörelse märker jag inget alls.

Humöret har höjts en aning och verksamhetslusten börjar sakta klättra upp mot noll från ett mycket djupt minusläge. Här tror jag att framförallt solen spelat en stor roll. Det som främst återstår är att hitta tillbaka till en normal dygnsrytm.

lördag 14 mars 2015

Dimmig morgon


Jag hade inte tänkt att gå särskilt långt igår, till affären och tillbaka kändes vara en lagom plåga för ryggmuskulaturen. Veckans två vandringar fram och tillbaka till Sjöholm hade satt sina spår i gubbens förtvinade muskler. Trots det var det ett ögonblicks verk att ändra på planerna om en dags stillsam vila. Ett ögonkast ut genom fönstret avgjorde allt. Det var dimma ute!

Under kroppens värksamma protester begav jag mig ut i ottan. Målet var att få dimmiga vyer av gryningen vid Sjöholm. Jag hoppades att dimmorna inte skulle stiga alltför högt så solen skulle skymmas. Vädergissarna trodde sig ha sett en klar morgon i sin kaffesump och jag chansade på att de tolkat koppens sista grums rätt.

Dimman var tät.
Dimman var väldigt tät även vid Sjöholm. Stundtals såg man inte så mycket mer än högst 50 meter framför sig. I väntan på att solen skulle komma och börja städa upp, gick jag in i beteshagen och plåtade träd.



Solen hade under tiden varit uppe i tre kvart men ännu inte rått på dimman. De vyer jag ville åt fick jag inte. Det var bara att ta sin värkande rygg och knalla hemåt så sakteliga. Då gick jag verkligen med korta steg och krokig rygg likt en gammal utsliten och värkbruten gubbe.

Jag valde den genaste vägen hem och det innebar en stig genom skogen. Dimman började fällas ut som små iskristaller och de fångades av spindelnäten.

Intill Luvsjöängen finns en annorlunda björk. Varför den fått den formen vet jag inte men trädets förmåga att överleva har varit stark.
Dess närmre jag kom hemmet, dess mer ljusnade det. Här är sikten ut över ängen mer än 100 meter.
Nästan hemma såg jag en flock kråkor uppe i en björk. Bakom björken fanns en ljus fläck på himlen, vilken berättade att solgenombrottet var nära. Jag tänkte försöka mig på ett foto av kråkorna innan solen hunnit få upp ett hål. Jag hann inte. Gå till affären orkade jag inte heller så det får bli dagens utmaning.