Gryning

Gryning

fredag 30 januari 2015

Det börjar bli bråttom


Har du inte då och då tänkt att du delta i en fototävling för vanliga amatörer för att se vad dina fina foton går för? Det finns faktiskt en sån och den pågår nu men den avslutas på natten mellan lördag och söndag. Tävlingens tema är Sveriges fyra årstider. Sen får man själv välja och vraka ur allt det man har och som kan tänkas passa in där. 

Tävlingsreglerna är enkla. Max 10 foton per deltagare. Det finns fyra kategorier, vinter, vår, sommar och höst. Du väljer själv hur du vill fördela dina foton över kategorierna. Så vad har du? Vyer? Miljöer? Händelser? Lekande barn? Glada människor? Djur, blommor, väder, stämningar? Fotona ska vara tagna i Sverige. 

Gå in här och klicka dig fram till tävlingen! Du ser snart att nog borde du väl ha en god chans där du också! 

Den här deltog jag med förra året.



fredag 23 januari 2015

På oplogad väg


Äntligen kom den dag då jag orkade gå längre än till affären. Det var igår, torsdagen den 22 januari 2015, det hände. Jag har länge dragits med sviterna av en förkylning och därtill medför biverkningarna av blodtrycksmedicinen att förmiddagarna lika gärna kan sovas bort som att lidas igenom. Igår slapp jag förkylningen, snuvan, hostan och febern och det gjorde även biverkningarna mindre svåra att uthärda. Tillfället jag väntat på hade kommit.

Det har fallit snö över Katrineholm under flera dagar, inga stora mängder i timmen men kontinuerligt och det har sakta byggt upp snötäcket till ca 15cm. Under snön ligger isen kvar på vägarna men nu ser man den inte. Å andra sidan behöver man inta ta så många steg på gångvägarna innan man känner hur fötterna halkar undan i klivet. I värsta fall faller man.

Det var alltså snö på marken och snö i luften men det fanns trots allt lite ljus mitt på dagen. Nu skulle jag gå min vanliga runda förbi Backa och bort till Krämbol och så hem. I och med att jag berättat det vet ni vid det här laget vilka miljöer jag kommer att röra mig i och vad jag då kommer att få se och försöka fånga på bild. Jag kommer därför inte att orda så mycket om det utan så här såg det ut.

Duveholmssjön.

Värmbol.

Backasjön.

Backa gård.

Nypon.

Hovmanstorp.

Istapp.

Dovhjortar vid Hultstugan.

Dovhjortar i närheten av Bonneråd.

Ån vid Genne.

Sträckan mellan Backa och landsvägen vid Bonneråd var oplogad och det kom att ta mera kraft än jag trott så att halka runt Krämbol avstod jag. Man kan naturligtvis undra över hur många gånger snön under fötterna gled undan på isen och fällde mig. 5 rovor satte jag och varje gång reste jag mig med ett skratt.

tisdag 20 januari 2015

Nu är alla tre hemma


Igår fick jag inte hem TV-kanalerna från Bredbandsbolaget. Det var ett program jag gärna hade sett på kvällen men det kommer i repris på fredag så någon katastrof var det inte. Däremot var det irriterande.

Det föreföll som TV-apparat och avkodare inte fick kontakt om jag använde HDMI-kabeln. Teven ska kunna visa HD-program men den verkar ha något mot moderna kontakter. Så fort jag bytt till gammaldags SCART var den med på noterna och nu pratar såväl avkodare som teveapparat med varandra.

Jag har fått med rätt många program att välja ut ett antal favoriter ur. Jag ska kika lite på vad där finns i utbudet och bestämma mig för vilka jag vill ha. De är egentligen inte så många när allt kommer omkring.

måndag 19 januari 2015

2 rätt av 3


Så har då Bredbandsbolaget tagit över mitt bredband till datorn, bredbandstelefonin och leveransen av TV-program. Datorn tycks inte ha märkt av omställningen för internet fungerar precis som förr. Bredbandstelefonen använder jag inte men det gör försäljare och sånt löst folk och dessvärre tycks också den fungera. Så var det där med TV. Där är det tvärstopp. TV-apparaten får ingen signal från Bredbandsbolagets avkodare. 

Jag orkar inte ta tag i det mer idag. Innan jag ringer supporten ska jag gå igenom alla mina möjligheter noga. Det ska gå att använda HDMI eller SCART kablar mellan apparaten och Bredbandsbolagets avkodare men oavsett vilket jag väljer hittar ingen signal fram. Är det där kontaktsvårigheterna finns kan jag nog klara ut det genom att pröva mig fram men är det avkodaren som är trasig då kommer saken i ett annat läge. Då blir det Bredbandsbolaget som får göra om och skicka rätt.

Det kan även vara fjärrkontrollen som inte sköter sig. För att se ifall det kunde vara batterierna som var slut, vilket är mera vanligt än ovanligt då man får något hemsänt, som legat på hyllan en tid bytte jag därför till de batterier som hörde till senaste fjärrkontroll. Det gjorde ingen skillnad.

fredag 16 januari 2015

Slut i rutan Tele2


2013 drog Tele2 in ett eget bredbandsnät i hyreshusen där jag bor. Detta nät gjorde det möjligt att ansluta tv, dator och telefon till samma router. Få så vis kunde man sen med hjälp av WiFi hålla kontakten med omvärlden. Jag nappade på detta.

Förra året bestämde sig Tele2 att enbart satsa på mobila enheter och sälja bredbandsnätet och vad därtill hörde till någon hugad spekulant. Bredbandsbolaget köpte nätet och från och med måndag 19 januari är det de som ska sköta mina kontakter med omvärlden och vad jag kan få se på tv.

Själva omställningen kan ta några timmar men sen ska det flyta på som efter gammalt fast med nya priser.

Hur är det man säger i Square Dance? Swing your partner and round you go! 

torsdag 15 januari 2015

Oförändrat läge


Förkylningen håller i sig. Ögonen är inflammerade och rösten vill inte vara med. Det är sånt som också hör till dagarna i livet.

tisdag 13 januari 2015

Fyra årstider i Sverige


Det finns en fototävling hos Postfoto som heter ”Fyra årstider i Sverige”. Tävlingen är öppen för alla och man får lämna in sammanlagt 10 foton fram till 31 januari 2015. Det finns 4 kategorier: Vinter, vår sommar och höst. 

Vad kan man då vinna? En hel del trevliga priser som man kan ha glädje av på många sätt.

Första pris är ett galleritryck med eget foto.
Andra till femte pris är canvastavlor med eget foto.
Sjätte till tjugonde pris är en fotobok i storlek A4 som man skapar själv.

De fem första priserna vinner även en helårsprenumeration på tidningen FOTO.

Hur deltar man då? Jo, man går in på länken ovan, klickar på fototävlingar och anmäler sig. Jag har gjort det, gör det du också!

Samma företag hade en tävling förra året. Den handlade då om sommaren i Sverige. Jag deltog då också och hade en enorm tur med ett foto av en silverblåvinge.

Gå gärna in på tävlingssidan och se vad som anmälts så här långt. Du ser att det nog kan vara värt ett försök!

söndag 11 januari 2015

Nya mönjeliljor, Clivia miniata, på gång


Den 27 december 2014 berättade jag att jag sått ett antal clivia-frön. Nu är det dags för nästa omgång och den här gången är det ännu fler frön, totalt 36st, som ska i jorden ... och jorden, ja, jag hade inte tillräckligt hemma så jag måste skaffa mer idag. Den jord jag använder är helt vanlig ekologisk krukväxtjord. De renläriga entusiasterna blandar i hälften sand också men jag är inte så pietetsfull av mig.




Det här är den planta som hunnit längst av dem jag sådde den 27/12.


Nu är det inte slutplanterat bara för att den här omgången hamnat i jord. Det finns nog lika mycket kvar i de frukter som är på väg att mogna. Var ska jag göra av dem?

lördag 10 januari 2015

Dovhjortar jag mött


I mitten av oktober 2013 fick jag hem den nya kameran, en så kallad bridge-kamera. Den har en kraftig zoom-lins och har fått goda vitsord i många tester. Modellen heter Panasonic Lumix DMC-FZ200. 

Sakta började jag bekanta mig med den samt successivt undersöka alla dess okända möjligheter. Jag inte kunde klura ut hur alla var tänkt att nyttjas, så jag beslöt att i början endast använda de typer av inställningar och program jag var van vid från den gamla kompaktkameran, Panasonic DMC-LX2. Resten fick komma senare då jag blivit mera säker på vad kamerans alla funktioner hade för uppgift.

Morgnar med dimmor hade redan innan blivit något av favorittillfällen att gå ut med kameran i hand. Så fortsatte jag nu också. Många gånger tidigare hade jag då sett dovhjortar och rådjur på avstånd men den lilla kompakta kamerans förmågor räckte inte till för att fånga dessa djur på en presentabel bild. Nu trodde jag mig vara bättre rustad. Den nya kameran hade ett objektiv på 24x zoom och en förstoring motsvarade ett 600mm teleobjektiv hos en systemkamera. Jag hade redan hunnit pröva optiken och den nya kamerans fotoförmåga på vyer och fåglar, såväl på nära, som på långt avstånd och då sett hur enorm skillnaden gentemot den gamla var.


Det första mötet

Morgonen den 3 november 2013 var mycket dimmig och dessvärre även molnig, vilket medförde att ljuset var klent och en spegellös kamera, vilken var beroende av kontraster för att hitta rätt fokus och skärpa, skulle komma att utsättas för hårda prövningar. Det var precis vad jag ville göra. Nu skulle kameran få bekänna färg!

Åkrarna vid Backa är kuperade och dimma brukade kunna förstärka det intrycket. Dit gick jag för att låta kameran få visa vad den kunde. Här skulle det fotograferas dimmiga landskap i gryningsljus! Dessvärre visade det sig att dimman var alltför tät och ljuset inte tillräckligt för att kameran skulle hitta något att fokusera på.

Detta var en missräkning men jag ämnade trots allt fortsätta till Hovmanstorp och vidare mot Krämbol. Någonstans borde det gå att hitta bättre passande förhållanden. Jag följde skogsvägen dit. Väl inne bland träden blev jag varse ett ljud jag inte kunde identifiera. Det var ett grovt rapande strupljud som utstöttes upprepat likt råbockars skall men det här lät annorlunda. Var detta en råbock ville jag se den!

Framme vid Hovmantorp hördes de egendomliga lätena komma från en plats någonstans nära skogen vid sänkan i bortkanten av den med granplantor försedda ängen. Något rörde sig där också. Det var svårt att se vad det kunde vara, så jag använde kameran som kikare för att spana av området. Där fanns hjortar! Det tycktes vara en mängd hindar och en stor dovhjort. Det var den som utstötte de gurutala lätena.

Jag smög längs vägen så nära jag kunde komma. Avståndet var stort, dimman tät och ljuset svagt. Jag ville ändå försöka. Bländarprioriterat läge fungerade inte. Med hjälp av programmet för landskapsfoto hittade kameran något att fokusera på. Jag gav upp efter en stund. Nu visste jag dock vad det var som lät så konstigt och förhoppningsvis hade jag användbara foton som minne.

Detta var vad jag fick. 

Det andra mötet

Två dagar senare återsåg jag hjorten och hans hindar i närheten av Backa men då höll han till så långt bort och stod på ett så oåtkomligt ställe att de fotona på grund av bristande ljus och kunskaper om kamerans inställningar inte blev lyckade.

Inte heller dovhjorten var nöjd med att ha en fotograf spanande på hans förehavanden. Han beslöt att syna mig i sömmarna och statuera exempel. Gubben, som gick där långt borta på höjden, skulle bort!





I stadigt trav med blicken riktad mot mig närmade han sig. Det fanns en värdig beslutsamhet i hans rörelser. Han skulle försvara sina hindar och sin rätt att bestiga dem!



Vid det här laget hade jag fattat galoppen. Jag var inte hugad att pröva min psykiska styrka mot hjortens. Fysiskt var jag helt underlägsen. Om hans instinktiva rädsla för människor inte fungerade på grund av brunsten, hade jag inget att sätta emot. Vart skulle jag då ta vägen? Något jakttorn att klättra upp i fanns inte i närheten, endast en telemast med ett virrvarr av stag och vajrar ikring sig. I den röran ställde jag mig och hoppades på att jag skulle vara kvick nog att flytta mig inne i stålkonstruktionen ifall hjorten dök upp. Det gjorde den inte. Han var nöjd med att ha motat undan mig med så enkla medel. 

Det tredje mötet

Två veckor efter det första mötet var jag på väg mot Östra Vingåker. På andra sidan en åker i det solbelysta skogsbrynet såg jag något, som jag inte mindes att jag sett där förr. Jag fick inte grepp om vad det kunde vara. Jag tog ett par foton men blev inte så mycket klokare av dem, därför fortsatte jag vidare framåt längs landsvägen och hoppades få se detta märkliga ur en annan vinkel och med kortare avstånd.

Då jag var som närmast, upptäckte jag hjortar i skogsbrynet. Jag tog fler foton. Alla hjortarna bar horn. Några var unga och hade raka ogrenade horn. Andra hade vuxit på sig lite mer och bar bättre hornkronor. De största hornen hade jag sett förr. Det var dem jag inte förstod vad det var nyss. Det var hornen på en liggande hjort, den hjort som två veckor innan betjänade en flock hindar vid Hovmanstorp och Backa.

Nu var brunsttiden över. Hindarna och hjortarna hade återvänt till sina flockar, där ett äldre erfaret djur ledde gruppen. Den store höll på att samla hop sin gamla herrklubb och utöka den med ett par yngre förmågor. Brunsttidens rivalitet var förbi.










Det fjärde mötet

Under vintern såg jag den store och hans grupp på 6 ytterligare hjortar tillfälligtvis då de råkade passera en väg eller vid ett avlägset skogsbryn. Ledarhjortens höga hornkrona och allmänt självsäkra beteenden skvallrade om vem som fanns där flera hundratals meter bort. I den här delen av socknen var det han som förde befälet.

2 april 2014 fick jag se hjortarna beta på en åker ca 200m från landsvägen. De befann sig nära ett skogsbryn. Det var möjligt att smyga i skogen tills man var nära dem. Jag beslöt att våga mig på det och lyckades också komma oupptäckt så långt att det återstod ca 30 m och några buskar mellan mig och den största hjorten. Sittande med en sten som stöd och buskarna som gömsle kunde jag ta ett antal foton. Därefter försökte jag komma ännu närmre för att slippa få med buskarnas kvistar men blev då avslöjad.




Det femte mötet

Några dagar senare passerade jag samma plats. Dovhjortarna fanns åter på ungefär samma plats men var på väg upp i skogen. Den store släntrade efter de övriga. Den här gången gick det inte att smyga sig på dem utan jag fick försöka att hitta ett bra stöd för kameran och något som gömde mig under tiden. Där fanns upptravade rundbalar som jag kunde ta mig fram till. Avståndet var stort och ljuset inte det bästa men det gick.







Det sjätte mötet

Fram på våren fäller dovhjortarna sina horn. De nya kan skilja sig en aning till storlek och utseende från de tidigare. Detta gör att man många gånger inte genast kan avgöra vilken hjort man har framför sig, om man inte haft möjlighet att följa den då de nya hornen vuxit fram. Den möjligheten hade jag inte, utan fick hoppas att hjortens pälsfärger, hans allmänna uppträdande och personlighet inte förändrats samt att hjorten inte fällts under jakt, trafikdödats under sommaren eller bara givit sig av till andra trakter.

I början av september såg jag den stora tillsammans med sina kompisar beta på och gå över ett fält nära viltvattnen men de befann sig på långt avstånd och visade stor vaksamt. Att försöka fotografera dem från landsvägen var inte lönt och de var på väg bort från den. Vid detta tillfälle försökte jag ändå smyga mig inpå på dem men de hade redan lämnat åkern då jag kom fram till en plats där det annars varit möjligt att få bra foton.

Under hösten märkte jag förändringar i dovhjortarnas beteenden. Hindarnas flockar splittrades upp i nya konstellationer. Från att ha innehållit över dussinet djur med kalvar, ungdjur av bägge könen och fullt könsmogna hindar, formerade de sig i mindre grupper om ett fåtal djur, oftast ett par hindar med kavlar eller ett par ungdjur. 

Även de könsmogna hjortarnas grupper splittrades. Plötsligt såg man dem uppträda enskilt och påfallande rastlöst. Oftast var det de könsmogna men halvstora hjortarna som tycktes försöka hitta en trygg plats och gärna då i närheten av någon hind. De största höll sig ännu undan men även de hade lämnat sina tidigare grupperingar. 

Brunsttiden närmade sig och hormonerna började leva rövare i hjortarnas kroppar. De mindre hjortarna föstes undan av de testosteronstinna, starkare och allt mer irritabla stora djuren. Dessa hade även de börjat att halvt på allvar, halvt på lek mäta sina krafter med varandra. Det var viktigt att veta vem man hade att göra med när brunsttiden väl var inne. Då skulle rangordningen bland de mindre konkurrenterna vara klar.

De största hjortarna sökte sig så smått ut på rekognoseringsturer i trakten för att hitta hindarna. Genom att markera sin närvaro och visa upp sig i god tid kunde de muta in egna revir till dess det verkligen var dags för högbrunsten då de villiga hindarna skulle betäckas.

I mitten av oktober kom nästa möte. Jag var ute på en vardaglig fotorunda då jag upptäckte en ensam hjort med stora höga horn på långt avstånd. Den ömsom stannade och betade, ömsom galopperade en bit på dovhjortars karakteristiskt studsande sätt eller bara gick lojt över en åker. Med lite tur kunde det tänkas att den skulle komma fram i närheten av den plats jag befann mig på. Så fort jag var skymd försökte jag komma närmare stället där jag trodde att den skulle korsa vägen.

Hjorten kom så som jag hoppats till den väg där jag stod helt öppet. Där stannade den och studerade mig och mina förehavanden med kameran ett kort ögonblick.

Jag visste att det inte var långt till det att brunsttiden skulle nå sin kulmen. Antagligen hade hjorten besökt den plats, där jag först såg honom året innan och de hindar som uppehöll sig där i närheten för att kontrollera hur deras könshormoner och brunst kommit igång. Det gällde att vara först på plats då det var dags, annars gav sig hindarna iväg till andra hjortar.

Det sjunde mötet

Den 30 oktober 2014 hade jag gått en längre sväng och var nu på hemväg. Redan då jag begav mig ut hörde jag en hjort rapa och gorma åt sina hindar inne i en uppvuxen granplantering. Jag hade god lust att ta mig dit men insåg att hjorten hade alla fördelar på sin sida om den ville mota bort mig. Redan vid brunsten förra året hade den stora hjorten visat att jag inte skulle komma den och hindarna alltför nära. Han visade det genom att börja trava rakt mot mig. Var det samma hjort som nu höll hov där inne i granskogen, skulle han inte behöva mota bort mig igen denna morgon men råkade jag få syn på honom skulle jag lika fullt försöka få mitt foto. 

Jag misstänkte att det kunde vara så att hjortarna hade sina ställen de sökte sig till då det drog ihop sig till högbrunst och betäckning. Det här speciella skogspartiet mellan Hultstugan, Hovmanstorp, Backa och Opp-Genne bestod av dels gammal skogs- och betesmark men även åkrar vilka varit svåra att bruka med moderna maskiner och nu stod gömda under höga granar. Där trivdes hindarna. De hade skyddande skog, platser där det fanns vatten och bra och varierat bete precis utanför skogsbrynet. Självfallet sökte sig den stora kapitalhjorten dit för att betjäna de brunstiga hindarna, vilka befann sig där eller de som kom från skogsbackarna runtikring. Så tänkte jag.
Nu var jag på väg mot Hovmanstorp. Av hjorten hörde jag inget men jag utgick från att den fanns kvar och troligen skulle göra det någon dag till. Jag hade kommit så långt att jag såg husen vid den gamla jordbruksenheten då jag hörde hjorten på ganska nära håll. Jag hörde också något som lät som kvidande eller gnyende. Drev hjorten en hind på samma vis som råbockar driver sina getter tills de kvidande inte orkar springa undan längre?

Något rörde sig i gräset och gnyendet närmade sig men den revirhävdande hjorten tycktes inte följa efter. Det lät inte så. Plötsligt såg jag stora horn i gräset. Det var två hjortar snäppet under kapitalhjortens storlek, vilka motats undan och nu var på flykt. Deras kurs gick åt mitt håll. Ännu hade de inte anat min närvaro. Däremot fick de snart vindslag av mig och vek hastigt undan. Med 10m till godo for de som ett jehu in i skogen bakom mig. Jag försökte få foton av dem men det blev inget att ha. Allt hade gått för fort.

Den stora hjorten rörde sig runt sina hindar för att hålla hop flocken och förklara att han var störst, bäst och vackrast. Hur såg han då ut? Jag skymtade honom bland träden emellanåt men det gick inte att få till ett tydligt foto. En bild visar dock hur ett av hornen avtecknar sig skarpt mot en ljus bakgrund och därmed visste jag att vi var gamla bekanta.




Det var samma hjort som jag sett springa över åkern i mitten av oktober. Den spretande taggen högst upp på höger horn och de ljusare fläckarna i pälsen avslöjade hans identitet.

Det åttonde mötet

Fredagen den 31 oktober 2014 var morgonen rätt kall med nattfrost på marken och dimmor över sjöarna. Jag ville komma i närheten av den stora hjort jag dagen innan sett skymten av men inte lyckats få något bra foto av. Jag hörde hjorten nu. Den och hans hindar befann sig inom samma område som dagen innan. Under torsdagen var han den enda som genom dovhjortarnas karakteristiskt rapande strupljud hördes av men denna dag hörde jag ytterligare 4 hjortar på olika ställen. Förutom "min" hjort, mellan Backa gård och Genne gård, fanns en bortåt Duveholm, en i närheten av Claestorp, en i trakten av Glopphälla, samt någon i området kring Boda kvarn. 

Dessa 5 var alltså hjortar som var kapabla att locka till sig hindar och hålla dem kvar, trots att det fanns andra som gärna ville ta över flocken. Många mindre sprang mellan områdena. De kan tidigare ha hållit till där de stora nu kurtiserade hindarna men blivit bortjagade och irrade runt för att hitta en tillfällig trygg plats medan hindarna, vilka de tidigare följt och som fött och fostrat dem, var upptagna av sin brunst. 

Dessa unga hjortar skulle troligen inte återvända till sina ursprungliga lokaler, vilket hindarna efter att brunsten upphört däremot skulle göra. De unga hjortarna skulle då under förvintern tas upp i de stora hjortarnas grupper. I dem skulle de rangordnas och via de äldres erfarenheter få veta var de kunde finna skydd, vatten och föda. 

Hindar, deras kalvar samt ungdjur går under vintern, våren och sommaren i egna flockar medan de vuxna hjortarna bildar egna "herrklubbar". I bägge fallen är det någon äldre, erfaren och ännu stark individ som leder gruppen och de yngre lär sig på så sätt var de kan hitta passande bete. Hindarna har växande foster eller ska producera mjölk till kalvarna och ungdjuren ska växa på sig ytterligare. De behöver därför ett kraftigare foder än hjortarna vilka har större bukar och kan äta mer av stråfoder men ändå få i sig tillräckligt med energi och näringsämnen.

Plötsligt såg jag en stor hjort kanske 30m bort. Den var ännu inte kraftfull nog nog att ta över en flock men ändå ett magnifikt exemplar. Hjorten stod intill en ledningsstolpe och gned sig mot den. Antagligen ville den parfymera sig med doften från trästolpens impregnering. Det dröjde ett tag innan den upptäckte mig. Under en lång stund kunde den inte riktigt få grepp om vad som fanns där på vägen vid Hultstugan. För att försöka få en bättre uppfattning om vad jag var för något, klev den fram ett stycke i höggräset och visade hastigt upp hornkronan i profil. 

Därefter stannade den för att se vilket intryck detta hade gjort på mig. Hjorten var uppenbart förbryllad. 





Det nionde mötet

Dryga 200 meter från landsvägen sticker en trädbevuxen udde ut i en åker. Udden är så smal att man ser åkern på andra sidan träden. Udden används för utfodring av vilt. Där finns en stolpe som man kan ha en saltsten på. Någon vecka innan brusten nådde sin kulmen, såg jag dovhjortar av bägge könen där men inte samtidigt. Det föreföll som markägaren då kört dit äpplen och spritt ut. I skuggorna bakom udden finns ett gömsle för hugade fotografer. Det händer att naturfotografer hyr in sig på Claestorps säteri för att få möjlighet att fotografera högvilt. Så hade den jag köpte kompaktkameran gjort.

Där har jag flera gånger tänkt att just på den platsen skulle det vara fint att få se en kapitalhjort och ha ljuset komma svepande in mot den bakifrån över den öppna ytan ... och plötsligt händer det! 


Nu stod den store där! Jag hade varit på väg till viltvattnet och då upptäckt något obekant vid udden. Med hjälp av kameran kunde jag se att en hjort vilade i solskenet. Så reste den sig, stod blickstilla och iakttog mig. 

Ibland spanade den hastigt åt sidan mot åkerns andra sida. I buskarna kunde jag skymta en stor mörk hjort. Den hade sett mig och drog sig undan. Även hjorten på udden började röra på sig mot skogen bakom udden.



Taggen högst upp på hjortens högra horn avslöjade den store. Brunsttiden var över.

Jag fortsatte ner till viltvattnen men fann inget nytt eller annat intressant så det var bara att traska tillbaka samma väg jag kommit. Nu hade den mörka hjorten intagit udden. Det var ingen klen gosse det heller! Kanske var det den hjorten som stod i långgräset vid Hultstugan och inte kunde förstå vad jag var för krumelur. 


Det finns gott om dovhjortar i de marker jag brukar strosa runt i. Jag föredrar att vara rörlig i mitt fotograferande. På grund av att jag gärna går härs och tvärs i socknen har jag fått klart för mig var hjortarna oftast finns vid olika tider på året. De kanske inte är synliga just då medan jag går förbi men deras spår i blöt jord, daggvått gräs eller nyfallen snö avslöjar dem och det räcker för att jag ska komma tillbaka och då gärna något tidigare på morgonen eller senare på kvällen. 

fredag 2 januari 2015

Något matnyttigt kanske


Egentligen har jag inget intressant att berätta om. Allt är alltså som vanligt och helt normalt. Till och med blodtrycket är normalt. Jag gör inget av värde och det är också normalt för mig. Dock tänkte jag skriva om något jag sällan gör.

Så vad är nu detta? Tjälknöl! Märkvärdigare än så var det inte. Tjälknöl med en gratäng på potatis, rotfrukter, lök, svamp och grönsaker. Det började med att jag fick en beställning på knöl till jul. Somliga har tomte på julafton men där jag är då, har vi en knöl. Jag införskaffade av den anledningen en bit biff och lät den ligga något dygn i frysen. 

Då det var dags att göra tjälknöl av biffen tog jag en passande bit aluminiumfolie som jag gned in med matfett och packade in köttbiten i. Så satte jag paketet mitt i ugnen och temperaturen till 100°C. Efter 2 timmar kunde jag sätta in ugnstermometern i köttet och efter ca 4 timmar var köttets temperatur 70°C. Därmed var den tiden över men för knölen återstod julbadet! 

Medan köttet var i ugnen hade jag gjort i ordning knölens badvatten. Det bestod av några deciliter vatten, 2 buljongtärningar och kryddor som jag visste skulle gillas av alla. Det innebar bland annat en aning vitlök, något enbär och lite peppar. Brygden fick svalna i kylen och när köttet äntligen hade knölat till sig och blivit färdigt, hamnade det i en passande skål och fick den kylskåpskalla lagen över sig. Där låg knölen sen och gottade sig i ett dygn.

Det blev ett lyckat resultat av julens knöl, så jag gjorde om det till nyårsafton. Nu gjorde jag en kraftigare lag med mera vitlök, fler enbär, olika pepparsorter, något chili och ett lagerblad, en deciliter öl och spadet från svampburken samt en matsked viltfond. Köttet var även denna gång ryggbiff och fick i övrigt samma behandling som den förra knölen drabbats av. 

Till denna knöl skulle jag alltså ha en gratäng. Jag hade sett ett bra pris på en påse som påstods innehålla frysta strips av palsternacka och morötter. Jag köpte påsen och lade den i kylen så den skulle vara tinad tills det var dags att göra gratängen.

Jag började med att skära 3 gula lökar i centimeterstora bitar. Svampen, det var kantareller och champinjoner, skars också i mindre bitar. De stektes tillsammans med ärtor, majs och paprika. Under tiden de låg i stekpannan skivade jag 10 skalade potatisar.

En tillräckligt stor gratängform smordes med matfett. Potatisskivorna lades i botten. Rotfrukterna hamnade ovanpå dem och sen var det dags att böka över stekpannans innehåll. Över alltihop ströddes ett tjockt lager riven ost och en sås bestående av matlagningsgrädde och en skvätt av knölens badvatten. Sen blev det en timme i ugnen på 175°C och så var det klart.

Nu kan jag äta tjälknöl med gratäng i många dagar till. Och gott är det! Onödigt gott!

torsdag 1 januari 2015

God fortsättning på det nya året


Så var det dags att börja på något nytt och som vanligt blir det ändå på samma sätt som alla tidigare år. Dagar kommer och dagar går och inget märkvärdigt tycks inträffa men då året äntligen blivit färdigt och kan läggas till hävderna, ser man att det har nog hänt en del trots allt och vissa bitar av det vill man nog även minnas.

För min del har den större delen av livet handlat om att bekanta mig med min kameras möjligheter och att det fram i november upptäcktes att jag hade ett osedvanligt högt blodtryck. Blodtrycket är nu genom en verkningsfull medicinering nere på helt normala värden och jag hoppas det förblir så. Utforskandet av kamerans möjligheter har resulterat i ett pris i en fototävling och priset bestod av möjligheten att få göra en fotobok. 

Som vanligt har jag även till detta årsskifte knåpat ihop en almanacka och fotot på framsidan togs i soluppgången den 29:e juli 2014 vid en plats som heter Sjöholm och ligger utanför Katrineholm.
I almanackan får varje månad ett eget foto och bilden som representerar årets första månad togs den 21:a januari 2014 vid Djulö kvarn.
Så vill jag önska alla en god fortsättning på det nya året och hoppas att ni alla, när nästa årsskifte kommer, kan se tillbaka på det år som gått och känna er nöjda med det som hänt er och era närmaste och vänner och det ni själva åstadkommit.