Gryning

Gryning

måndag 30 juni 2014

Det lönar sig inte


Nej inte lönar det sig att klaga på vädret men men det ständiga regnandet kan göra att det blir gott om svamp. Finns det kantareller redan klagar jag inte på det. Jag har faktisk sett ett par små sticka upp sina hattar. Har de vuxit till sig och ännu finns kvar ... Jag ska nog ta och kontrollera detta!

söndag 29 juni 2014

Söndagsmorgon efter regn


Vädergissarna föreställde sig att det under förmiddagen skulle kunna fortsätta att komma en del stänk från ovan. Med detta vaga beslutsunderlag som enda grund bestämde jag mig för att gå ut och ta på mig jackan för att ha något att skydda kameran med ifall det händelsevis skulle råka slumpa sig så att gissarnas besked höll streck de närmsta timmarna. Jag kan redan nu säga att gissningarna inte slog in och att det blev rätt varmt sedan solen fått upp en del gluggar i molntäcket.

Först försökte jag fånga morgonljuset i vattendropparna på trädens och buskarnas kvistar och blad. Det blev inte så lyckat så jag övergick till att försöka hitta blommor med droppar på. Det bjöds en del fina möjligheter även där.



Skogsklockorna blommade. Denna klocka tillhör de missgynnade arterna i dagens natur. De vill ha skogsbryn som inte är alltför täta och jorden där ska inte vara för näringsrik. Näringsrik jord gynnar nässlor och hundlokor och de tar över och tränger undan alla växter som vill ha de gamla ängsbackarnas magra jordmån. Skogsklockan hör alltså till dessa växter som på sikt riskerar att försvinna på grund av övergödning.

En sån här växt blir något av en egen biotop för en mängd småkryp.




Det vore synd ifall arten skulle försvinna helt.

lördag 28 juni 2014

Så det kan bli


Det var dags att låta min trötta dator få en paus och tillfälle att svalka sig en aning. Långt i fjärran hördes ett misstänkt åskmuller även om solen fortfarande tittade fram ur molnen över min del av världen. Åska brukar få mig att dra ur kontakterna till all känslig elektronik. Så gjorde jag även denna gång.

Under tiden jag inte var uppkopplad tänkte jag knalla bort till affären för att fylla på mitt kylskåps innehåll. Självfallet skulle kameran med och den skulle naturligtvis under promenaden till butiken få sitt i form av vyer, fåglar, insekter, blommor och annat jag kunde tänkas komma att upptäcka. 

Iklädd, shorts, t-shirt och västen med fotopinalerna stod jag beredd att ge mig av. Då råkade jag få se vad termometern visade. Jag insåg snabbt att shortsen och tröjan kanske borde bytas till jeans och flanellskjorta. För säkerhets skull gick jag ut på balkongen för att känna om det verkligen var nödvändigt att byta klädsel. Jodå kortbyxor och kortärmat skulle troligen upplevas i svalaste laget.  

Klädbytet genomfördes och jag knallade ut. Redan vid porten insåg jag att min utrustning inte var tillfyllest. Medan jag skiftat kläder och knallat ned till porten hade det börjat regna och åskan var inte så långt borta längre. Det var åter dags att klä om och rätta sig efter vädrets nycker. Nu fick det bli stora regnstället och stövlar, för här skulle det tas regniga bilder med gott om närstudier av glittriga droppar i gräset eller på blommor och blad.

Åskan kom upp över mig. Blixt och dunder i stort sett samtidigt. Regnet vräkte ner och kameran hölls skyddad under regnstället. Att ta fram den, var att utmana ödet värre än jag hade lust med! Kunde jag komma under något regnskydd skulle situationen förändras. Då skulle jag kunna få foton av detta skyfall och kanske även få med en blixt. Närmsta tak över huvet var vid badplatsen. 

Jag begav mig dit. En genomblöt människa höll på att plocka ihop allt som tagits fram till en mysig grillstund vid vattnet. Grillen hade släckts och rykte i regnet. I övrigt var hytterna där badarna byter om lika folktomma som badplatsen i övrigt. Jag hade dock inte tänkt på att det stod träd i vägen för den utsikt jag ville åt. Jag behövde gå till ett annat ställe om jag ville ha vidare vyer. Långt borta vid DHR fanns kanske den möjligheten.

Regnet sköljde ner. Vad jag önskade mig en vattentät kamera just då! Det fanns så mycket annorlunda att fånga på bild i det som annars var högst alldagligt. Regnet var fortfarande kraftigt men åskan hade hunnit passera och drog raskt norrut. Åt det håll, jag skulle komma att få utblick över, skulle inga blixtar uppträda.

Även regnet glesnade. Fortfarande var det ett kraftigt regn men inte alls lika tätt mellan dropparna och dessa hade minskat i storlek. I sydväst började himlen ljusna. Skulle det fotograferas regnväder var det nu eller en annan dag.

Ett par foton blev det och sen bar det av till affären.

fredag 27 juni 2014

Att smyga på ängssmygare


Igår tog jag itu med den smutstvätt jag inte hann med i tisdags. Allt är nu torrt, sängen renbäddad och den stora väskan, jag använder för att få med mig allt i då jag far till Idre, ska fyllas på igen. Nästa år om jag lever och har hälsan ska innehållet åter komma till pass.

Medan tvättmaskinerna tog hand om lakan och allväderstället gav jag mig iväg bort till en äng för att se hur där såg ut och kanske hitta någon fjäril som ville vara med på bild. Ängssmygare hittade jag många av. De som först visade sig dagarna efter pingst var nervöst lättskrämda och ville inte låta något stort komma för nära men nu tycktes den rädslan vara försvunnen. Kanske fanns instinkten att fly undan en annalkande fara kvar men sinnena och nervsystemet reagerade inte lika snabbt längre.

Ängssmygarens tid är snart över för i år och troligen är det så att deras kroppar börjar känna av åldern. Sinnena och organen tappar helt enkelt i effektivitet även hos äldre insekter. Hade de haft möjlighet att minnas gjorda erfarenheter, skulle man kunna tro att de lärt sig vad som är deras verkliga faror och vad som endast skenbart är det men de har enbart sina sinnen, medfödda grundläggande instinkter och reflexer att lita till. Reagerar dessa inte lika kvickt som förr, är det reflexerna och sinnena som förslöats av ålder eller sjukdom. 

Nåväl, igår fick jag möjlighet att komma rätt nära ett par ängssmygare och detta är resultatet av den bildserien.





Jag såg även en pärlemorfjäril fladdra förbi men den hade ännu alla instinkter, sinnen och skyddsreflexer i behåll. Eftersom de fjärilarna flyger nu, ska jag sikta på att överlista någon. Även pärlemorfjärilar behöver föda och vila och då kanske jag kan lyckas komma till med kameran.

torsdag 26 juni 2014

Blomdekorationer och fågelbad


I måndags återlämnades hyrbilen. Min väg hem igen gick förbi Gröna Kulle och genom stadsparken. Blomplantorna, vilka Katrineholms parkarbetare den 9:e juni med noggrann precision placerade ut enligt en exakt detaljbeskrivning, har nu tagit sig och visar ett vackert mönster. De dekorationerna är en av anledningarna till att människor från när och fjärran besöker stadsparken och att katrineholmarna känner stolthet över sin stad.


Då i början av juni blommade rhododendronbuskarna i många färger men den prakten är över nu. Mellan buskagen finns vatten och det uppskattas mycket av fåglarna. Här är en koltrasthona, som gladeligen roar sig med att hitta olika sätt att stänka vatten omkring sig.





Även fågelungarna uppskattar att bada där. De här är något försiktigare i sitt umgänge med det våta elementet.




Dagarna fram till nu har jag ägnat åt att återhämta mig efter mina vandringar i Idre med omnejd. Idag ska jag tvätta det jag inte hann med i tisdags.

onsdag 25 juni 2014

Midsommarfiske i Idre 2014 - Dag 3


Midsommardagen i Idre var kall, blåsig och regnig. För ett ögonblick funderade jag på att avstå från att fiska, i varje fall inte uppe vid den vindutsatta Valan. När alla om och men övervägts hade jag kommit fram till att jag kanske skulle pröva gå dit i alla fall. Jag kunde ju börja med att traska iväg till fäboden Valdalsbygget och känna efter hur det kändes och se hur vädret var. 

Så fick det bli! Bilen ställdes vid parkeringen och jag begav mig nedåt längs Södra Kungsleden. Här är det övervägande björkskog med blåbärsris och andra tåliga örter i markvegetationenen. Här och var står enstaka furor eller någon gran. Träden växer sakta till sig och det finns många lavarter på grenar och kvistar.

Valdalsbygget är en levande fäbod. Sommaren 1995 renoverades husen och och sattes i stånd. Där finns förutom själva bostadshuset alla byggnader man behöver och till sommaren buför man boskap dit och stannar till hösten. I år fanns de på plats. Det första man ser då man kommer norrifrån är raststugans vedbod. 




Raststugan har två rymliga rum med vedeldning.

Fäboden hålls alltså i hävd. Elektricitet finns inte så livet styrs av ljuset, vädret samt djurens behov. Det här är bostaden och området närmast.

Det finns även särskilda hus för djuren. I huset till höger vistades getterna om natten men några fanns också i det större huset till vänster. Den mindre tillbyggnaden på detta hus utgör fäbodens bekvämlighetsinrättning.

Intill raststugan blommade rödblära. Den trivs på magra jordar.

Vädret ingav inget hopp om bättring men hade jag gått så här långt kunde jag lika gärna gå hela vägen ner till ån. Getterna ville hälsa då jag passerade men fjällkorna ägnade dagen åt att stilla begrunda tillvaron.


Nedanför husen finns en sank äng. Där växte kärrviol.

Skogen fick ett ökat inslag av grova furor. Jag lämnade vandringsleden och tog riktning mot ån. Halvvägs framme hittade jag skogsvioler.

Av och till regnade det och det regnet innehöll även frusna regndroppar och enstaka snöflingor. Nere vid Valan kunde man se att längre västerut inne bland de norska fjällen fanns det snö i luften och det vädret var med vindens hjälp på väg över gränsen.

Vattenståndet i Valan var något lägre än normalt för årstiden.

Jag har en plats där jag brukar börja fiska. Med motvinden slitande i jackan och regnet kylande ansiktet begav jag mig dit. Ute på myren fanns blommande fjällspira. Vindbyarna gjorde det svårt att få ett bra foto av dem.

Så kom då snön farande. Det var bara att vända andra sidan till, stå emot och ta det midsommardagen fann lämpligt att bjuda en gäst på!

Snö var det jag fick här, så jag fortsatte till ett ställe nedströms som brukar vara bra. Där fick jag två öringar. När jag så äntligen fångat fisk kunde det vara dags att belöna sig med lite kaffe. Vinden och bristen på lä medförde dock att jag inte vågade göra upp någon eld.  Det går att dricka snabbkaffe kallt också och en smörgås är alltid en smörgås. En harkrank höll mig sällskap under tiden.

Så var det dags för återtåget mot bilen. Plötsligt såg jag en fågel jag inte trodde mig ha sett förr. Den var inte särskilt rädd men jag ville inte riskera att skrämma den heller, så fotona togs på avstånd. Det visade sig att jag hittat en karaktärsfågel för fjällbjörkskogen, nämligen bergfink.

Många furor har under seklernas gång fallit för stormarnas krafter och sedan sakta vittrat bort. De ännu kvarvarande rotflätorna visar ofta upp intressanta former.

Så var jag åter uppe vid fäboden. Det var kvällsdags för getterna.

Promenaden upp till bilen gick också bra. Visst for det då och då en del snöflingor i luften och vinden samt regnstänken var mer ihärdiga men skogen gav ändå ganska mycket lä. Framme vid landsvägen var det mera oskyddat men vad hjälper det att klaga på vädret? Är man bara klädd för att vistas ute, har man ändå sitt på det torra.

tisdag 24 juni 2014

Midsommarfiske i Idre 2014 - Dag 2


Väl utsövd efter gårdagsdygnets övningar gav jag mig åter av mot vattenfallet i Grövlan. Gårdagskvällen hade varit snål med ljuset men nu strålade solen rakt mot forsen.

Det är ett kristallklart vatten som tar språnget utför.

Jag fortsatte upp mot Grövelsjön. Den platsen ville solen inte lysa på fast det var midsommarafton. Vinden låg på hårt från Norge och det kom snöflingor tillsammans med regnet. Intill bilparkeringen fann jag ett av vädrens makter hårt prövat träd. Då jag en gång för länge sedan gjorde lumpen kallade man den sortens förvridna och krokiga trädformer för saxofonbjörkar.

Av vyerna blev det inte mycket att visa. Kamerans lins stänktes snabbt ner av regnet. Jag for tillbaka och ämnade bege mig till Stuphån, för blev det bara lite sol kunde det finnas möjligheter att få en harr där. Intill vägen försökte en trana hitta något att äta. Den rostbruna färgen på ryggen kommer sig av att den ofta vistas och söker föda föda vid myrar med järnhaltigt vatten och tranan använder det rostfärgade bottenslammet som ett slags kamouflage.

Jag tog mig sakta upp till den plats jag brukar ställa bilen på och följde markeringen för naturreservatet för att komma ner till Stuphån. Jag hoppades hitta den vackra blombägarlaven i år igen men såg den inte. Kanske står inte den laven och ryser blodröd varje sommar. Däremot återsåg jag en annan fjolårsbekantskap.

Solen visade sig då och då men molnen var kvicka att täta till luckorna och skickade på lite regn som straff. Nere vid hån hittade jag ett vackert bestånd av röd mossa.

Jag behövde bara lyfta blicken så såg jag platsen jag ämnade stanna en stund vid.

Väl där såg jag tillbaka.

En liten harr fick jag och jag hoppas den drar lärdom av den gjorda erfarenheten. Den får gärna växa på sig några tum till. 

Vädret växlade snabbt mellan sol, regn samt enstaka snöflinor och frysta regndroppar men vinden höll i och skickade vindby på vindby ut över vattnet. Jag satt i lä bakom ett träd men någon kaffeeld vågade jag inte göra, inte i den blåsten! Jag kände mig efter en stunds fiske, vila och fotograferande mogen att återvända till bilen. 

På många ställen blommade skogsstjärnor. Som lekman ser man det kanske inte direkt men den gode Linné satt och räknade ståndare och pistiller och andra relevanta kännetecken och när han räknat klart sa han att duvkullan, som denna blomma också kallas, ska räknas till vivornas släkte.

Träd växer, blir stora, mognar och en dag fäller vinden dem. Sen ligger de och mängder av nedbrytande organismer flyttar in för att återföra näringen till marken igen. Det tar sin tid men det blir väl gjort och vackra former exponeras under hand. Den här rotflätan är ett exempel på det. Vad är det för filur som tittar fram där inne i skuggan?

Jag har länge försökt få ett foto av fjällmosaiksländan, Aeshna caerulea. Den tillhör de sländor som tycks kunna flyga i evighet. Det gör det svårt att fånga dem på bild. Inte trodde jag att det var möjligt att råka på en sån trollslända under de väderförhållanden som då rådde men där på vägen tillbaka mot bilen fanns trollsländan och vägrade utmana vindens krafter!

Redan under gårdagen såg jag renar vid Vassbo. De fanns kvar och flockens ledare visade gärna upp sig. Det är en stadig bit som man inte vill ha något otalt med, om han är på det humöret, eller för den delen köra på med bilen.

Kvällen ägnades åt en fotbollsmatch på tv.