Gryning

Gryning

måndag 31 mars 2014

En ny bekantskap


Jag tänkte bara i all enkelhet berätta att jag igår gjorde en ny bekantskap men innan dess ska städa undan lite överblivet material som blivit kvar sedan i lördags. Det är en del trädgårdsväxter i blått.


Jag hittade även en gammal träbit.

Så var det det där med bekantskapen. Det är en liten fjäril som flyger mycket tidigt på våren. Jag har inte sett den förr vad jag vet. Brun flickfjäril, Archiearis parthenias, heter arten. Dess larv lever på björkblad.

Jag såg även ett ormvråkspar som brukar flyga över Luvsjöängen.

Ja, mer än så hade jag inte att komma med sista måndagen i mars.

söndag 30 mars 2014

När sädesärlan kom


Igår eftermiddag såg jag till att vara någonstans i närheten av den självservering dovhjorarna ordnat av ett upplag av ensilagerullar. Jag var där i god tid innan dess jag räknade med att hjortarna skulle komma. Var jag skulle stå skulle avgöras av vindriktningen. Vinden skulle inte få skvallra om att jag stod gömd inne i granskogens skuggor.

Då jag valt min plats och rensat undan en del torra kvistar och kottar på marken så jag skulle kunna röra mig tyst och obehindrat vid behov gick jag ned till viltvattnet vid Östra Vingåker och njöt en stund av solskenet. Där ute över vattnet flög de. Ibland vilade de på någon gren eller bråte i vattnet. De höll sig på gott avstånd från vägen men var inte särskilt rädda i övrigt. De var två. De satt sällan tillsammans så jag gissar att de inte var ett par.


Det finns ett antal visor skrivna där ärlorna och deras vippande stjärt brukar nämnas. Fâlôsfuss, sånggruppen från Idre som sjunger på idremål, kom 2009 ut med en CD, ”Opp i spjârn”. Där finns låten ”Ringischla” med. Det är så sädesärlan kallas i Idre-bygden.

Hur gick det då med hjortarna? De kom inte! Däremot ställde eflera tranflockar upp för att jag skulle ha något att fördriva tiden med. Några flög i ordnad plogformation andra enbart samlat.

På vägen hem såg jag flera större och mindre grupperingar. Det blev tillsammans mer än 20 djur. Ingen hjort med horn syntes till. I skymningen sträckte morkullorna och en kattuggla flög över hästhagen vid Bonneråd. Ikväll ska jag låta hjortarna få sköta sitt utan att ha nyfikna ögon på sig.

lördag 29 mars 2014

Jag får nog komma igen


Igår kväll hade jag tänkt mig göra försöket att komma riktigt nära gruppen av unga dovhjortar. Jag trodde mig ha förstått att de hade valt ut de återstående ensilagebalarna invid landsvägen som sitt privata stambord. I kvällningen då dessa unga hjortar förväntades sammanträda vid detta favoritlokus ämnade jag sitta gömd i skuggorna i skogsbrynet och försöka fotografera deras kvällsvard. I god tid skulle jag infinna mig och sen vänta in dem. Jag såg fram mot en spännande stund. 

På väg mot tilltänkta mitt ställe såg jag flocken långt bort på andra sidan fälten. De såg mig också. De hjortarna sig tillbaka mot skogen på andra sidan men lämnade inte åkern. Jag trodde att bara de lugnat sig skulle det fortsätta fram mot balarna. Under den tiden det fortfarande fanns användbart fotoljus kom de dock inte till bords. Den underhållning jag istället bjöds på blev två värdigt spatserande tranor och ett par betande gäss. Alltihop skedde i ett otillräckligt ljus och på ett för långt avstånd för att min kamera skulle kunna få till skarpa foton.

Ur lagret av foton från den morgon då jag upptäckte dessa hjortar för första gången hämtar jag istället en liten bukett blad och en blomknopp från en av de tidigaste vårprimörerna, druvfläder.


fredag 28 mars 2014

Foton från en solig dag och kväll


Det hände sig så att jag skulle gå och handla. På väg till affären såg jag motiv, som fick mig att önska att jag haft åtminstone någon kamera med mig. Nåväl jag gjorde mina inköp, gick hem, hämtade min kamera och lät den få göra vad den kunde. Detta blev resultatet.


Då jag kom hem avtecknade sig blommorna i fönstret som en skugga på väggen.

Dagen närmade sig kväll och den såg ut att också bli vacker. Med kameran i näven gav jag mig ut för att hitta en ny plats där jag kunde få en vacker vy över solnedgången. Riktigt så som jag hoppats blev det inte. Jag fann inte ett sådant ställe men jag fann annat.






torsdag 27 mars 2014

Inte mycket att komma med för egen del


Idag har jag inget vackert att visa, inget trevligt att berätta, om det gäller att ta ur den egna fataburen men jag såg igår ett blogginlägg från en skicklig fotograf, bildkonstnär och bloggare nämligen Tammy Bergström. Har du tid över så titta lite på vad hon visar och läs det hon skrivit. Jag tror inte du blir besviken!

onsdag 26 mars 2014

Morgonen efter


En måndagmorgon efter en helg med trevlig sysselsättning kan ibland kännas en aning avslagen och nattstånden. Den här veckans första timmar avvek från det mönstret. Precis som kvällen innan hade varit klar, var även den tidiga morgonen det. Det låg även nattfrost på marken och temperaturen höll sig ett par grader under fryspunkten. 

Nu skulle gryningen mötas vid viltvattnen intill Östra Vingåker. Med en gul reflexväst dragen över jackan och händerna djupt nedkörda i fickorna knallade jag iväg en dryg timme innan soluppgången. Jag kom inte så långt innan jag hörde detta läte. Det var en ny bekantskap.

Det bjöds på fler överraskningar. Intill vägen i kanten av åkerfälten hade ensilagebalar lagrats över vintern. Djurfodret var sannolikt avsett för Claestorps bruk. Nu hade de företagsamma matgästerna ordnat självbetjäning.

Vid viltvattnet intill landsvägen var det gott om sothönor och de hade ett fasligt sjå att muta in åtminstone tillfälliga revir och se till att partnern inte lockase ut på villovägar. Alla fick helt enkelt inte utrymme nog att skapa sin egna lugna vrå utan ständigt simmande någon för nära eller gav sig ut på upptäcktsfärd. Resultatet blev mycket väsen och stänk men fortfarande var ljuset inte på min kameras sida så bilderna blev väldigt oskarpa, ja än värre än med kronhjortarna ovan.

Fåglarna misstrodde mig och simmade undan så fort jag närmade mig vattnet. Jag såg förutom sothönorna även grågäss, gräsänder, knipor och vigg. En havsörn flög över och det fick tranorna på andra sidan vattnet att slå larm. Även jag ansågs som ett orosmoment av dem trots att avståndet var stort och ett viltvatten med mycket strandvegetation skilde oss åt.

Gryningen kom. Österifrån kom inte enbart ljuset, även molnen kom upp från det hållet.

Stararna jag såg på vägen ut satt fortfarande kvar i samma asp och på landsvägen sökte en bofink hitta något ätbart. Så gjorde även nötväckan.

Solen hade tagit sig högt upp men även molnen började bre ut sig och försökte tillfälligt täppa till solens gluggar.

Jag valde att gå vägen mot Backa gård. Vid Hovmanstorp fanns en stor flock dovhjortar. Dovhjortarna går vanligen i könsuppdelade grupper. Hindar, kalvar och ungdjur för sig och hjortarna i egna grupperingar. Hindarnas grupperingar brukar innehålla flera generationer av närbesläktade djur och vanligen är en äldre hind flockens ledare.

Hjortarnas kompisgäng leds ofta av en äldre kapitalhjort och även där finns olika åldrar med. Vid brunsttiden splittras dessa gäng och de starkaste försöker etablera tillfälliga harem. Då brunsten är över lämnar hjortarna hindarna åt sitt öde och återvänder till sina gamla eller skapar nya herrklubbar. Hindarna och kalvarna behöver kraftigare föda än hjortarna. Det är en av anledningarna till att djuren skiljs åt för att beta på olika ställen. Även vid Backa gård såg jag hindar.

Eftersom morgonen var ovanligt skön för att vara en måndag gjorde jag även en lov efter Backasjöns strand. Även här pågick träta mellan sjöfåglarna. En grågås var särskilt ettrig. Jag jag antar att han försökte hitta en partner men hur han en försökte blev han bortjagad av den gås som redan funnit sin. Attackerna inleddes ofta med en kraftfull språngmarsch på vattnet och ilsket kackel då han sen flög mot rivalen men resultatet var varje gång detsamma: Avvisad och bortmotad.

Idag onsdag är våren förklädd till vinter men jag tror nog att den snart sparkar av sig detta vita snölakan den spökat ut sig i.

tisdag 25 mars 2014

Mot toppen av berget


Jag berättade igår att jag i söndagskväll närt planer på att gå till Gatstuberget för att där uppe få en vid vy med vacker solnedgång. Förutsättningarna för en skön kväll var goda. Klar himmel, solvärme och praktiskt taget vindstilla, jag begär inte mer av vädret en kväll i mars än så och när det nu råkade bli på det viset, var det bara att passa på och traska bort mot berget på andra sidan Djulö gärde.

Solen stod redan lågt och kastade skuggor ut över asfalten i villaområdet.

Vid Carl Ugglas park hittade jag om inte gott om, så dock rätt många utslagna vitsippor. De här var lättast att komma åt men det fanns flera.

Djulö gärde har mjukt skulpterade åkrar. Då skuggorna och det sneda solljuset får fritt spelrum, framträder även de minsta kurvorna likt dyningar eller draperat tyg.

Jag hade sällskap uppe på berget. Tre unga artister satt där uppe och roade sig med skön stämsång, akrobatik och jonglering. Den här killens skicklighet att få vägkäppen att snurra runt handen blev jag väldigt imponerad av.

Solen var på väg ned.

Tio minuter senare var nedgången på väg att fullbordas.

Min förhoppning var att de varma färgerna skulle stanna kvar en stund efter att solen sjunkit under horisonten men jag fick nöja mig med den grannlåt jag redan fått.

måndag 24 mars 2014

En skön kväll


Många gånger har jag i år varit bort till Gatstuberget med avsikt att dra fördel av utsikten västerut och på så vis kunna fånga solnedgången. Igår var jag åter där och fick med mig en rejäl bunt färgstarka bilder. Några klarade inte den första granskningen och fler ska sorteras bort men de som sen klarat sig fram till att få godkänt ska också ha sin beskärda del av redigering. Det ska väl bli av det också när tid kommer till det.

Ett foto som jag tog på vägen dit är detta. 

Idag är det tvättdag så några dagslånga promenader kommer jag inte att hinna med.

söndag 23 mars 2014

Suga på karamellen


Ska jag slå till idag och stöka över deklarationen eller ska jag gotta mig åt den ett tag till? Det kan ju vara trivsamt att veta att man har det roliga kvar ytterligare några dagar, menar jag. 

Har jag väl gjort de där få klicken som behövs, är de där häftiga sprittande vårkänslorna som kommer som ett brev på posten över. Sen sitter man där totalt slak, sysslolös och allmänt sorglös utan att ha något mysigt att se fram mot. 

Man ska inte ta allt på en gång tycker jag men jag måste ändå bekänna en sak:. Jag har faktiskt redan varit så framfusig att jag såväl öppnat brevet som läst blanketten! Det är lätt att bli för ivrig så all spänning är över innan det knappt hunnit börja. 

Det är långt till nästa vår. Man kan rent av börja längta efter den blå plastpåsen igen. Det är nog bäst att behärska sina lustar en stund till. Jag suger nog en dag till på karamellen så får vi se hur det går sen.

lördag 22 mars 2014

Som väntat


Tidningen FOTO fyller 75 år i år. Detta tycker de kan vara värt att fira med en särskild jubileumstävling för fotoamatörer. Tävlingsreglerna är enkla. Tävlingen är öppen för den som känner sig hågad att delta. Fotona ska följa tävlingsomgångens tema. Bildens kortaste sida skulle vara minst 2000 pixlar lång. 

Första omgången hade temat vinter. Bilderna man skickade in skulle alltså ha vintertema men i övrigt var det deltagaren själv som bestämde innehållet. Jag skickade in tre foton och deltog alltså på egen risk. Som väntat vann jag inte.

Nästa etapp handlar om vårkänsla. Det ska väl också gå att få till hoppas jag ... fast jag förväntar mig inte att vinna den omgången heller. Det kan dock vara skoj att ha tävlingen med sig i bakhuvet då jag går ut och söker vårtecken och vårkänslor.

fredag 21 mars 2014

Men inte hit


De senaste veckorna har ett av mina gamla blogginlägg uppmärksammats på ett synnerligen märkligt sätt. Inlägget är satt under ständig attack från spamrobotar från väldigt många länder, framför allt från Asien och Sydamerika men även övriga världsdelar finns med på listan. Vanligen lägger de en kommentar med smickrande innehåll eller så förklarar de vikten av att bära en väldesignad axelväska i äkta kinesisk plast. De flesta av spamrobotarnas försök stoppas av Blogspot men några per dag slinker igenom deras filter. Idag kunde jag läsa detta smickrande nonsens.

”I've been exploring for a bit for any high-quality articles or blog posts on this sort of space . Exploring in Yahoo I at last stumbled upon this website. Reading this info So i'm happy to express that I have a very just right uncanny feeling I came upon just what I needed. I most definitely will make sure to do not omit this web site and provides it a glance on a continuing basis. Feel free to surf to my blog post” Sen följde en länk att klicka på.

Med smicker kan man komma långt men inte hit! Får ni liknande kommentarer i era bloggar, gör som jag,  radera dem illa kvickt! Avsändaren har inga goda intentioner!

torsdag 20 mars 2014

Ge inte upp!


Det blir snart fint väder ute igen! Slasket från igår ska bara smälta bort, det går nog fort idag, så ser det vårligt ut igen. Ge inte upp!

Jag vet vad jag ska göra idag och det sker mest inomhus så foton av det här slaget kan jag nog inte leverera i morgon ...


... men det kanske kommer något annat istället!

onsdag 19 mars 2014

Stiliga par


Igår var jag åter uppe i ottan och motade upp solen ur nattmörkret. Det blev också en hel del bilder insamlade från det evenemanget men dem tänkte jag att ni ska slippa se. Det har ju varit gott om gryningsfoton i den här bloggen på sista tiden, så idag ska jag tjata om något annat, tranor till exempel.

Tranor släpper i allmänhet inte människor alltför nära inpå sig och min gamla kompaktkameras optik räckte då inte till att fånga fåglarna på det vis jag ville ha det. Den nya är i det fallet bättre rustad och i går fick den tillfälle att visa det.





Tranorna gick på den stora åkern vid Krämbol och hade sällskap av grågäss. Minst 24 par räknade jag dem till. I några fall tycktes det som de var tre som höll ihop. Det här paret höll sig tätt samman men det fanns ytterligare en tredje gås som också följde dem. Fågeln, som stolt sträcker på halsen och håller uppsikt över att inga andra gäss intresserar sig för sällskapet, uppfattar jag vara hanen och den som höll sig nära en hona. Den tredje gåsen tror jag också är en hona men hon vågade lämna de övriga två då och då men var inte mer än någon handfull gåslängder bort och återvände ofta. Det kanske fanns en skillnad i personlighet hos henne.

De gäss jag uppfattade vara honor i paren betade mycket medan hanarna höll uppsikt och ibland gjorde ilskna högljudda utfall mot andra grupper. Honorna ska snart börja lägga sina ägg och de behöver därför äta upp sig inför den kraftansträngningen. Hanarna måste kunna visa sin vaksamhet, sitt mod och sin styrka gentemot övriga så inte de kommande ungarna stjäls av främmande par eller rovfåglar.

tisdag 18 mars 2014

Problem ska lösas


Minnesgoda personer erinrar sig att jag häromdagen bekymrade mig över ett par streck över himlen. Strecken kom från flygplanens avgaser och var svåra att få bort, ja rent omöjliga med den teknik jag vanligen brukade tillämpa. 

Problemen har gnagt vidare och jag försökte göra mig kvitt dem. Till slut hittade jag en lösning som jag tycker blev tillfredsställande. Jag prövade att använda diffuseringsverktyget i bildredigeringen och då inte enbart på strecken utan även på deras närmaste omgivningar. Detta slätade ut och blandade hop färgerna så strecken inte framträdde så tydligt längre. Vidare var jag inte nöjd med hur kameran uppfattat färgerna. Himlen var visserligen färgrik men hela landskapet blev oerhört mörkt i kamerans tolkning. Korrigeringen av detta resulterade i att även strecken tunnades ut.

Några streck färre i räkningen!

måndag 17 mars 2014

Idéfattigt


Jag har ett problem att lösa just nu: Jag har inget nytt att visa, inget särskilt att berätta om och inga idéer om någonting alls. Så är det! Det får bli lite tomt väderprat.

Vi har fått en del snö i natt men jag tror inte snön kommer att överleva dagen. Det kommer inte att bli så varmt men ändå plusgrader. Det blåser på rätt duktigt emellanåt och vi kan få någon regnskur också. Plusgrader tillsammans med vind och regn kommer att få bort snön på de ställen de kommer åt.

Troligen går jag till affären en vända. Om jag gör den vändan längre än nödvändigt vet jag inte än. Det kommer antagligen att bli som det faller sig ifall jag nu går ut alls. Man vet inte så noga då det gäller såna oberäkneliga och idéfattiga gubbar som jag.

söndag 16 mars 2014

Rostat


Man borde inte bli förvånad men likafullt blev jag senaste höst mycket överraskad. Nu har jag åter varit där och förundrat beskådat vad människor lämnat efter sig. De har inte gjort så på grund av otur i hanteringen utan detta har skett helt planerat och genomförts icke utan möda!






Även gammal kärlek rostar.

lördag 15 mars 2014

Rundgång


Igår ställde jag en fråga om ett bildredigeringsproblem. Det handlade om flygplanens vita avgasränder på himlen. Vill det sig illa kan man få spegelbilden av dem i vattnet också. 

Vanligtvis går det att trolla bort dessa ränder med hjälp av redigeringsprogrammets kloningsverktyg. Tekniken innebär att man flyttar färg från ett felfritt område och låter den täcka det man vill dölja. Om bakgrunden är i stort sett enfärgad, i det här fallet himlen, går det lätt att måla över strecken. Om det däremot handlar om en solnedgång eller gryning så finns där mer eller mindre kontinuerliga färgskiftningar och det är inte säkert att nyanserna på en sidan strecket stämmer med dem på den andra sidan. Då åstadkommer kloningstekniken visserligen att avgasstrecken byter kulör men den skapar samtidigt nya problem och i princip är inget vunnet på en dylik manöver. Man behöver alltså ta till andra metoder och dem känner jag inte till än.

Igår gick jag åter till åsen vid Sjöholm. Dagen innan hade jag hört staren men inte sett den. Nu satt fågeln väl synlig och visslade och knarrade samtidigt som den vibrerade med vingarna. 

Det jag hoppades på var att himlen inte skulle ha ritats sönder av luftfarten och jag hade tur. Flyget hade inte haft någon trafik genom det känsliga området, i varje fall fanns inga onödigt störande spår. Gick nu allt väl skulle jag slippa skaffa mig ett dyrt bildredigeringsprogram och istället även i fortsättningen kunna klara mig med det jag har.

Jag på plats i soluppgången och bestämde mig för att använda stativet. Innan solen hann klättra över horisonten tog jag den här bilden. Den har redigerats med hjälp av kloningstekniken. En lyftkran stack upp över skogen strax intill stället solen skulle komma upp vid. Det skulle störa helhetsintrycket så kranen togs bort. Ute i vattnet fanns en rad skjutlavar uppställda för jägarna. Dessa skönhetsfläckar ville jag inte ha kvar heller. Resultatet blev så här.

Jag stod kvar en stund medan solen steg. Ute på udden till höger finns ett litet lusthus. Med lite tur skulle solen komma att lysa in i det. Riktigt så blev det dock inte.

Redan i torsdags hade tänkt gå runt Näsnaren. Dessvärre fick jag vända. Jag hade inte stövlarna på och de behövdes för spången över kärret är inte komplett. Man har lämnat luckor för att tillåta passage av skogsmaskiner eller terrängfordon. Kärret var översvämmat och vanliga vandringsskor har för låga skaft. Igår hade jag stövlarna och nu kunde inget stoppa mig.

Vad tror ni om att göra ett pussel av detta motiv?

Leden längs den östra sidan av Näsnaren bjöd inte på några större sensationer men Näsnaren hade en liten överraskning att visa upp. Jag hade stannat på en plats där man kunde se ut över sjön. Två knölsvanar höll till där strax utanför och och jag passade på att ta ett foto av en av dem.

Det var då jag såg dem, salskrakarna. De befann sig inte så långt bort men mellan mig och dem fanns en sälgbuske. Jag såg dem genom grenverket men det gick inte att ta bilder av dem från min position och den var dessvärre den enda vassfria öppningen ut mot sjön. Varje gång de var på vippen att bli synliga vid sidan om buskaget, dök de. Ytterst retfullt! En meter ut på öppet vatten, så jag fått fritt skottfält och fotot hade varit taget! Hur länge salskrakarna stannar i sjön vet man inte. De häckar sparsamt i övre Norrland och ut på Kolahalvön, så det lär inte dröja innan de flyger vidare mot Nordkalotten.

Vid Gersnäs finns många beteshagar med pampiga ekar i. En del träd stod och speglade sig i de översvämmade låglänta delarna..

Det tog sin tid att traska runt sjön men om jag får bestämma var det inte för sista gången jag gick där. Jag såg en del saker, vilka kan bli värda att följa upp relativt snart.