Gryning

Gryning

måndag 29 december 2014

Vintern kom till slut.


Äntligen stod vintern i Södermanland! Människornas huvuden lyftes. Så, där var den ändå! Det skulle inte bli mässfall denna säsongen såsom den förra och många säsonger förut. Kanske skulle Selma Lagerlöf kunnat använda sina inledande ord i Gösta Berlings saga för att beskriva gårdagen. 

Jag ska i fotsättningen av denna text inte plagiera henne utan forsätter med mina egna ord och tankar. Vit och kall under bar himmel stod vintern lysande och grann. Folket lockades ut ur sina varma bostäder och tog på sig extra varma kläder för att se detta under.

Själv begav jag mig mot Krämbol. Temperaturen höll sig vid -12°C men skulle falla ytterligare någon grad och en dryg timme innan solen sjunkit under horisonten var jag på plats. Än skulle det dröja en stund så jag strosade runt för att se mig omkring. Vid lillfåran såg jag en ”Cool cat”.

Jag återvände till bron över kanalen och upptäckte en strömstare på långt håll. Så var även den på plats.

Hur var det då med sjöröken? Skulle det bli någon värd namnet? Jo kanske. Helt omöjligt såg det inte ut.

Strömstaren fick underhålla mig till dess solen kommit i rätt läge. Sakta flyttade fågeln sig närmre den röda bron. Strömstaren satt vid iskanten och tittade ner i vattnet för att spana efter byte och hoppade så plötsligt ut i vattnet, simmade runt och dök, för att några sekunder senare komma upp med något i näbben och raskt simma mot isen eller strandstenarna.

Intill kanalen bor ”Huskymannen” Micke. Han kom förbi med hundarna och jag kunde redovisa att äntligen var strömstaren på plats igen. Det hade gått många år under tiden fågeln varit borta. Man hade innan försvinnandet muddrat kanalen och lillfåran med det resultatet att bottnen inte längre passade vatteninsekterna lika väl som innan. Där fanns det då inget att föda sig på en hel vinter för en liten dykande och simmande tätting. I och med att strömstaren nu tycktes ha upprättat vinterkvarter invid kanalen, kunde man hoppas att kanalens ekologiska förhållanden på nytt normaliserats och en kär gäst åter skulle trivas.

Micke berättade om konstiga spår hans fru sett ute på Virens is. Isen var bärkraftig och det gick att såväl promenera som åka skridskor om man så ville. Jag antar att hans hundar snart ska göra något de älskar nämligen dra pulka. Av hans fru, som också kommit till bron efter att ha gjort en skridskotur på sjön, fick jag en mycket exakt beskrivning rörande var jag skulle söka spåren.

Solen gick lågt och började gömmas bakom trätopparna vid Virens ände. Jag förstod att det gått för kort tid sedan midvintersolståndet. Solen nådde i dagsläget inte tillräckligt högt över horisonten och ännu befann den sig inte i rätt position och vinkel för att ljustet skulle nå in under träden vid kanalen. Träden på andra sidan sjön stod för nära kanalinloppet och skymde ljusstrålarna. Om någon vecka skulle solen gå högre och då nå upp att skicka in strålarna mellan trädtopparna. Grannare än så här blev det inte denna gången.

Jag beslöt mig för att undersöka dessa spår. Beskrivningen av dem gav inget konkret att ta på för att ens försöka gissa sig till vad det kunde vara. Innan jag lämnade Krämbol tog jag detta foto.

Första anhalt därefter blev Krämbolstugan. Här går sjön bred och solljuset hade fritt fram mot bladvassen.

Jag fortsatte fram till den utpekade udden för att söka spåren. Jag passade på att få med mig en vy över isen, bortre stranden och solen. Där i snön fanns de

Spåren såg onekligen märkliga ut. De var inte nygjorda utan det hade skett någon gång då det legat snösörja på isen och troligen hade då varit extra halt.

Spåren i snön gav egentligen inga ledtrådar. De kunde vara allt mellan skrivtecken och Bambi på hal is. Jag följde dem in till land för att se om det skulle gå att tyda tecknen bättre där. Jag kunde ta ett foto av ett ganska tydligt spår även om det var på väg att fyllas av rimfrost.

Jag tolkar bilden så att det är ett djur med klövar som gått över isen. Spåren är större, bredare och rundare än ett rådjurs men betydligt mindre än en älgs spårstämplar. Då återstår hjort eller vildsvin. Hjortarnas spår är vanligen mer spetsiga så min gissning blir att här har ett vildsvin halkat sig fram över isen.

lördag 27 december 2014

Så var det dags igen


Det hände sig en dag sommaren 2013 att min mönjelilja blommade. Förmodligen var jag klåfingrig och var där med min gamla vattenfärgspensel och och rörde om i blomklasarna.

Detta beteende visade sig få konsekvenser och med tiden började fruktämnena växa till och med tiden mognade de. Många av frukterna började spricka upp och ut skalet stack det fram groddar.

Fruktskalet pillade jag varsamt bort och fick så fram fröna vilka nu kommit i jord. 22 frön varav 18 hade tydliga groddar och/eller visade på anlag för de kommande bladen.

Nu var det inte enbart mönjeliljans blommor som fått känna på penselns förmåga. I somras blommade två hibiskusar samtidigt och nog var penseln i farten då också.



Ett enda frö blev det men det ska bli skoj att se ifall det blir en planta av det.



tisdag 23 december 2014

Lågtryck


Igår var jag på den första blodtryckskontrollen! 135/70! Så låga värden har jag inte haft på 30 - 40 år! 

Hemvägen tog jag via en promenadväg i skogen. Där hittade jag detta! Är det så vår december i Katrineholm ska bli i år.

måndag 22 december 2014

Detta hade jag inte räknat med


Jag har fått en ny blodtrycksmedicin som påstods var särskilt bra. Det kanske den också är. Det visar sig väl med tiden vilken verkan den har på blodtrycket. 

Något som visat sig omedelbart är detta läkemedels biverkningar. Den vanligaste biverkan tabletten ger är stor risk för känsla av yrsel, svimning och påverkan på synen. Fler än 1 på 10 kan drabbas av detta. 

Jag hör till de drabbade. I mitt fall slår denna biverkan till ungefär en halvtimme efter det jag tagit medicinen. Lägger jag mig ner en stund går besvären över ganska snart men de återkommer strax efter jag åter är på benen. Så håller det på under någon timme framöver. 

Detta läkemedel är alltså inget man tar ifall det ska köras bil under de närmsta timmarna efter! Jag blir nog tvungen att ändra lite på medicineringen de dagarna det är aktuellt.

lördag 20 december 2014

Att tro på framtiden oavsett nuet


Igår valde jag att gå en kort bit i ett skogsparti då jag skulle till apoteket. Jag fick då se något som gjorde mig mycket förvånad. Detta var vad jag såg.





Det tycks som kaprifoler struntar i väder och årstid och lever sitt liv efter eget kynne i förhoppningen att det nog kommer en vår någon gång i alla fall och och då ska vi vara först ut! Vi börjar här och nu!

torsdag 18 december 2014

Nu är det gjort


Det har varit ganska sparsamt med inlägg här under december. En orsak till det kan vara att jag inte varit ute så mycket med kameran, en annan att jag sysslat med fotoboken och en tredje att jag försökt hålla mig undan från internet. 

Jag har som bekant högt blodtryck. Någon konkret orsak till att det blivit så kan jag inte peka på. Antagligen har det till någon del att göra med min låga stresstålighet och behov av att få vara mig själv i min egen värld. Att vara aktiv på sociala internetforum ger ofta mindre tillbaka än det kostar i energi. För en människa med autistiska drag är just att vara social lika nedbrytande som det är för en vanlig glödlampa att lysa. Förr eller senare har glödtråden brunnit av. Det är något sådant jag ibland känner då jag borde svara på någon kommentar till mina foton. Jag känner att all anständighet och hövlighet begär ett trevligt svar, jag vill ge det men kan inte. Det är mörker i skallen. Den situationen är stressande och hjälper till att höja blodtrycket. Jag vill självfallet försöka vara en trevlig människa men troligen bör jag ransonera tillfällena ytterligare.

När nu också blodtrycket kom på tal kan jag berätta att jag igår var till en specialist och det resulterade i ändringar i medicinen och att jag ska låta distriktssköterskan kontrollera mitt blodtryck regelbundet samt att resultatet av detta ska var fjärde vecka rapporteras till specialisten.

Så var det det där med fotoboken. Jag fick inte plats med texterna till bilderna så som jag ville, såvida inte jag skrivit in dem i fotona. Nu tyckte jag dock att rena foton och de korta texterna tillsammans gav mer än enbart bilderna. Av den anledningen blev det en bifogad pärm med texter också. 

När jag så fick hem boken och fick se det färdiga resultatet var jag nöjd med 90% av fotona men några hade inte blivit så som jag trott. Felet med dem hade att göra med min ovana med att arbeta på det sätt som programmet ville ha det. Det var mycket att ha kontroll på och allt fungerade inte helt intuitivt.

Till nästa gång vet jag bättre ... om det nu blir ett sånt. Det pågår nämligen en ny fototävling och den är jag med i. Än har inte de stora fotokanonerna skickat in sina bidrag, så även om det ser lovande ut just nu för mina foton, så är det över en månad kvar till anmälningstiden går ut. Det kommer att dyka upp riktigt fina foton från folk som kan fotografera och som då sopar golvet med bidragen från oss amatörer.

Nå vad gjorde jag detta läge med bilderna i fotoboken? Jag brände ned originalen på en CD och bifogade i textpärmen. Nu går det att med hjälp av datorn och kanske även på teven, se hur jag tänkt mig att fotona skulle ha blivit. 

Vem skulle jag då ge boken till? Från början hade jag ingen aning om detta. Jag behövde den inte. Inte ville jag favorisera något av mina barn heller. Det måste bli någon annan person som jag kände lite extra för! En sådan finns! Då jag var på väg mot den slutliga avgrunden för 8 år sedan tog hon tag i mig och på ett mycket varmhjärtat sätt såg till att jag kom ur det elände jag då befann mig i. Hon lockade mig till Katrineholm. Det föreföll som vi skulle kunna bli ett par men vi var och är alltför olika till personligheterna. Vi fick helt enkelt inte våra vardagar tillsammans att fungera. 

Jag har inte glömt vad hon gjorde och nu ville jag ge henne fotoboken som ett tack och med den visa hur det nya liv jag fick på grund av hennes stöd och allmänna driftighet har blivit. Igår kunde jag överlämna den.

Såhär ser bokpärmarna ut.


tisdag 16 december 2014

Ett ljusare ögonblick


Det ser i alla fall ut att kunna bli ett skapligt väder. Man kanske skulle gå ut en stund. Man vet ju inte hur länge det varar.


lördag 13 december 2014

Snö, strul och stök


Det kom lite snö här i natt. Det gör tillvaron lite ljusare för oss som slipper skotta snö och skrapa vindrutor.

Medan folk i allmänhet förberedde sig inför att firandet av Lucia, satt jag och svor ve och förbannelse över min nya dators inställningar. Jag har tusentals foton på hårddisken. Alla vill jag få öppnade med mitt speciella bildredigeringsprogram genom att klicka direkt på filen. Det ville inte min dator. Den hade i sina grundinställningar fastslagit att foton alltid skulle öppnas med ett av Apple medskickat bildvisningsprogram som i stort sett inte kunde göra mer än så! Det och inget annat! Ville jag ha det på ett annat sätt, måste jag helt vackert börja med att först öppna mitt egna redigeringsprogram och sedan klicka mig fram till den bildfil som skulle öppnas. Tidsödande, omständligt och otroligt frustrerande! 

Jag drog mig till minnes att det någonstans på ett oväntat ställe skulle finnas en undangömd ruta att klicka i för att få bildvisningen så som jag varit van vid och fortfarande ville ha den men jag hittade inte gömstället. Det finns en omständlig väg att komma runt detta problem och jag började gå den. Den knaggliga vägen innebar att jag bild för bild måste ändra inställningarna. Tusentals bilder! Jag skulle inte vara sysslolös på väldigt länge och mitt humör skulle troligen vara mer explosivt än vad någon människa skulle kunna föreställa sig vara var möjligt att åstadkomma! 

Plötsligt upptäcker jag den pyttelilla rutan jag skulle klicka i! Den magiska rutan som gjorde att jag från och med då, fick som jag önskade! Ett enda litet klick på rätt plats var allt som skulle behövas, inte tusentals på tusentals foton, så skulle datorn utföra det som just jag ville och inte det som Apple trott att jag ville! KLICK! Strulet med bildvisningen var med ens överstökat och friden rådde i mitt sinne!

Eftersom det nu ligger lite snö på backen ska jag strunta i allt vad datorer och annat heter och knalla ut en stund med kameran. Kanske kan jag hitta ett motiv som kan få representera december i väggalmanackan för 2016.

tisdag 9 december 2014

Äntligen



En dag tog det att få det gjort och uppenbart är att det går mycket lättare att göra fel än rätt och att man stundtals även tror sig ha gjort fel fast det var rätt från början. Det var också svårt att lägga in fotona i den ordning och det format jag ville ha dem. 

Programmet är nog bra men det är inte avsett för så krävande personer som jag. Det blev nu hundra anonyma foton att titta på och sen blir det gissningstävlan på vad de föreställer. Så hade jag inte tänkt det. Jag lär få skicka med ett häfte beskrivning av bilderna.

Min dröm var att kunna använda 100 siduppslag i boken och ha halva uppslaget för bilden och andra halvan för texten eller om det var en bred vy lägga den över bägge sidorna och ha texten under. Det skulle ha blivit snyggt och rent och känts lagom genomarbetat. Det gick inte att få till det så, eftersom jag inte hittade någon möjlighet att lägga in text utöver att kludda in den i bilden. 

Nu är i alla fall boken äntligen fixad. Det lär väl dröja till jul innan den kommer. Innan dess vet jag inte om det var värt mödan och kostnaden för även om jag hade vunnit möjligheten att göra en bok så var prisbeloppet begränsat. Med 100 foton behövs många fler sidor än de som priset täckte. Fast jag tror det var värt det!

söndag 7 december 2014

En stund i friska luften


Idag hade vädergissarna på Klart.se slarvat, då de spådde vädret i kaffesumpen och följaktligen sett helt galet. Det är förövrigt inte ovanligt att de gissar fel på helgerna. Enligt deras diagram hade vi ett normalt regn här i Katrineholm och skulle ha det så hela dagen. Jag såg inget som helst regn alls men kunde ana att solen fanns där bakom molnen. Det fanns många ljusare partier.

Med hopp om att solen kanske skulle komma fram gav jag mig ut med kameran. Jag valde att gå mot Krämbol och passerade då Luvsjön.

På ängen intill sjön har det åter börjat växa lite gräs efter att marken bearbetas i somras. Nu gick det rådjur där.

Jag kom in i skogen och välkomnades av en nötväcka.

Så gick jag förbi Krämbol och började inse att den kombination av skor och fiberpälssockor jag testade inte var lyckad. Promenaden kortades av för att om möjligt slippa få skavsår på vänsterfotens yttersta tår. Det fanns tydligen en söm på sockan vilken tryckte mot tårna på ett olyckligt sätt.

onsdag 3 december 2014

Bekymmer, bekymmer, beslut, beslut ...


Det finns små bekymmer, det finns stora bekymmer och det finns datorer!

Jag har väl vid något enstaka tillfälle så där hastigt i förbigående råkat nämna något ytterst litet om att jag vunnit en möjlighet att göra en fotobok. Jag har ägnat en del tid åt att sammanställa bild- och textmaterialet till detta verk och jag har helt klart för mig vad jag vill använda fotoboken till.

Jag tycker mig kunna anse mig vara klar med detta nu. Där börjar nästa problem! Min gamla Imac har inte de resurser som krävs av dagens datorer och som det moderna program, vilket boktryckarna använder för att skapa boken, kräver. 

Nu sitter jag vackert i sjön! Ska jag ge upp bokprojektet eller ställa min gamla trotjänare åt sidan och skaffa en modern och kraftfull skapelse? Min gamla är sliten och och visar ibland tecken på allmän trötthet men den fungerar och gör det antagligen bättre än jag. 

En ny Imac är dock inte precis gratis. Därtill kommer att en del av de program, jag för närvarande använder ,inte fungerar på moderna datorer. Dessa behöver då uppgraderas eller ersättas. Det görs heller inte till skänks. Det slutar nog ändå med att jag tar kostnaden och skaffar min trotjänare en ersättare redan nu även om det sker tidigare än jag tänkt.

måndag 1 december 2014

December


Denna månad representeras i årets väggalmanacka av ett foto från 2012, närmare bestämt den 8/12. Det blir så av trycktekniska skäl att jag tvingas ta ett årsgammalt foto, i detta fallet ett från Krämbol, och skicka till tryckeriet i slutet av november för att få hem almanackorna i tid. 

Kanske är detta en av de snyggaste vyerna jag tog med den gamla kameran.


lördag 29 november 2014

Besked


Igår fick jag besked från min läkare beträffande mitt höga blodtryck. Jag ska få en utökad medicinering och remitteras till mer kompetenta läkare med bättre resurser. Vart vet jag inte men kan Kullbergska här i Katrineholm klara jobbet vore det bra.

Väggalmanackorna har kommit.

torsdag 27 november 2014

I dimmornas värld.


Gårdagens promenad var en vandring in i dimmornas töcken. Jag gick då ett varv runt Duveholmssjön. Kameran var med och fick göra så gott den kunde av det ljus och de kontraster som fanns men för en kamera, som behöver ljus och tydliga kontraster för att autofokusen ska fungera på bästa sätt, blev det många svåra prov.

Första provet blev träden intill Duveholmssjön.

Nästa handlade om en hästhage med ett lågt litet hus i.

På en liten kulle i en annan hästhage står en gammal och trasig vagn.

Många av åkrarna har gamla bevuxna stenrösen insprängda i grödan.
En del stora solitära träd fanns längs vägen.

Jag kom så småningom fram till landsvägen. På ett ställe har man avverkat skog intill vägen. Virket var borta men nu höll en skogsmaskin på med städningen efteråt. Riset som blivit då stammarna kvistats av samlades nu upp för att så småningom malas till flis och ge värme. Förr låg riset kvar och återgick till näringskjedjan. Nu ska energin komma människor och industri till del. Den naturliga näring som riset innehåller går på så sätt förlorad men politiska mål kan kanske nås istället åtminstone tills det en dag upptäcks att skogen inte längre växer lika bra som förr och dåtidens allmänt förekommande insekter och svampar inte är så vanliga längre.

Jag kom ned till Djulö kvarn och hoppades finna en strömstare där men såg ingen. I brist på fåglar satte jag kameran på ett riktigt svårt prov och alla de svårigheter vyn innehöll avslöjade kamerans problem. Notera hur himlen skiftar färg inne bland kvistarna i träkronorna och precis utanför. Kameran klarar inte att separera färgtonerna under så svåra ljusförhållanden.

Då jag inte fann strömstaren vid den gamla kvarnforsen hoppades jag att fågeln fanns vid Svartbäcken. Där har jag ju också sett den ett antal gånger. Medan jag åter spanade efter strömstaren och försökte få foton av en blåmes i en av alarna, dök helt plötsligt en grönsiska upp strax intill mig. Snabbt skiftade jag till att försöka få ett foto av den. Kamerans autofokus hann inte riktigt med där.

I nästa sekund flög siskan vidare.

Jag fortsatte att kika efter fåglar eftersom det tycktes finnas många mesar och annat i farten. Då kom en trädkrypare och landade mitt framför nosen på mig. Dessa fåglar brukar precis som nötväckor och hackspettar börja undersöka ett träds möjligheter nedifrån och så med fart och kläm metodiskt söka sig upp runt stammen. Jag fick nu mera tid på mig men eftersom fågeln knappt stannade upp med mer än en sekund någon gång, var det inte helt lätt att se var den just då befann sig, om den befann sig på stammens baksida och att gissa var den skulle komma fram nästa gång. En gång hittade vi rätt.

Då jag insett att strömstarar skulle det inte bli några foton av denna dag heller, tog jag ett foto av en gammal favorit och knallade sedan vidare mot Carl Ugglas park.

I parken jag samlade jag på mig stora mängder foton med blankt vatten, speglande träd och vassar och i dimmor omhöljda röda olvonbär men jag blev inte särkilt nöjd med resultatet. Solen hade börjat nå sin högsta position och det medförde förändringar i ljuset vilka jag inte uppmärksammade. Följden blev att varje bild stoltserade med en blekt gråvit himmel. Hade jag bytt till HDR istället för att fortsätta med det bländarprioriterade läget hade jag haft minst ett hundratal foton till att välja mellan men nu blev de ratade alla utom ett.

Vid Backa hage och sjöns strand där står det en del alar. Dessa brukar jag inte kunna låta bli att få med mig ett antal foton av och så blev det även denna gång. Man får sina vanor! Här hade jag inte motljus och det hjälpte till att behålla dimfärgen på himlen.

Ute på sjön fiskade två storskrakar. Det var knappt att kameran klarade att få till ett foto av dem trots att avståndet var mindre än 50 meter.

Dimman förändrar landskapet och allt långt bort försvinner in i töcknen. Den här gatan slutar med en mängd skyltar. Nu slapp jag få med dem och kunde koncentrera mig på att få fram de upprepade hustaken och lyktstolparna.

Inne på en av tomterna fanns en orädd talgoxe. Den lät sig inte störas och jag lyckades få ett bra foto av den fågeln.

Hade jag nu varit mera uppmärksam då jag befnn mig vid Carl ugglas park hade jag troligen haft ytterligare lika många foton att visa. Nu slapp ni alltså undan med halva tiden.

onsdag 26 november 2014

Solig tisdag


Morgonen bjöd på nattfrost, klar himmel och flödande solljus. Solen stannade så länge den orkade vara uppe. Jag väntade på besked från min läkare om vad han avsåg att göra åt mitt höga blodtryck. Dessvärre var han sjuk och jag får vänta på det ytterligare någon dag.

När det nu tillfälligtvis blivit solsken var det klart att möjligheterna det medförde måste tas tillvara. Med kameran i värmen under jacka gav jag mig ut för att fånga dagen. Promenaden gick först mot Krämbol. Där fick vi se en liten flock steglitsar plocka frön ur tistlarna intill vägen.

Lillsjön låg spegelblank men på grund av den lågt stående solen och reflexer i vattnet blev det omöjligt att få bra foton av hur strandvegetationen speglade sig i vattnet. Det hade jag gärna velat ha på bild! Nu fick jag nöja mig med ett foto från kanalen istället.

Solen började tina upp nattfrosten och det steg ångor som sakta drev för svag vind över åkrarna vid Hultstugan, Hovmanstorp och Backa gård. Åter ställde solen till det så de genomlysta och guldfärgade slöjorna gick inte att fånga. I skuggiga avsnitt såg man dem knappt. Där kunde de mörka bakgrunderna användas till annat. Ljust gräs avtecknar sig bra mot en avlägsen mörk granskog även om ångorna som faktiskt drev framför skogen inte syntes så mycket av.

VId Backa gård fick en av skogsslänterna i hästhagen hamna mitt i ljuset för en stund.

En av hästarna i hagen var ute på en ridtur. Det är ett ardennersto som visade att hon minsann inte var så bortkommen då det gällde dressyr. Hon svarade omedelbart på ryttarinnans hjälper och gick lätt fram i skritt, trav och galopperade upp mot krönet så det dundrade i backen! Sen fick hon visa hur man utför skänkelvikningar åt höger och vänster en stund. Detta sto tillhör inte gården utan är inhyst på bete berättade ryttarinnans kille. Själv vet jag att det är en social häst som gärna kommer fram till stängslet för att hälsa då man går förbi.

Backasjön låg också spegelblank och änderna fick stå för vågorna.

Strax innan jag var hemma hittade jag en härdig blomma. Alldeles intill vägen stod en renfana i full blom.

Idag var dimmorna tillbaka igen men mer om det kan jag kanske berätta om en annan dag.

torsdag 20 november 2014

En eftermiddag i solen


Vi fick se lite av himlen ovan molnen igår då solen varpå tillfälligt besök. Jag passade på att ta kameran med mig och traskade iväg mot Krämbol och åter via Backa gård. Det kändes bra att komma ut och få en aning ljus på sig.




På väg hem igen såg jag en hel del dovhjortar på avstånd. Totalt 19st i olika grupperingar. Dessvärre gjorde avståndet och tilltagande mörker att fotona inte blev användbara.