Gryning

Gryning

lördag 30 november 2013

Hämtat ur arkivet



Tror du man kan bli sån där expert?

En gång i det glada 80-talet gick jag en utbildning rörande artificiell intelligens och kunskapen hos experter. En tes som tidigt drogs fram var att experter kunde nästan allt om nästan ingenting, medan vanligt folk kunde nästan ingenting om nästan allt.

Med det utgångsläget skulle dataexperten, som alltså kunde nästan allt om någon ytterst pytteliten datordetalj, göra någon annan experts kunskap om nästan allt om nästan ingenting, begriplig för den som kunde nästan ingenting om nästan allt.

I mitt fall misslyckades nästan allt om det så än gällde så smala ämnesområden som nästan ingenting.

fredag 29 november 2013

Sol och vind


Gårdagens verksamhet omfattade ett besök på apoteket och ett på Ica. Jag gick till apoteket via badplatsen vid Duveholmssjön. Jag hoppades få med mig något foto med sol och glitter i.

Apoteket hade allt hemma så nöjd och belåten med medicinen och kameran nedstoppad i ryggsäcken knallade jag vidare mot Ica-butiken. Då fick jag se dagens överraskning! En förhållandevis mörk liten violblomma stå i gräset under ett buskage! Det blev till att kvickt få fram kameran och försöka få ett foto av den också. Jag är inte säker men den mörka färgen gör att jag tror att det är en luktviol. De blommar normalt på våren men kan även blomma senare på året enligt en trädgårdssida.

Ica firade att det gått 5 år sedan de senast förvirrade kunderna genom att bygga om i butiken. Man hade hyrt in en stjärnbagare och bjöd kunderna på gräddtårta. Ett intressant spektakel att se folk på stående fot glufsa i sig de tilldelade tårtbitarna och samtidigt försöka balansera en mugg kaffe i trängseln. Det mera substantiella innehållet av festligheten var att butiken denna dag gav kunderna 10% rabatt på köpesumman. Man hade kallat in extra förstärkning för att hinna med att fylla på i hyllorna och servera tårta. Då mitt på dagen var alla kassor öppna och samtliga hade långa köer. 

torsdag 28 november 2013

Livsresa och personlig utveckling




Jag känner mig inte som en tonåring längre. På den tiden var jag generellt obstinat, hade många funderingar och idéer kring mycket av samhällets funktioner och människornas vardag samt hur de skulle kunna förbättras och jag var beredd att ta strid för mina åsikter. Världen skulle veta att i alla fall jag hade rätt!
Vid 40 års ålder hade kravallungens allmänna stridsiver dämpats men det gick att få fram den, om det det gällde konkreta frågor. Idéerna, om hur samhällets funktioner borde vara, hade dött men däremot fanns mycket kvar av funderingar kring människors liv. Jag kände ofta att jag hade rätt men det var inte lika viktigt att få vinna en diskussion. Jag visste ju att framtiden skulle visa vem som trots allt fick sista ordet. Människorna som vardagsindivider har aldrig varit mitt intresse men deras kunskap om sånt jag kunde ha nytta av var mycket värt för mig och är så än.
Idag är jag pensionär. Min kropp är ingen 40-årings men mentalt kan jag ibland känna mig så ung men även äldre. Jag vet att jag har gjort mina erfarenheter och dragit mina slutsatser av dessa under min livsresa fram till nu och jag vet att en 40-åring aldrig kan komma till samma slutsats. De startade en gång i tiden i sina spår och har därför gjort sin resa på andra banor med andra förutsättningar och gjort sina egna erfarenheter som jag aldrig varit i närheten av.
Nu är jag här och nu och är som jag är. Ibland hoppar den käxande kravallungen fram och då går pensionären bara dit och torkar den torr bakom öronen så är ordningen återställd.


onsdag 27 november 2013

Göra stan runt


Igår hade jag bestämt mig för att gå runt Katrineholm. Jag har ju luffat runt en del sjöar i grannskapet tidigare men det kan ju höra till allmänbildningen att veta hur det ser ut nära bebyggelsen också. Gå genom centrum hade jag inga planer på. Finns det något tristare än affärsgator med trafik, folk och skyltfönster? Där finns ju inget intressant att se! Nej, jag skulle röra mig ute på landet nära stadsplanerat område och se vad som där fanns. Ja, så var var det tänkt.

Mycket tidigt gick jag ut i kylan. Sjöarna låg istäckta. Det här är Duveholmssjön Med ljusen från Duveholm i fonden.

Solen hade fortfarande  inte orkat ta sig över horisonten men den var på väg. Jag passerade Djulö och tog mig upp på Gatstubergets östra del med avsikt att gå mot Glysas Grav och vidare längs småvägar förbi Uppsala, Viken och Karsudden och sen med hjälp av Gersnäs Allé ta mig närmare civilisationen igen. Så såg rutten ut i stora drag. Jag har varit på denna plats förr och visat foton därifrån också men nu har träden tappat löven och marken klätt sig i frost.

Vid Glysas grav börjar en stor grustäkt. Den har funnits där länge och maskinerna har fraktat bort mycket av åsen. Äntligen har solen tagit höjd och kommit över skogen bakom mig.

Det går en nybygd väg runt Katrineholm. Jag höll mig mellan den och staden. Även Sörmlandsleden med anslutningar finns där. Ni som undrade om jag tänkte gå förbi staden Uppsala och kanske knalla upp längs Fyrisån mot Österbybruk och Vikens gård där kan ta en noggrann titt på kartan nedan.

Det är en fin skog där med gott om sankare partier. Jag tror att det skulle vara en passande miljö för älgar, om inte människorna och deras behov av inhägnade trafikleder stängt dem ute. Jag passerade järnvägen och kom fram vid infarten från 55:an till Katrineholm. Även denna väg raskade jag över och kom in på grusvägen mot Uppsala och Viken. Utsikt från Uppsala in mot gården Heden intill västra kringfartsleden.


 Detta är vyn mot Viken tagen från samma plats.


Vid Viken stäckades mina planer. Vägen var förbommad och bakom bommen stod en mängd jordbruksmaskiner och redskap. Jag fattade vitsen. Markägaren ville inte ha trafik på sin privata ägoväg. Jag kom inte vidare utan tvangs ge mig tillbaka in i bebyggelsen trots allt. Den nordöstra delen av stadens omgivningar är ännu outforskad för mig. På detta kommer nog att bli ändring på en vacker dag. Det finns möjligheter att hitta andra vägar och jag ska ta dem.

tisdag 26 november 2013

En smula huslig också


Man ska inte överdriva det där med att vara huslig och pysslig med ditt och datt. Det blir lätt förspilld tid eftersom allt snart har återgått till ordningen igen. Det kan dock vara klokt att stundom se över sitt hus och uträtta ting av mera bestående värde. Igår ringde jag ett samtal och vips hade jag sparat ett antal hundralappar som jag kan använda vettigare.

Jag sådde även hela trenne hibiskusfrön. Ja tänk så man kan ta i! Det tar på krafterna! Det är Amy Lynn och den ljusröda hibiskusen som är föräldrar.


Idag ska jag endast utföra ovettiga saker. Det är jag bra på.


måndag 25 november 2013

En plats i solen


Morgonen var kall och klar. Tidigt långt innan solen hunnit komma över horisonten begav jag mig mot åsen vid Sjöholm. Där har man utsikt över sjön Näsnaren och ser solen så sakteliga stiga bakom moln och träd och himlen skifta färg.






Så var en ny dag inledd och med solen i ögonen återvände jag hemåt. Luvsjöns is var borta och vattnet och strandbuskaget solbadade.

I skuggan invid en bergsskreva hittade jag även blommor. Det är den lilla vackra stinknävan som, trots att det varit såväl frost som snö några gånger redan, håller ut bland de fallna löven och ståtar med sommarprakten intakt.

Så fick jag även denna gång med mig något färgglatt att värma mig med.

söndag 24 november 2013

Att ha bra på fötterna


Eftersom mina nya skor degraderats till att gå på gatan med, valde jag sommarens promenadskor och gav mig av ut efter vägar och stigar. Jag skulle söka strömstarar. Första delmål var Svartbäcken vid Carl Ugglas Park. Jag såg också en fågel där men den befann sig nedströms bron och sökte sig vidare bort mot Djulösjön. Vid Djulö kvarn fanns ingen strömstare, så det återstod att knalla bort till Forsa Bruk och Forsaån. Där såg jag ju en strömstare för en vecka sedan.

Skorna fungerade som tänkt men kändes en aning svalare än nödvändigt. De kommer inte att duga när det blivit vinter på riktigt. Vid ett tillfälle flög sångsvanar över vägen. Väderkartan innehöll solsken men verkligheten hade inte fått veta vad som förväntades av den, så vad den levererade syns på bilden.

Forsaån nedströms landsvägen kan ge ett ganska ruffigt intryck vid de första blickarna men den gömmer pärlor.

Det går en kanotled i ån och jag tror kanotisterna hittar fler fantasieggande passager som denna.

Strömstarar fanns på plats. Två såg jag men de misstrodde mig och flög hastigt undan då jag höjde kameran. Uppströms vägbron ser ån rätt alldaglig ut.

Strömstararna fortsatte att hålla sig undan från kameran och för mig fanns endast återtåget mot staden igen. Jag valde att gå via Klastorp och fick med mig en smula färg.

I herrgårdsallén såg jag även en gammal högstubbe med en inspirerande struktur. Jag tror det varit en lind en gång i tiden.

Sex timmar efter det jag gav mig ut var jag åter hemma igen med 88 bilder i kameran och 25km i benen. Kanske är jag galen men jag lider inte av det och fler skor ska prövas innan det blir dags att skaffa nya.

lördag 23 november 2013

Så var jag åter på gång


Med kameran i hand och vad jag tyckte var rätt inställning på den gav jag mig ut i den arla morgonväkten.

Morgonen var mörk trots att den inte var speciellt dimmig. Däremot fanns det ett tjockt molntäcke som hindrade ljuset. Målet till att börja med var att gå till Djulösjön och se till att jag nu skulle få med mig många foton därifrån. Jag väljer att visa ett med Stora Djulö herrgård på.

Det var vindstilla med som sagt total avsaknad av solsken. Vädergissarna trodde dock att det endast var en fråga om några få timmar så skulle solen åter lysa. Då hade jag tänkt mig vara ute på nästa långpromenad. Från Djulö gick jag mot Svartbäcken för att se ifall strömstaren var hemma men den sysselsatte sig på annat håll. Svartbäcken hade bra fart på strömmen.

Då jag häromsistens gick runt Bjälken upptäckte jag att mina nya skor nog inte var tänkta att användas på det viset. Moderna människor går inte miltals för att se på omgivningarna och då behöver inte heller skorna klara såna ansträngningar även om de ser ut att göra det. Sulan i mina skor ser kraftig ut men den är inte konstruerad för långmarscher. Det är sånt man inte känner i butiken men det visar sig när man använt skorna en månad. Kortare promenader är däremot inga problem. Igår hade jag glömt att jag fick ont i fötterna på grund av att sulorna inte tålde lång tids belastning. Jag blev dock snart påmind om det och den promenad jag siktat mot fick ta en annan och kortare väg. Jag gick därför samma väg som sist mot Krämbol i stället. Solen orkade inte ta sig genom molnen. Vart jag såg var allt klätt i eller omgavs av olika grå nyanser. Djuren höll sig undan och jag kom till slut fram till utloppet ur Viren vid Krämbol. Där hittade jag mönjeskål. De kallas även brandgul skålsvamp eller brandgul skålmurkla. Ett lysande undantag från allt det grå.


Himlen var som sagt jämngrå och luften svagt disig. Solen syntes inte till. Eftersom bakgrunden nu var så ensidigt trist färgad tänkte jag att jag chansar. Idag ska jag ta ett foto av den gamla linden vid vägen från det hållet där kraftledningens trådar kommer att synas bakom trädet. Jag kan nog trolla bort dem efteråt. Jag tog många bilder och på ingen syntes så mycket som en enda av elledningens vajrar. Ibland har man lite tur också!

Så kom jag hem och ordnade så jag fick något varmt i mig samt såg över vad jag fått med hem. Jag hade bilder från alla sex sjöarna jag passerat men ingen utöver den från Djulösjön kändes vara värd att visa. 

torsdag 21 november 2013

Långpromenad


Alla prognoser lovade fina möjligheter till dimma och frostiga marker. Det kunde ge nya möjligheter för gamla uttjatade scenerier. Tidigt på morgonen gav jag mig av. Planen var att via en sväng bort till Djulö Kvarn och tillbaka mot Krämbol ha fått med mig en sexa vatten och något passande till det. Till att börja med var ljuset för svagt för att kameran skulle klara att ta bilder med de vanliga inställningarna men programmet för nattliga scenerier klarade biffen galant! 

När jag kommit ner mot Carl Ugglas Park försökte jag ändå använda mina vanliga dagsljusprogram men jag tyckte fotona jag fick var väldigt blåtonade. Jag borde ha anat ugglor i mossen men jag var nog inte riktigt vaken. Detta foto över Duveholmssjön gick att i efterhand rädda genom att konvertera det till gråskala. Det var faktiskt ungefär så det såg i verkligheten men min kamera var helt ute i det blå.

Det låg is på vattnet i parken men fortfarande fick jag inte till bilderna som jag ville och jag var ännu för  dimmig i skallen för att minnas vad jag gjort kvällen innan. Vid Svartbäcken fanns en strömstare men den satt inte så lätt åtkomligt till. Kameran hade svårt att hitta fågeln bakom alla buskar. Den annars minst suddiga bilden var monokromt blå och jag mumlade hemska saker om frostiga dimmor och konstigt ljus.

Solen var på väg upp vid Djulö Kvarn och här hade jag väl tänkt mig få en stämningsfull morgonvy över Djulösjön men nej, blått, blått, blått! Inte ens solens gula toner över himlen fanns med. De var bleka som nytvättade lakan och ännu mindes jag inte föregående kvälls fotografering av en rosa hibiskus i glödlampsljus. Inget av alla dessa foton kunde räddas ens i gråskala.

Ljuset ökade och jag var på väg tillbaka på andra sidan om Duveholmssjön. Där fanns en vy som verkade intressant och den fotades också. Allt som borde ha haft gulton var grått eller vitt. Det var då det gick upp ett ljus för mig, glödlampsljus! Jag hade fortfarande vitbalansen inställd på fotografering i glödlampors sken. Det var därför allt gult tonades ner och grönt, blått och rött förstärktes! Med rätt inställning i kameran blev fotot som jag förväntade mig.

Längs vägens ena sida finns åkrar och en elledning. Den stör mig men igår tog dimmorna hand om retuscheringen av trådarna. Det var vad jag hade hoppats på då jag valde den här rutten. Ibland ser man hjortar eller rådjur ute på fälten men då stör ledningsbågarna helhetsintrycket. Kunde dimmorna för en gångs skull bistå med att sudda bort dem, vore mycket förlåtet för deras del!

Plötsligt fick jag på avstånd se två hjortar. En verkade vara rätt kraftig. Den andre hade också horn men av mindre storlek. Kunde jag ta mig närmare hade jag alla chanser till att få foton på dem och nu var kameran äntligen rätt inställd också. Det gick att komma nära och det här är några av de bilder jag fick på dem.




Dagen var räddad! Dimmorna tilltog och därmed försvagades ljuset fast ändå tycker jag att kameran klarade av förhållandena riktigt bra. Över buskarna i sänkan till vänster i bild löper kraftledningen men tack vare dimman syns den inte.

Backasjön låg också under dimma precis som Backa Gårds åkrar och hagar men jag visar bara en bild från sjön. De dimmiga fälten uppe kring gården har jag visat så många gånger redan.

Från Backa Gård fortsatte jag till Krämbol. Temperaturen höll sakta på att stiga upp mot noll. Dimman fanns fortfarande kvar men började upplösas. Även frosten på marken var på väg att tina. Över Viren låg dock dimmorna, opåverkade av att solen nu stod högt på himlen över alla moln. Uddarna kring sjön tycktes flyta fritt i dimmorna.

Lillsjön bjöd på perspektiv med vildmarkskänsla trots att radhusen vid Genne inte är så långt borta.

Närmare stan klarnade ljuset och Luvsjön visade att nu var den i stort sett täckt av is.
Så kom jag hem. Visst hade det varit kylslaget i luften men jag tyckte inte att jag frusit så mycket eftersom jag rört mig hela tiden och använt handskar vilket jag annars sällan gör. Kameran stoppade jag in under jackan medan jag gick, så den hölls också varm.  Det var när jag kommit in i värmen som jag började känna hur kall jag faktiskt blivit. 

Ända tills jag började titta på vad jag fått med mig trodde jag att jag kunde servera er en sexa vatten med något passande därtill men det blev inte så. Det ber jag om ursäkt för. Jag ska försöka bättra mig ... om jag kommer ihåg det.

onsdag 20 november 2013

För sin skönhets skull


Detta är en hibiskus med sortnamnet ”Adonicus” som är på väg att slå ut. Blomman är i verkligheten betydligt mera rosa än vad som framgår av fotot här. Det är det gula ljuset från glödlampan ovanför blomman som missfärgar den. 

Sorten har fått sitt namn efter ”Adonis”, en av det antika Greklands alla religiösa myter. Adonis var en skön yngling med en på den tiden inte helt ovanlig förmåga bland de antika gudarna: Han tvangs leva i underjorden halva året men återuppstod från dödsriket och återkom årligen under den andra halvan. Man tror att ursprunget till myten om Adonis är syriskt-feniciskt men att det senare togs upp och modifierades av många andra religioner runt Medelhavet och Mindre Asien och den lever kvar än.

tisdag 19 november 2013

Går det så går det


För oss som följer Kung Sune av Mosebackes maxim är det mesta en fråga om försök och misstag. Psykologerna talar om ”Trial and error” och menar att det är så man lär sig ta sig fram i livets tillkrånglade labyrinter. Själv korsar jag hibiskusar och hoppas på det bästa. Går det så går det!

Adonicus till vänster har lämnat pollen till Athenacus till höger och själv fått pollen tillbaka av Athenacus.

måndag 18 november 2013

Bjälken runt


Det finns en sjö vid namn Bjälken en bit bort från staden. Jag har en tid närt planer att gå runt den. Det är en lång väg och jag hade inte den minsta aning om vad jag skulle få se eller utsätta mig för. Det enda jag visste var att jag skulle luffa runt i egen takt längs 25km väg.

Igår var det dags. Här i Katrineholm var det solsken, förhållandevis varmt för årstiden och svag vind. Idealiska förhållanden för en gubbe som vill se trakter han inte varit i förr med andra ord. Strax innan soluppgången gav jag mig av. En timme senare var jag vid Östra Vingåkers kyrka och fortsatte vidare mot Bokvarn för att gå Bjälken runt.

Ytterligare en timme gick jag och var framme vid Barksätter. En mycket vacker plats! Solen stod lågt och det försvårade fotograferingen eftersom jag hade motljus varje gång jag riktade kameran mot sjön.

Vid Barksätter såg jag en stor mängd fasaner. De litade inte på mina goda avsikter, så några användbara foton på dem fick jag inte till. Där finns även en speciell park för ädellövträd.

Jag gick inte in där igår men det kommer nog andra tillfällen en annan årstid. Landskapet är mjukt skulpterat och öppet mot vattnet. En skön omgivning att bo i helt enkelt.

Vägen runt sjön är en väl underhållen, slingrande och småknixig grusväg. Vägen har säkert breddats och förstärkts över åren för att tåla dagens tunga trafik men man har låtit den få behålla sin charmfulla rallyvägkaraktär. Det finns även skogspartier med såväl yngre som äldre barrskog samt skog med mera blandat sortiment av träd. Några av träden bar skägg.

Jag brukar inte gilla alla elledningar som skär sönder vackra vyer men den här gången var det dags att låta en lysande ledning få vara med som huvudmotiv.

Jag har nu kommit runt sjöns västra ände och har Skalltorp framför mig. Där tyckte jag det var dags för en kort rast och ett äpple.

Jag fortsatte ned mot Forsa Bruk och Forsaån. Vattnet kommer från sjön Tisnaren och rinner ut i Bjälken samt fortsätter mot Viren via ån vid Bokvarn. Följer man strömmen hela vägen till den når Östersjön har man hamnat i Nyköping men dit ska jag inte. Jag nöjde mig med att gå ned till vattnet vid Forsabro och försöka få en vy därifrån.

Det var fler än jag som uppskattade miljön.

Jag gick tillbaka mot Katrineholm via småvägar över Klastorps ägor. På håll såg jag såväl hjortar som rådjur men fotomöjligheterna beträffande dem var inte så goda och jag var fortfarande oerhört nöjd med att ha fått en chans på en strömstare. 

Den här vandringen ska jag göra om! En gång per årstid känns som en bra början. Jag tror landskapet har stor potential att bjuda vackra vyer och intressanta upplevelser.