Gryning

Gryning

torsdag 31 oktober 2013

Et maintenant, que vais je faire


Just det, vad ska jag göra? Något måste jag ju hitta på tycker jag!
Blir vädret bra? Ska jag gå ut en stund? Vart går jag då? 
Jag vet inte.


onsdag 30 oktober 2013

Efter stormen


Det oväder som britterna kallade Judas och som SMHI döpte om till Simone orkade inte ta sig fram till mina trakter. Regnade gjorde det, blåste en aning också ibland men storm eller ännu värre orkan var det inte tal om. Här föll inga träd, grenarna på dem satt kvar och många hade också fortfarande gott om höstlöv.

Gårdagen skulle bjuda på sol och en del moln, kanske något lite regn också. Sedan en tid tillbaka har jag funderat över möjligheten att gå ner mot Forssjö och runda Forssjösjön. Man kan dock endast veta ifall man klarar en sån vandring efter det man försökt göra den.

Det var dags att göra slag i saken! Jag skulle följa vandringsleder och gamla grusvägar längs Duveholmssjöns, Djulösjöns och Forssjösjöns östra sida, gå över ån vid Forssjö och tillbaka upp mot Djulö Kvarn efter liknande stråk på Forssjösjöns och Djulösjöns västra sida. Vid Djulö Kvarn skulle orken få avgöra ifall jag skulle ta kortaste vägen hem eller välja ett längre alternativ.

Kameran var självfallet med. Övningar med den i nya miljöer var naturligtvis den ena av meningarna med denna promenad, den andra handlade om att på ett intressant och lagom ansträngande sätt bränna gubbfläsk.

Jag gav mig av vid 9-tiden med Carl Ugglas park som första delmål.


Promenaden nästa mål var att hitta Sörmlandsleden uppe vid Skogskapellet på Gatstuberget. Det gick bra och leden visade sig lätt att gå. Från en höjd bjöds en fin utsikt.

Sörmlandsleden är en av landets mest förgrenade och totalt sett längsta vandringsleder. Den går genom mycket skiftande miljöer. Vandraren möter högstammig skog, sjöstränder, myrar, åar, höjder, jordbrukslandskap med åkrar och hagar eller tar sig upp på åsar och berg för att få vidare utsikt. Här är det en skog med blandad vegetation såväl till artinnehåll som generationer.

Nästa delmål var Skirtorpsreservatet. Fågelvägen dit är kort men det har byggts en modern trafikled runt stan och den låg nu i vägen. För att ta sig förbi den blir man tvungen att gå en lång och tidsödande omväg. 

Den resliga tallskogen vid Naturreservatet vid Skirtorp står på en ås med dödisgropar. Dessa har fått folkliga namn Glysas källare, Jättens handfat och Jättens tvålkopp. Marken är ett blåbärsparadis. De smakade inte illa alls måste jag säga!

Så kom jag då ner till Forssjö. Jag hade hoppats på bättre ljusförhållanden men just då var himlen mörk och jag hade inte tid att leta intressanta fotomiljöer. Jag tror dock att det ska gå att hitta sådana vid det gamla bruket och utsikten mot sjöarna på bägge sidor om bron. Här är förmodligen förmiddagar mer givande för det finns nog spännande motiv att hitta i alla vrår bakom varje hus. Blir de tagna i rätt ljus och från rätt plats kan bilderna bli mycket intressanta. Nu hade de flesta hamnat på skuggsidan eller föreföll vara svåra att komma åt för en som inte tagit tid på sig att rekognosera platsen mera noggrant. 

Sakta drog sig molnen undan medan jag letade mig fram längs Sörmlandsleden. De försvann inte men det öppnades ljusgluggar. Dessvärre var solen sjunkande och ljuset började falla snett. Delmålet nu var att någonstans mellan Forssjö och Djulö Kvarn hitta ett mysigt ställe att stanna och fika på. Vid Karstorp intill en hage med ekar och fin utsikt ner mot Forssjösjön fann jag rätt plats. Medan jag njöt av kaffet och smörgåsen, sprang en råget med kid förbi. Sånt förhöjer nöjet!

Det var tänkt att promenaden skulle följa småvägar mot Spökbacken och upp genom skogen till Djulö Kvarn. Så blev det också men det bjöds på få fototillfällen. Molnen och det sneda ljuset förmörkade oftast tillvaron med långa skuggor och svarta skogar i fonden. Hittade man däremot ett ställe där det gavs en fotomöjlighet, var man igår eftermiddag helt enkelt tvungen att vänta tills att solen hittade en passande glugg i molntäcket. Vid Karstorp såg jag chansen att ta bilderna medsols ut över sjön. Väntan på ljuset blev inte så lång och då gav denna tålmodighet också resultat.
Några fler foton värda att visa blev det dessvärre inte men jag tycker att vandringen gav mig en hel del positiva svar, beträffande hur jag ska använda kamerans funktioner och inställningar samt var och när jag kanske måste vara mera uppmärksam på hur kameran uppfattar detaljerna i motivet. Än återstår mycket att lära sig!

Vid 17-tiden var jag åter hemma. Benen och ryggen var inte så raska längre och jag ville ha något att äta. Idag känner jag mig dock rätt pigg trots allt. En promenad på 25 kilometer kan nog bli aktuell igen, fast då ska den ske från andra hållet, så den sida som nu hamnade i skuggan får visa sig i en bättre dager.

tisdag 29 oktober 2013

Innan stormen


Ovädret var i antågande påstods det. 

- Bra, tänkte jag! Då går jag ut iväg och tittar efter hur det ser ut i skogen innan vinden drar in. Jag kan ju gå tillbaka sen någon dag då att lugnat sig för att kolla ifall det hänt något.

Den nya kameran fick vara med för nu skulle den få visa vad den kunde i det besvärliga ljuset medan molnen härjade fram över himlen. Sammanfattningen av kamerans prestationer under min ledning är att i skogen krävdes det speciella programmet för naturscenerier om det skulle bli något alls. 

Vidare upptäckte jag att optiken gärna böjer trädens toppar. Det är tydligen ett av de pris man får betala om man skaffar sig en zoomkamera. Ytterkanterna av motiven kröks under vissa omständigheter en aning tunnformigt.  Mitten på fotot blir helt som det ska men utåt sidorna förvrängs bilden. Bra att veta ifall man fotar träd eller höga hus på relativt nära håll. 

Endast ett av alla foton från skogen fick godkänt. Det var inte enbart kamerans fel att övriga bilder underkändes. Fotografen visade sig nämligen ha en god förmåga att hålla kameran snett.

Förutom ett foto fick jag med mig lagom mycket trattkantareller så det räckte till en varm smörgås. 

Kameran fick också visa vad den kunde i öppna landskap men då med andra inställningar. Resultatet var nog bättre än förr men inte helt vad jag hoppats på beträffande detaljskärpan. Testerna fortsätter således. Vi ska nog läras det där med hur vi vill ha det, kameran och jag. En vacker dag så ...

måndag 28 oktober 2013

I praktiken


Gick en kort sväng på några timmar under eftermiddan igår. Ville se om jag gissat rätt beträffande inställningarna hos min kamera. Jag knäppte allt jag såg för att få en uppfattning om vilka möjligheter som nu bjöds och vad som därmed förändrats till det bättre. För att inte krångla till begreppen använde jag en och samma inställning hela tiden men växlade mellan programmet Scenery och programmet A som låter bländarens inställning styra hur övriga inställningar ska vara.

 Det blev många bilder som endast avsåg att vara för stundens bruk och därför nu har tagits bort men dessa tre foton fick möjlighet att bli kvar ett tag, som jämförelse objekt.




Genom att ändra en inställning från Naturligt till Standard kom jag nog något på spåren men är inte där än. Nästa blir att öka kontraster, skärpa och färgmättnad ett steg.

söndag 27 oktober 2013

Gamla foton



Vi före detta kommunalare har en egen pensionärsförening, SKPF. Föreningen har en medlemstidning och i den tänkte man anordna en tävling där gamla foton skulle vara med. Alla typer av foton från förr eller senare tid kan delta. Jag antar att det innebär att en hel del skickliga fotografer från den gamla goda tiden, vilka kan tänkas har mängder av välkomponerade bilder liggande i lådor och pärmar, kommer att visa väl valda delar av sina fotoskatter. Det kommer att bli hård konkurrens med andra ord.

Även vi, som inte har världens mest fenomenala digitala kameror, kan naturligtvis delta. Jag tänkte pröva med mina första hyfsade foton. Som jag förstått det är det inte den fototekniska kvalitén som är helt avgörande utan mera då hur man komponerat bilden för att göra den extra intressant, än att enbart knivskapt visa det kameran riktats mot. De 12 fotona nedan är mitt bidrag.














Ni känner nog igen en del av bilderna.

lördag 26 oktober 2013

Vad faller mig in idag


Den här bloggen ska handla om vad som faller mig in påstår jag i bloggens rubriktext. Det innebär antagligen att tillfälligheternas spel får en stor betydelse för vad innehållet kan komma att bli. En konsekvens av det är väl att bloggen knappt får någon struktur eller kan klassificeras i gängse termer. Den blir bara som jag jag just då känner för eller i stunden kommer på.

Jag har många gånger klagat på att jag inte kan det där med fotograferingens tekniska grunder och att jag dessutom inte fått min nya kamera att skapa de bilder jag trodde jag skulle få med hjälp av den. Jag har nu läst på i manualen och tror mig vara en lösning på spåren. Bara det blir dagsljus ska jag se om det med hjälp de upplysningar jag på så vis inhämtat tänts en fotografisk talgdank i min i övrigt tomma skalle.

Ett litet tidsfördriv jag ägnat mig åt under veckan har handlat om att leta fram ett gammalt foto från varje månad. Fotot ska bara välkomponerat och inte deltagit i något tävlingssammanhang. Detta har visat sig vara svårt. Just nu har jag bara 8 äldre bilder att komma med. De flesta av dem har visats i den här bloggen men här är ingen tävling så det räknas inte. Sökandet fortsätter. Jag kan nog klara det. Foton finns ju att ta av det är det där med bildens komposition som strular till det. Jag var inte så noga med det förr utan var glad om jag fick till ett foto alls.

I plastmuggarna jag sått hibiskusfrön i börjar det synas att små plantor är på gång. Det är inte så många än och tur är väl det, för var ska ställa dem så de kan växa till? 

Men annars så går livet sin gilla gång och jag trivs med det.

fredag 25 oktober 2013

Det gick runt


En halvtimme innan gryningen gick jag ut. Jag ville vara på plats efter soluppgången för det skulle förmodligen krävas ett bra fotoljus då. Kameran tycktes också klara av förhållandet i skogen så jag fotade på av hjärtans lust. 

Det jag då saknade mest var ett användbart stativ. Det jag har duger i och för sig men dess snabbfäste passar endast till den lilla kameran. Den nya har ett för brett kamerahus och det begränsar stativets användbarhet till att endast kunna användas till att ta foton i horisontalläge. Jag vill också ha möjlighet att fotografera med kameran i porträttläge. 

Nu kan man om man är säker på hand klara sig rätt bra utan stativet men det visade sig att så säker är jag inte att det räcker om ljuset inte är starkt nog. De första 30 fotona blev kasserade av olika skäl från sneda foton till oskarpa foton eller något färgfel i fotot som blivit mera grått eller urfrätt än det borde vara, ofta en kombination av allt. En del av problemen hade ett brukbart stativ kunnat lösa, resten handlar om fotografens oförmåga och bristande kunskap. Kunskapen om kamerans olika inställningar måste alltså ökas och det krävs mycket mera teori och praktik innan allt fallit på plats i min skalle.

Vad var det då jag började min morgontidiga fotovandring. Platsen kallas Stettin, fråga mig inte varför! framför mig låg en liten nätt vandring runt Näsnaren och jag ämnade denna gång gå motsols. Första delmål var fågeltornen vid Katrineholms gård. För tre veckor sedan gick jag där med den lilla kameran i hand. Nu var den inte med på promenaden. Ett av de ställen jag första gången slarvade bort var denna vy över stigen.

Den omgivande skogen är mycket gammal och har fått sköta sig själv. Där är ett Eldorado för ornitologer och svampkännare. Det vimlar av olikfärgade tickor på de gamla trädens stammar, samt på högstubbar och vindfällen. 

Jag kom också fram till och upp på ett av fågeltornen. Det står mycket strategiskt placerat så utsikten över sjön är inget att klaga på. Inte så långt ut i sjön, hundra meter kanske simmade en mindre flock viggar.

På andra sidan sjön fanns en stor flock och en mindre med gäss samt några svanar. Det är dryga 3km till husen längst bort i bild.

Jag lämnade tornet för att fortsätta mot Gersnäs. Trots att det nu var bra fotoljus blev jag inte nöjd med det kameran fångat in men den här vyn från Katrineholms gårds ägor duger åt mig.

Gersnäs och Näsets gårdar passerades och kursen var satt upp efter leden på Näsnarens östra sida och delmålet beteshagen vid Paulstorp. Halvvägs dit finns ett ställe där man kan komma fram till öppet vatten. Åter passade jag på att fota vyer över sjön. Det hade dragit upp moln mitt på dagen så solskenet var begränsat.1200m bort syns fågeltornet vid Katrineholms gård. Detta foto borde ha tagits på ett annat sätt!

Kanske 50 m utanför där jag befann mig simmade en vigg undan otäckingen på stranden.

Det blåste rejält så det var svårt att få till bra foton på enskilda träd elle miljön i beteshagen. Bättre gick det i skogen på andra sidan Paulstorp. Solen hade åter hittat öppna ytor bland molnsjoken och det ljuset var vad som behövdes. Här börjar spängerna över sankmarken bort mot Vingåkersdelen av leden.

Naturligtvis gjordes ett stopp vid bron över diket och kameran fick chansen att visa vad den kunde. Det senare är en lögn för den fick visa hur lite fotografen kunde, så nu är det också sagt och inget mer ska visas om det! Ni får tro mig på mitt ord för här utdelades bakläxa igen!

Nåväl jag kom snart över på fast mark ioch upptäckte att den beteshage jag befann mig i troligen åter tagits i bruk. Det fanns färska spår efter stora breda klövar och det var inte älg! Jag knallade på förbi stenmurarna.

Snart såg jag vad som fanns i hagen. Där gick 20 lugna fina kor av köttdjurstras. Den här kossan verkade nyfiken på mannen med kameran. Hon vågade sig nästan ända fram till stängslet.

Så gick jag förbi husen vid Vännervad ni tidigare såg på bilden från fågeltornet och kom efter dryga 22km promenad hem. Vandringen runt Näsnaren var avklarad. Nu återstod att ta hand om utrustningen och sen fotografen. Stövlarna som jag haft på fötterna under större delen av vandringen skulle nu tas ur ryggsäcken och rengöras, minneskortet tömmas på bilder och det urladdade batteriet återfå sin fulla kraft. 

Själv ställde jag mig i duschen och gjorde därefter den lunch jag nog hade behövt få i mig långt innan, för nu var jag sällsynt hungrig. Måltiden blev den vanliga jag äter mest varje dag, nämligen ca 2,5dl yoghurt, len rågad matsked jordgubbssylt, 1dl havregryn och detta kryddat med ingefärspulver, kanelpulver och chilipulver.

Den här kosten har tillsammans med fotopromenaderna hjälp mig att gå ner i vikt. Ett halvkilo tappade jag på resan men eftersom det mest var vatten lär endast den förbrukade energin i form av förbränt gubbfläsk bli det bestående resultatet. Kroppen var helt tömd på lättillgänglig energi nu och troligen låg blodsockret mycket lågt. 

Nu hör jag till dem som kan bli väldigt trötta av snabbt ökat blodsocker. Det kommer sig av att hjärnan vägrar ta emot det, om sockret ska in med hjälp av insulin! Är det glucagon som kommer med bränslet är det en annan sak men insulin och glucagon samarbetar inte. Så länge insulinet städar undan farligt höga halter blodsocker och försöker tvinga in det till de delar av kroppen som brukar kunna ta emot och också behöver det, nämligen hjärta hjärna och muskler i arbete, håller glucagonet sig undan. Det behövs inte två som gör samma jobb även om den ena, insulin, gör det med kraft för att få bort och den andra, glucagon, mera finkänsligt för att få tillbaka det undansparade. Då insulinet gjort jobbet och fått ned blosockret till ofarliga halter drar det sig undan. Det brukar ta ca 2 timmar innan insulinet har blivit klar med sin del av jobbet.

Glucagonet tar nu hand om sockerleveranserna. Eftersom kroppen kontinuerligt behöver rätt mängd, så hämtar glucagon fram lite i taget av det insulinet tidigare skåpat undan. Nu öppnar också hjärnan och hjärtat sina celler för att få nytt bränsle. Medan insulinet utförde vad det skulle, hade framförallt hjärnan gått på sparlåga och helst velat få sova bort tiden.

Det, som nu hände medan jag satt vid datorn för att försöka sortera i de bilder jag fått med mig, var att hjärnan på grund av sockret från sylten totalt stängde ner verksamheten. Blodsockerhalten innan jag åt var förmodligen väldigt låg eftersom jag varit så hungrig. Det fanns alltså inget i hjärnas depåer men insulinet fick inte komma till och fylla på igen, på grund av min insulinintolerans. Jag kände nu att jag blev alltmera trött men ville ändå få sorteringen klar innan jag skulle sova på maten. Skyll dig själv, sa hjärnan, nu släcker jag! Jag blev hastigt väldigt yr och insåg att nu var det allvar! Jag vinglande till sängen och sov gott i fyra timmar!

torsdag 24 oktober 2013

Svensk vård är inte vad den borde vara


Svensk vård är inte vad den varit! Detta är berättelsen om vad som nyligen hände mina barns mormor! Det är min äldsta dotter som berättar. Min dotters mormor och för den delen mina barns mor, min exhustru, är inte förtjänta av den behandling de tvingats utstå därför att tid och kompetens saknas hos dem man ska vända sig till, dem man då möter och vad därefter sker därför att resurserna saknas.
--
”Min mormor är 88 år och är från Kiruna.
Mormor är från en familj med flera barn som hade det ganska svårt då hon var barn. Så pass svårt att hon inte gärna pratar om det. För det river i själen.

För att få ihop lite pengar när hon flyttat hemifrån så brukade hon städa trapphusen runt om i Kiruna. Hon har berättat för mig att om hon blundade och lyssnade på eftermiddagarna så gick det att höra kriget bortifrån Narvik. Dödens ljud, lidandet och sorgens.

Mormor tillhör de som har gjort en lång resa, inte bara vad gäller flytt söderut utan även vad gäller levnadsvillkor. Första egna boendet efter att hon träffat morfar var nere i en källare utan några bekvämligheter alls. Ett kyffe som de sedan efter hårt slit från dem båda kunde lämna för en lägenhet. Senare, långt senare när morfar hade yrkesutbildning och jobb, så kunde de köpa en villa.

Så småningom i början av 80-talet så blev det en flytt till Östhammar där min mamma bor, mormors enda barn. Östhammar där även jag är uppvuxen. 

Morfar är död sedan några år tillbaka men mormor bor kvar i sin lägenhet i centrala Östhammar. Hon lever livet på det sätt som hon själv önskar. Hon är lite envis min mormor och en arbetsmyra som vill få saker gjorda. Jag tror att det kan vara ett släktdrag.

Vad som är märkligt med min mormor är att hon aldrig har varit sjuk. För ett tag sedan så var hon på vårdcentralen för att hon hostade så gräsligt och hade svårt att andas. Läkaren trodde inte sina ögon när hen såg att det inte fanns några journalanteckningar på mormor. Som ändå är över 80 år. Hen frågade mormor: Har du aldrig varit sjuk? Har du aldrig varit på sjukhus?
Mormor tänkte efter och svarade på sitt vackra Kirunamål: Jo nog har jag varit förkyld någon gång och nog har jag haft någon släng av influensa. Men inte går jag till doktorn i onödan int. Annars har jag varit frisk.

Igår, natten till tisdag vid fyra tiden så vaknade mormor och mådde dåligt. Hon hade så ont i huvudet men vad värre var, hon såg inte. 
Det flimmrade så för ögonen att hon nästan var blind. 
Hon kunde inte ställa sig upp.
Något var väldigt fel och hon behövde hjälp. 
NU.

Mormor gjorde det enda rätta och ringde 112. Hon förklarade läget och bad om att få ambulans till akuten. 

Till svar fick hon att så illa var det nog inte. Utan hon kunde ta en taxi till vårdcentralen när den öppnade. Mormor lade på luren och jag törs inte ens tänka vilka tankar som fanns i hennes huvud.

Som tur var så hade min mamma planerat att hälsa på henne mitt på dagen. Mamma upptäcker att mormor inte mår bra alls och lyckas få henne till vårdcentralen. 

Vårdcentralen misstänker stroke och sänder henne genast med ambulans till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. När de börjar resan mot Akademiska så får ambulansen en första prioriteringsärende och får vända tillbaka till sjukhuset och lämna mormor och mamma. De får vänta en bra stund innan de får åka taxi till Akademiskas akut istället. Dit kom alltså mamma och mormor igår kväll. (Tisdag kväll)

Mormor har alltså aldrig varit i närheten av sjukvården tidigare. Inte som patient. Självklart är allting ovant och olustigt om man inte vet hur saker och ting fungerar.

Mamma är hos mormor och de får veta att mormor ska röntkas. Både under kvällen och troligen en gång till senare. Mormor får såmåningom en brits att ligga på. Mamma som har ganska svår reumatism och har svårt att gå erbjuds en filt att ligga på direkt på vårdrumsgolvet. Ett golv som hon inte kan ta sig upp ifrån utan hjälp. Mamma är vid det här laget helt slut av allt som hänt och har även ganska ont på grund av reumatismen. Hon ringer min syster och mig och får sova här hemma. Innan hon for tillbaka i morse till Akademiska för att få försöka få reda på var mormor kan vara nu. 

Vi har ingen aning om på vilken avdelning mormor ligger eller hur hon mår. Ingen har ringt och berättat även om mamma så noga lämnat telefonnummer.

Vi må ha bra sjukvårdsbehandlingar i Sverige (om du får den). 
Men vad har hänt med bemötandet av människor? 

Hur kommer det sig att 112 gör en bedömning och ger ett sådant otrevligt svar när sedan vårdcentralens läkare direkt efter att ha sett patienten sänder denne vidare till regionsjukhusets akut? 
Hur kommer det sig att transporterna mellan sjukhusen inte fungerar för att det finns för få fordon? 
Hur kommer det sig att det inte finns några möjligheter om du är anhörig och dessutom har en funktionsnedsättning att få vila lite efter en lång dag? Om du inte vill ligga på en filt på golvet?

Alla sådana här händelser skapar oro och misstro för patienter och anhöriga. Jag kan bara föreställa mig hur arbetsmiljön är för de som arbetar under de här premisserna. Hur kan vi säga att vi har bra vård i Sverige om det enbart ska handla om vilka behandlingar som finns att tillgå? Men det inte talas om att allt det praktiska runt om kring MÅSTE fungera. En vård och omsorg där hela människan står i fokus både som patient, anhörig och sjukvårdsanställd.”
---
Hur kommer det sig? Mitt svar är:

 Nu är jag inte på något vis förvånad över att vårdsverige kan fungera så illa nuförtiden.

God vård och omvårdnad, samt allt vad därtill hör för att man ska kunna ta sig till läkare, kostar pengar, skattemedel. Lusten att betala skatt är en av samhällets mest begränsade resurser.”

Tror du att det som hände mina barns mormor och mor är en engångsföreteelse? Jag tror inte det! 

Om ett år har vi haft ett val till riksdag, landsting och kommuner. Kanske finns då en möjlighet att styra upp så resurserna för att återerövra människors värde tas fram och hamnar så de kommer alla människor till del istället för i någras plånböcker.


onsdag 23 oktober 2013

I all korthet


Jag mår åter oförskämt bra. Dessvärre måste jag ytterligare öka på motionen en tid om viktresan ska fortsätta som planerat. Det har varit för mycket inomhusvistelse på sistone och konsekvenserna av det är mätbart med badrumsvåg.

Några av hibiskusfröna har grott och jag kan se de första tecknen på att något strävar mot ljuset i ett par krukor. Det kommer nog fler efter hand.

Bredbandet verkar fungera, så jag kan nu säga upp den mobila 3G-lösningen jag tidigare använt.

Övningarna med kameran är inte avslutade och kan med fördel fortsätta att kombineras med framtida motionsturer. Det kan komma att drabba er läsare i form av stora högar av höstmörka foton.

Det blir nog inte mycket till solsken idag heller.

Ja, det var väl allt.

tisdag 22 oktober 2013

Med lite hjälp så


Fullt så enkelt att byta från ComHem till Tele2 som erbjudandet utlovade var det inte men nu är det gjort.

Processen har varit lång. Redan när ComHem tog över ledningarna i huset för över två år sedan satte jag mig på tvären: Det bytet skedde ovanför mitt huvud och var inget jag kunde förhindra men heller inget jag tar tvungen att delta i fullt ut heller. Egentligen blev det endast tevekanalerna som de fick leverera till mig. Det fungerade så det ska jag inte klaga på. Det var mera principen att jag inte kunde välja leverantör själv, som jag blev tjurig över. Har jag en gång satt mig på tvären så är det så innerst inne livet ut, även om de faktiska omständigheterna ofta tvingar mig att visa en smula medgörlighet på ytan. 

Följaktligen skaffade jag mobilt bredband och mobil telefoni från Tele2. Den lösningen har fungerat rätt bra hitintills. Det som ibland strulat har varit bredbandet. Mobila lösningar är inte genuint stabila. Vissa tider på året och dygnet eller vid uselt väder har det varit oerhört segt! När så Tele2 förra året meddelade att de skulle dra in ett eget ledningsnät i i hyreshusen här, visste jag precis vad jag skulle göra då allt äntligen blivit klart: Jag ämnade fullt ut återta kommandot över min lilla privata värld!

Så kom en dag då kontrakten skrevs under och jag satt med pappren på att jag skaffat 3-Play. Det betyder att jag använder det nya bredbandsuttaget från Tele2 för att få fast telefoni, teve och internet. Uttaget finns vid lägenhetsdörren. Där har jag inte datorn eller teven och vill inte ha telefonen stå där heller. Det behövdes alltså en förlängning in till någon mera passande central punkt i lägenheten, där jag skulle kunna placera routern,  det vill säga själva hjärtat för distributionen av de olika signalerna i mitt nya nätverk.

Det var inte så svårt att få till förlängningen. Jag skaffade en kabel av rätt sort och längd samt drog fram den till vardagsrummet, där jag tänkt ställa min nya vita router. Detta jobb hade säkert kunnas utföras något mer professionellt med hjälp av kabelkanaler men det gick bra att med vanliga klämmor fästa upp allt under taket också. 

Nu var det alltså dags att ge sig på installationen av enheterna. Jag anade problem och stressfaktorn var i stigande. Efter det jag gick i väggen innebär förhöjd stress att min hjärna under hand stänger av sig allt mer, i samma mån som blodtrycket stiger till farligt höga nivåer. Jag insåg att det inte bara var bekymret med hur alla anslutningar skulle utföras, som var mitt problem, även jag själv hörde dit och blodtrycket steg lite till. 

Telefonen har fast anslutning till routern, likaså teven men datorn har trådlös anslutning. Telefonen fungerade genast, så det kändes bra, nästa var att få fart på teven. Här visade det sig finnas ett oväntat och förvillande problem. Hur jag än betedde mig, ville inget fungera. Det tycktes som om teveapparat och digitalbox inte fick kontakt, trots alla försök med tillgängliga varianter av anslutningskablar, noggrant instuckna på de rätta ställena. Nu var goda råd dyra och blodtrycket väldigt högt. Jag tog paus.

Det visade sig nästa dag att de obegripliga problemen med teven och digtalboxen höll jag faktiskt i handen. De medskickade batterierna till digitalboxens fjärrkontroll var nämligen helt slut. Det var där kontaktproblemet fanns. Med nyladdade batterier löste sig allt. Digitalboxen startade direkt, flörtade in sig hos min teve och tillsammans visade de upp vad de hade och kunde. Blodtrycket sjönk en aning!

Efter ett tag stod det klart att jag nog inte fått alla kanaler jag tänkt mig och trodde att jag även beställt. Nu blandades det i en stor skvätt aggression i den redan sjudande brygden av allmän frustration, stress och blodtrycket kändes inte på något vis hälsosamt. Här behövdes förmodligen ett samtal med kundsupporten men först skulle jag även ha fart på internet. 

Det var helt tji att få till det! Nu blev det krav på akut hjälp och blodet susade värre än nordanvinden i öronen! Frågan var nog även ifall jag inte också behövde se över blodtrycket lite extra, för hjärnblödningen och hjärtinfarkten var nära. Jag ringde med hjälp av den fungerade fasta telefonin till Tele2 support, fick vänta tio minuter, träffade en smart kille som skickligt analyserade problemet och tålmodigt handledde mig fram till lösningen! Då det var gjort, såg han till att jag även fick kontakt med tevespecialisterna inom supporten. Problemet med den saknade kanalen var snart löst på bästa vis och blodtrycket började åter normaliseras.

Vilken lättnad att äntligen ha fått allt på plats! Nu får det bli så här till antingen jag ska spridas för vinden eller Tele2 försvinner. För som sagt innerst inne ändrar jag mig inte men ibland behöver jag få hjälp på vägen.

måndag 21 oktober 2013

Måndag igen


Idag har jag en mängd viktiga saker att få gjort. 

Om allt går väl har supporten på Tele2 hjälpt mig att få igång allt som har med bredbandet att göra. Om det inte lyckas är någon del i det hela trasig och måste skickas tillbaka. 

Sen är det dags för tvättstugan också och så ska jag väl handla hem basvaror så det räcker ett tag framöver. Det senare kan kanske vänta till jag vet om bredbandet och digitalboxen verkligen fungerar. 

söndag 20 oktober 2013

Broarna i parken


Igår nämnde jag att vi kunde som hastigast ta en del bilder i Carl Ugglas Park medan vi passerade den på väg mot Gatstuberget. Orsaken därtill var att vi kom så att säga från fel håll i förhållande till den lågt stående solen. Träden och skogen vände den skuggade sidan till, vattnet låg grått och solen gav bländande stickljus in mellan trädtopparna. Det krävs omsorg om fotografistunden om man ska lyckas under de förhållandena och jag ansåg inte tiden till det finnas. 

Jag försökte dock hitta ett ställe vid en av broarna för att få med mig något att visa.

Efter vändan runt Djulö Gärde var förhållandena annorlunda och nu gavs alla möjligheter. Jag fortsatte att koncentrera mig på de snöiga broarna.

Broar kan ju även användas till att knäppa bilder från. Den här vyn brukar jag ofta försöka få med mig. Nu har mycket av lövprakten fallit men än finns det färger att hämta.

En annan grann höstvy jag ofta ger mig på är den här. Under sommaren är däremot allt en rätt likartad grönska och motivet blir därmed tämligen ointressant.

Jaa, ska vi säga att vi nöjer oss så?

lördag 19 oktober 2013

Det har visst snöat


Ibland följer jag plötsliga infall och sticker ut en stund med kameran, ibland försöker jag planera dessa fotopromenader i förväg. När jag förstod att det skulle kunna komma snö här, satte funderandet igång. Vart går jag då? Det dröjde inte så länge innan jag hade de grova dragen klart för mig och det fick duga så. Vill ni följa med?

Då går vi. Solen är på väg upp nu. Vi måste raska på lite för att få med något av soluppgången. Det drar fram en hel del moln över himlen men det finns ju även en del gluggar i dem. Det kan nog bli fint när det blir dags för solen att tända belysningen. Jag tänkte att vi för söker hålla oss undan vinden så gott det går för den biter lite i fingrarna. I skogen har det inte fallit så mycket snö. Se där nu börjar molnen få lysande kanter! Nu ska vi skynda oss ut längs järnvägsbanken och hitta en plats där det går att ta bilder medan solen stiger över skogen på andra sidan Duveholmssjön.

Man fryser lätt om man stannar för länge, så nu går vi tillbaka mot äppelträdet vi nyss passerade. Jag sa inget då men jag såg äpplena och jag vet sedan tidigare att de är goda. De duger att fotografera också.

Nu ska vi vidare! Vi tar promenadvägen genom Carl Ugglas Park och hinner nog med ett par snabba bilder i förbifarten medan vi fortsätter mot Djulö Gärde. Här känns nordanvinden av igen men solen börjar ju också märkas. Jag tänkte prova vad man kan använda kamerans zoomfunktioner till då det finns en större avstånd att jobba med. Drar man på med mycket förstoring blir distansen mellan nära och långt bort kortare. Den flacka landskapsbilden förändras och vyerna får mer dramatik. Här är det en dryg kilometer som tryckts ihop. Dungen till höger i bild ska vi nog kunna hitta ett speciellt kapital i vad det lider.

Jag har tänkt att vi ska fortsätta framåt nu och ta oss upp på Gatstuberget. Vi behöver nog röra på oss, så vi blir uppvärmda. Här ska vi upp! Det blir väl bra?

Vad sa du, tog det emot? Vi har knappt börjat ju! Kom igen nu! Kämpa!

Hur är det med flåset? Nej, se inte nedåt! Det är ju upp vi ska!

Ja, ta i lite nu, visa lite vilja! Ända upp ska vi!

Ja, det var ju lätt som en plätt. Kolla utsikten nu! Det här ser du inte när du står på vägen!

Sa jag att det kommit snö under natten? Den lär förhoppningsvis inte ligga kvar så länge till men den är ju ren och fin och solen gör ju sitt till.


Ska vi gå ner igen nu? Det drar om öronen ja! Jag ska bara försöka få en bild av de där träden där borta. Det är ju inte så ofta man kan få foton av dem från samma höjd som deras toppar.

Jo jag nämnde något om kapital. Det var de här tre rådjuren jag tänkte på. Jag såg dem förra gången jag var här också. Den här gången blev det helt andra foton! Det jag då gissade att möjligen kunde vara vara en bock visar sig nu även ha fina horn med 6 taggar! Avståndet är ca 275 meter. Fotot är inget att skryta med men man ser i varje fall vad som finns där.

Vi går tillbaka samma väg vi kom men jag tänkte vi skulle titta lite mer på Carl Ugglas Park nu när det är mitt på dagen och solen kommit upp ordentligt. En annan dag? OK, då säger vi så!

fredag 18 oktober 2013

Var försiktiga där ute


I onsdags sken solen och världen var skön.

Idag är det en annan dag och åtminstone nu på morgonen kommer det att vara vitt på marken och halt på vägarna.

Var försiktiga där ute!