Gryning

Gryning

onsdag 23 maj 2012

Om ett 50-års jubileum och det som innan varit - del2


Vid 15-tiden i lördags återvände pojken, som nu blivit en tämligen fet man, och många kamrater från den egna och parallellklassen till skolgården. Alla konstaterade att alla såg ut som förr men man kunde inte placera rätt namn på dem. Nåja, det var nog en smula överdrivet sagt men vi som inte varit dominerande i klasserna var oftare tvungna att presentera oss. 

Snart var ”alla” där och hade välkomnats och så bar det av mot festlokalen i en annan del av Östhammar. Medan vi letar oss dit kan det kanske passa sig att titta på en del bilder från stan. Pojken, som nu blivit en tämligen fet man, hade passat på att turista ett par timmar innan begivenheterna skulle börja.

Skolan ligger ju bara en handfull meter från Östhammarsfjärden. Intill finns holmen där pojken, som nu blivit en tämligen fet man, startade denna berättelse. Han var så tillbaka på holmen igen och gick ut på klipporna. Dit ut tog klassernas gamla teckningslärare sina elever. Sen fick de försöka åstadkomma en bild av något man såg där eller därifrån och trodde sig klara av att återge med blyertspennan. Kanske ska man se det som ett slags diagnostiskt prov.

Ute på fjärden for en båt fram och tillbaka. Pojken, som nu blivit en tämligen fet man, antog att där pågick förfinade inställningar av motor, propeller och andra trimmanordningar inför någon kommande båttävling.

Båten fick den tämligen fete mannen att minnas en skoldag då hans gamla matematiklärare hade ledig eftermiddag och tog ut sin lilla vita sportbåt, Flygfisken, i yviga svängar och mycket svall och lät Mercuryn få bränna ur så mycket det gick. På den tiden hade Mercury vit motorkåpa och fartens tjusning tilltalade också stadgade lärare med kvarvarande bus i håg. Den gula båtens framfart övervakades av en havsörn med enträgen och skränande uppvaktning.

Längst ut på intill vågskvalpet vilade två fisktärnor. Pojken, som nu blivit en tämligen fet man, mindes att det var såna han försökte rita av den sköna augustidagen då eleverna satt där ute på stenarna och åter insåg sina begränsningar.

På den tiden fanns ett kallbadhus på holmen. Det var också en populär plats för äventyrslystna skolpojkar. Det var förbjudet att vara där och framförallt klättra på det som nu händelsevis möjligen gick att klättra på. Hade det varit tillåtet hade nog ingen tänkt tanken att försöka. Kallbadhuset revs men behovet att få bryta mot förbud och andra tabun kvarstod. I det läget började de värsta våghalsarna att via stuprör ta sig upp på skolans tak och vidare in i tomma utrymmen i tornen. Det stod nämligen pingisbord där och pingis ville man spela.

Pojken spelade inte pingis. Hans bollsinne var obeskrivligt lågt. Däremot gillade han att spela whist. Helst skulle det ske dolt ty enligt skolans regler var kortspel inte tillåtet. Lunchrasterna satt han och tre likasinnade i en av sjöbodarna och visade svart eller rött!

Skolans gymnastiksal fanns i området bortom sjöbodarna. Platsen kallas Sjötorget. På vintrarna spolade man en hockeybana där. Sommartid användes sandplanen för andra lekar och idrotter. Nu har den gymnastiksalen fått nya funktioner och en allmän uppsnyggning av parken pågår.

På den tiden, då pojken fortfarande var en vanlig odåga, fanns en jämgammal elev vilken på grund av sin faiblesse för egentillverkade sprängämnen kallades Kanon. Han prövade vid ett tillfälle att smälla av en laddning i parken intill Sjötorget. Det gick nog väl för alla men den man som intet ont anande råkade spatsera förbi stenen där laddningen just då briserade kan möjligen ha fått anledning att byta underkläder.

Gamla parkträd har nu fått nya former. Av dem har det blivit statyer.




Det återstår väl bara att skapa något med varg och björn också för de finns ju också i stadens närhet. Pojken, som nu blivit en tämligen fet man, vandrade mot hamnen och marinan. Även där finns mycket gamla sjöbodar.

Därefter fortsatte han fram mot Krutudden. Han gick inte över bron till badplatsen men mindes såväl baddagar som danser på dansbanan.

Det var till ett annat ställe han skulle. Där fanns också gamla hus och fornminnen. En tavla berättade om Östhammars första tid.

Det är uppenbart att folket i trakten redan under unionstiden hade sin egen syn på vad som var rätt och riktigt.

Efter att ha tagit denna historielektion var han framme vid det hus där 50-årsjubiléet skulle gå av stapeln.

Det blev ett mycket trevligt kalas. Ett stort TACK till alla som arbetat för att åstadkomma detta jubileum och gjorde så att den blev en så lyckad fest!

Dessvärre vägrade kameran att åstadkomma foton av visningsbar kvalitet så ni slipper se alla festglada människor! Dock till nästa gång - och den bör väl inte behöva vänta 10 år på sig - kanske det går att få se nya foton.

tisdag 22 maj 2012

Om ett 50-års jubileum och det som innan varit - del1


Året var 1958. En tolvårig pojke som knappt hittade i staden skulle ta sig till den skola han antagits till. Östhammars Samrealskola hette den. Nu stod han på en holme ute i Östhammarsfjärden och såg ett stort gult märkligt hus på andra sidan bron. Det var dit han skulle ta sig. 

På den tiden var det mycket vass på bägge sidor om bron och huset var i brukbart skick. Så är det inte nu. Kåken används numera av bland annat brandkåren för övningar i rökdykning, utrymning och räddning.

Pojken tog sig över bron, passerade prången mellan tornen där tjuvrökarna tryckte och kom att stå så till att han såg bort över skolgården. Mycket skulle förändras under hans tid vid realskolan. 1958 var längan som var ämnad att härbägera kemi- och fysiksalarna inte uppförd men men bygget var påbörjat.

Till höger på fotot ovan ser man den gamla kemi och fysiksalen och där fanns även skolans nya toaletter. 

Pojken kunde nu se skolans andra sida eller om man så vill framsida. Han visste inte var han skulle gå in men den dörr han såg var inte rätt ingång. 

Han fick veta att han på något sätt skulle ta sig upp till vindskupan till vänster, för där skulle förstaklassarna ropas upp. I den lägre kupan huserade rektorn och dit blev man stundom kallad för att tillrättavisas.

Äntligen hittade han rätt ingång. Det var mycket som var nytt. Han kom från en skola där en lärare undervisade två klasser samtidigt i skolsalen. Nu skulle klassen delas i två och inte ha alla lärare gemensamt heller. En del böcker delades ut men de flesta skulle hämtas av eleverna i bokhandeln vid Rådhustorget. Han hade bara en liten ryggsäck. Allt fick inte plats. Pakethållaren på cykeln var för liten och det var 2 mil hem.

Åren gick. Skolsalar byttes allt efter hur klasserna passerades. Det fjärde och sista skolåret i realskolan hade pojkens klass fått en sal som regnvattnet droppade in i. Våren kom och det fanns gott om snö på taket och en hel del av det föll ner i klassrummet. De mer förslagna eleverna placerade ut plåthinkar i vilka dropparna plaskade ljudligt. En lärare drabbades extra svårt av det. Hon hade sökt sig till den idylliska skolan, som en gång varit sommarrestaurang och då även innehaft fullständiga vin och spriträttigheter. Hon hoppades att få en lugn tid innan pensioneringen. Det blev inte så. Så elaka som eleverna på realskolan var mot henne, tror jag ingen av hennes klasser varit tidigare och pojkens klass var inte ett dugg bättre än någon annan i det avseendet. Fick hon stöd av sina kollegor? Jag tror inte det. 

Skolledaren hade andra bekymmer att lösa. Vintrar brukar innebära att bilister får problem med sladdar. Rektorn hade en Mercedes. Bilen var svårstartad på vintrarna. För att åtgärda detta lät rektorn installera en motorvärmare. Sådana var sällsynta rariteter på den tiden.

Rektorn hade mycket att göra, så mycket att han ofta somnade vid sitt skrivbord och missade de lektioner i historia och geografi, som han själv skulle ge oss. Att hålla isär vilket av ämnena han skulle vara lärare i, var för honom en omöjlig uppgift, därför chansade han och missade som regel helt. Dessvärre ville han inte tro oss elever då vi berättade att det inte var historia han skulle undervisa oss i utan geografi. Dock, det fanns en elev som han höll för ordningsam och pålitlig: Bosse!

Bosse hade till uppgift att väcka honom när han somnat på sin post och bistå honom med tips om vilket av ämnena som nu var aktuellt samt och inte minst: Det var Bosses ansvar att se till att elsladden till motorvärmaren sattes i eluttaget i god tid innan skoldagens slut!

Ibland gav sig rektorn av något tidigare och som vanligt startade den nu uppvärmda bilen ganska fort och rektorn backade bort från skolväggen. Då hördes ibland en smäll. Det var skyddslocket över eluttaget på väggen som slog till när bil och sladd gav sig ut på stan. Med tiden ledsnade locket och drog själv ut på vift. Om ingen smäll hördes hängde sladden kvar i eluttaget och Bosse gick för att rulla upp den och placera den på en krok intill uttaget.

Skolgården hade inte så många faciliteter att bjuda på. Pojken deltog i slagsmål, promenerade på grusgångarna eller kastade stenar i sjön. En gång träffade han en gädda. Utsikten över Östhammarsfjärden bort mot Söderön var det inget fel på.


Så kom då en vårdag 1962 då pojken och hans klasskamrater med en grå mössa på huvet sprang ut genom den dörr han fyra år tidigare inte skulle gå in i.