Gryning

Gryning

tisdag 26 juni 2012

Midsommardagen efter ...


Min midsommarafton var den lugnaste i mannaminne. Tiden ägnades åt att stuva packningen igen och förbereda morgondagens avresa. Det föresvävade mig att jag kunde få en mer behaglig färd under midsommardagen än söndagen. Utanför mitt logi firade människor sommaren. Där hördes musik och stoj samt en del motormuller från bilar och ettriga mopeder.

Morgonen efter blev stillsam. Festen var över. En ny dag bankade på pannan. Grå moln låg över Idre. Jag hade timmar på mig att vänta in stunden då jag skulle återlämna nyckeln och tacka för mig. Allt var nu förberett och klart. Packningen låg i bilen. Endast maten fanns kvar i kylskåpet. 

Det var dags att känna av stämningen i byn dagen efter. Vid Idrebua härskade tomheten. Knappt att vinden orkade lyfta flaggorna.

Vid hembygdsgården stod midsommarstången ensam kvar sen var tagit sin och dragit därifrån. Fast helt ensam var inte stången. För två år sedan hade jag sett en ledbruten träbåt ligga på stranden intill kyrkan. Några dagar tidigare hade jag sökt men inte funnit den. Nu tror jag jag vet var den är. Det vilar trött och uttjänt uppe vid hembygdsgården och har blommor i sin last.

De flesta gräsmattorna och ängarna hade putsas och slagits av. Välordnat och tråkigt kan jag tycka men många vill ha det så. Efter en stund hittade jag dock dessa vackra styvmorsvioler.

Klockan närmade sig öppningsdags vid Idrefjällens Sport. Intill hembygdsgården hade en flagga hissats och fångat vinden. Nu fick den vinka av mig.

Hej då Idre! Med Fâlôsfuss och Hemlängtan i CD-spelaren for jag åter mot Katrineholm.

måndag 25 juni 2012

Nästa dag av Midsommarfisket


Midsommaraftonen hade bäckmete på programmet. Vädret var soligt i Idre och troligen över stordelen av Dalarna. Det är så här vi har det här på midsomrarna, sa Mats Ingels på Radio Dalarna. Han vet det nog inte men den mannen är en viktig del av min Idre-resa. Jag lyssnar på hans trevliga röst medan jag väntar in nyheterna och dagens väderuppgifter.

Nu var jag på väg mot en liten bäck som heter Hisjöbrunnan. Vid Vassbo mötte jag åter de tre renarna från igår. De gjorde sig ingen brådska och varför ska man jäkta en midsommarafton medan solskenet flödar? Vägen är smal men kunde bli smalare och värre spårig och ha djupa hål som man ställt varnade ruskor i. Sista biten bestod av två hjulspår och en mittsträng, där det värsta buskaget snaggats av till en decimeter hög rotborste. Det fanns stenar och gropar och trasiga brotrummor samt fotsdjupa översvämningar. Såna vådliga äventyr i vildmarken brukar jag gärna ge mig ut på och fram kom jag och som synes även tillbaka precis som förra gången.

Längs bäcken går en stig upp till Hisjön. Stigen har använts till mer än vandring. Där har även timmer och massaved fraktats. De spåren finns kvar. I kanten av timmervägen hittade jag blommande lappljung.

Där flög även en liten brunorange fjäril. Den satte sig att posera på en ungtall. Det visade sig vara Frejas Pärlemorfjäril, Boloria freija.


Där fanns även gott om stenmurklor. Förr åt man såna men numera avråder Livsmedelsverket från att äta stenmurklor. Det går endast att få bort det mesta av giftet gyrometrin och återstoden är inte nyttig att få i sig. Det finns andra murklor att göra god sås på.

En bit ovanför ”Murkelbacken” har det funnits en skogskoja intill bäcken. På sankängen står fortfarande en gammal snöplog av bräder kvar. Ett kulturminne mitt ute i ödemarken.

Allt känns fridfullt. Moln har dragit in över den mest västra delen av Dalarna precis som man förutspått. Ute i gräset pågår ett drama med dödlig utgång för en jungfruslända.

En myrtrollslända, en hona, hade i tid varsnat faran och sökt sig till en tryggare plats.

Jag hade fortfarande långt kvar till Hisjön. Bäcken, som stillsamt slingrade sig runt träden på sankängen, kommer därifrån.

Högre upp finns branta partier och då forsar vattnet fram i skummande störtlopp och muntert brus.

Västerut, kanske 5 mil bort, syntes de högsta fjällen i området. Det är Sölen vid Rendalen i Norge.

Hisjöbrunnan har dock annat för sig. Den ska leta sig ner till en å vid namn Guttan. I bäckens översta delar rinner vattnet lugnare och det är på ställen liknande det här, som jag brukar ägna mig åt bäckmetet efter öring.

Vissa sträckor är för grunda för att hysa en bättre fisk men en och annan uppväxande öring kan hitta föda bland stenarna. Dem lämnar jag ifred.

Till slut är jag uppe vid sjön. Jag brukar börja fiskedagen med att göra en liten eld, koka kaffe och äta en smörgås men där jag tänkt söka skydd för vinden var det upptaget. Så jag avstod från brasan och kaffet. Istället letade jag upp en annan plats och på stående fot drack jag kaffevattnet som det var till smörgåsen.

Så började jag återtåget till bilen. Fisket gick trögt i början men jag fick efter många försök en öring i lovlig storlek. Min midsommar var räddad!

söndag 24 juni 2012

Midsommarfiske i Idre


Resan till Idre gick lugnt och tryggt. Trafikrytmen var tämligen modest och det mest spännande inslaget var en älgko som flegmatiskt mumsade gräs intill vägen. Rum var bokat på Idrefjällens Sport. Det behövs ingen lyx att sova i, lyxen bjuder ju naturen på. Finns det en lagom bekväm säng, någonstans att göra sig ren och ett enkelt kök, så klarar åtminstone jag mig. Allt detta erbjuder Idrefjällens Sport till ett facilt pris. Där kan man även köpa fiskekort och all utrustning man kan tänkas behöva. För min del blev det förutom fiskekortet även en burk mask, en karta och en komplett metrev. Jag uppskattade verkligen det trevliga bemötandet jag fick i butiken.

Tidigt morgonen innan midsommaraftonen var jag rustad att ge mig ut. Jag hade dock under testfisket kvällen innan upptäckt en del brister som måste ordnas och därför blev jag tvungen att invänta butikernas öppnande och roade mig under tiden med att kalla runt i byn för att leta trevliga vyer. 

Det är rätt stillsamt i Idre klockan 7. En man ägnade sig åt att sopa rent på parkeringen framför samhällets nav Idrebua. Kanske tycker Coop att den också vill ha lite av äran i mitten men frågan är väl om inte macken är den som bäst håller hjulen igång. Jag fick den känslan att det var de tre ställena livet i Idre främst kretsade kring men en tidig solskensmorgon som denna var knappt hundrastarna vakna. Nåväl butikerna öppnade efter hand och jag handlade mat och skaffade ett superbt flöte med lina och krok hos min favoritleverantör.

Så bar det iväg. Jag skulle till gränslandet mot Norge. Vägen dit gick förbi en tjusig fontän.

Idrebygden har en å som nått världsrykte för sitt fina fiske. Det är Storån. Det är främst dess övre delar som ryktbarheten gäller. Det är ett fiske av högsta klass där uppe och de som ger sig till tåls och väntar till de får en chans att komma åt en plats bland de få som får fiska där per dag brukar vara nöjda med upplevelsen de fått. Det är ett exklusivt fiske för entusiaster och konnässörer och dit räknar jag mig inte. Storån möter vid Idre en annan å nämligen Sörälven och tillsammans rinner de ut i Idresjön. Strax innan sammanflödet som bildar sjön och fortsätter i Österdalälven korsar vägen Storån. En solig morgon är utsikten norrut från bron strålande!

Jag for vidare förbi flygplatsen upp mot Storsätern. Vid Vassbo mötte jag renar. Vägrenar måste man ha respekt för!

Så kom jag då fram till bilparkeringen där Kungsleden möter landsvägen in i Norge. Jag skulle nu följa leden någon timme och sedan vika av ned till Valan. Jag har gått här förr, senast 2010, och om det berättar jag här.

Vid Valdalsbygget fanns en nyfiken lavskrika.

Valdalsbygget är en säter dit man ännu buför djuren över sommaren. Det bör man som turist respektera och inte låta hundar eller barn i onödan skrämma djuren på bete i hage eller skog. Det är deras marker vi beträder och det anstår oss som gäster att uppföra oss höviskt i det land vi färdas genom. Några djur såg jag inte till men de kommer nog dit efter midsommar.

Jag lämnade fäboden bakom mig och fortsatte över sanka ängar mot Kungsleden. Här skulle man nog kunna önska sig spänger men det är ju också en kostnadsfråga att anlägga och sen underhålla dem. Leden korsar små bäckar då och då. En av de vackrare rinner ner i den här lilla höljan.

För två år sedan hittade jag ett par rejäla älghorn på backen. Jag satte då upp dem i ett träd och de fanns fortfarande kvar där.

Så kom jag ner till mitt fiskeställe. Det har inget av Storåns exklusivitet över sig men det har en skönhet som jag suger åt mig av så mycket jag bara kan. En groda önskade mig välkommen och jag tackade och lovade att inte ta mer än jag behövde, om jag nu händelsevis skulle få den möjligheten.

Att vila med nykokt kaffe i muggen och vyerna över de norska fjällen på andra sidan gränsstängslet för ögonen är en kontemplativ njutning och ett sätt att sakta sjunka in i ett behagligt tillstånd där endast här och nu gäller.

Och visst är det så, det är här och nu det gäller! Finns det någon fisk att fånga? Finns där någon, som låter sig fångas? Det fanns fisk och de lät sig om än ytterst motspänstigt fångas och jag tog så det räckte till kvällsmat och frukost. Nästa dag var en annan dag och då skulle jag förhoppningsvis fånga min mat i ett annat vatten. 

Så återstod vandringen tillbaka. Sedan kl 5 på morgonen hade jag inte suttit någon längre stund än den dryga halvtimme då jag körde till parkeringen och det började kännas av nu. Vid raststugan vid Valdalsbygget kände jag att jag nog borde ta mig några minuters vila på bänken. Jag skulle nog ändå hinna tillbaka innan affären stängde.

Det var bara 2 km kvar till bilen men tänk så långa kilometrar kan bli om kroppen är tömd på energi och stigen stenig ... men jag hann!

onsdag 20 juni 2012

Nu är det fisketider


Jag har utverkat tillstånd att under några få dagar vara ledig från den eländiga och frustrerande fiskeabstinensen. Följaktligen ska jag göra en resa till en plats där jag kan ha möjlighet att åtminstone fiska och kanske få en egenfångad öring eller harr till mat. Det ser jag fram mot.

För er som vill tyda skriften och då även lönnrunorna kommer en nyckel här.


För er som går bet redan innan ni gör ett försök eller enbart vill maska lite kommer lösningen längre ner.


Rungubbens Tillkomst

Rungubben har en lång historia. Vi kan nog börja i 1950-talets slut hos två kända syskon och en världsmästare i politisk karikatyrteckning.
Astrid Lindgren hade en bror vid namn Gunnar. Han blev med tiden riksdagsman i 1:a kammaren för Bondeförbundet, sedermera Centerpariet. Även brodern ägde goda författartalanger och roade sig med att skriva årskrönikor om tillståndet i Sverige, riksdagen och annorstädes. Han förlade emellertid historien till vikingatid. Serien kallades Ur Gustav Mångvis Saga och varje enskilt år men även många personer och fenomen fick en särskild benämning. Tage Slingerskank var en betydande kämpe på den tiden. Fjärrsnackare, allmannalur och flimmerbilder var vanliga i pörtena och luftsprutteriet flög härs och tvärs. Dessa böcker illustrerades av Ewert Karlsson, EWK.
Jag är en fisketok. Första året familjen var på Idre Fjäll började jag leta fiskeställen. Jag fann en å, som kallas Valan. Voluspa, den gamla boken om asatro, brukar ju översättas med Völvans eller Valans spådom och då är vi åter i den tidiga vikingatiden.
1993 anordnade man en kurs för att lära ut flugfiske. Flugfiskets koryféer var inbjudna som lärare och stämningsförhöjare. Tecknaren EWK fiskade fluga till husbehov och hade sommarstuga i Idre. Han var med i ledarstaben. Jag tillhörde de i flugfisket okunniga men trots alla ledares tålmodiga insatser lärde jag mig inte kasttekniken. Däremot hade jag nöjet att få bisträcka EWK med några meter tafslina. En mycket värdfull linstump för mig. 
Hur sportfiske skall bedrivas för att vara moraliskt riktigt, har länge diskuterats bland utövarna. Jag ville skriva något kort på alitteration om min syn på sportfisket. Texten skulle inrymma en fiskesituation i vilken etiken skulle framgå mellan raderna.
Året efter skulle kursen åter hållas men då kunde jag inte vara med. Däremot hade jag börjat fundera över hur texten borde illustreras. Inspirerad av EWK:s gubbar i Gustav Mångvis Saga ritade jag en viking med flugspö. Texten gjordes i runskrift och lades i vattnet som ett glitter och sorl.  Bilden runt gubben slöts av bergskonturer, på samma vis som världen sluter sig runt en när man gått in i sitt fiske. Vattnet lät jag komma från fjällmassiven och sedan rinna vidare ut i en okänd värld.
Bergen i bakgrunden måste naturligtvis få säga något de också men för att göra det lite skojigare lät jag träden bli lönnrunor. Det finns ett system även i den galenskapen, även om varje träd har en individuell utformning. Stråna framför fiskaren är utförda som binderunor, vilket är ett tredje sätt att skriva runor på. Och där är vi nu.
Detta är sorlar vattnet:
Forsframburna falskflugor frestar fiken Fjällgrålle.
Fjunkroksfången Fenfager fläker fåfängt fradgeskepp.
Förnöjsame fängaren fröjdas förunnad framgång.
Fågelsångsfylld fjällskymning famnar fisksaftdrypt faleld.
Skogen susar:
Valans Kväde
Börje ritade tavla och skrev manande runor.
Hör vindens sång. Tyd vattnets saga.
Stråna visar:
Tjugo
Hundra
Tio


onsdag 23 maj 2012

Om ett 50-års jubileum och det som innan varit - del2


Vid 15-tiden i lördags återvände pojken, som nu blivit en tämligen fet man, och många kamrater från den egna och parallellklassen till skolgården. Alla konstaterade att alla såg ut som förr men man kunde inte placera rätt namn på dem. Nåja, det var nog en smula överdrivet sagt men vi som inte varit dominerande i klasserna var oftare tvungna att presentera oss. 

Snart var ”alla” där och hade välkomnats och så bar det av mot festlokalen i en annan del av Östhammar. Medan vi letar oss dit kan det kanske passa sig att titta på en del bilder från stan. Pojken, som nu blivit en tämligen fet man, hade passat på att turista ett par timmar innan begivenheterna skulle börja.

Skolan ligger ju bara en handfull meter från Östhammarsfjärden. Intill finns holmen där pojken, som nu blivit en tämligen fet man, startade denna berättelse. Han var så tillbaka på holmen igen och gick ut på klipporna. Dit ut tog klassernas gamla teckningslärare sina elever. Sen fick de försöka åstadkomma en bild av något man såg där eller därifrån och trodde sig klara av att återge med blyertspennan. Kanske ska man se det som ett slags diagnostiskt prov.

Ute på fjärden for en båt fram och tillbaka. Pojken, som nu blivit en tämligen fet man, antog att där pågick förfinade inställningar av motor, propeller och andra trimmanordningar inför någon kommande båttävling.

Båten fick den tämligen fete mannen att minnas en skoldag då hans gamla matematiklärare hade ledig eftermiddag och tog ut sin lilla vita sportbåt, Flygfisken, i yviga svängar och mycket svall och lät Mercuryn få bränna ur så mycket det gick. På den tiden hade Mercury vit motorkåpa och fartens tjusning tilltalade också stadgade lärare med kvarvarande bus i håg. Den gula båtens framfart övervakades av en havsörn med enträgen och skränande uppvaktning.

Längst ut på intill vågskvalpet vilade två fisktärnor. Pojken, som nu blivit en tämligen fet man, mindes att det var såna han försökte rita av den sköna augustidagen då eleverna satt där ute på stenarna och åter insåg sina begränsningar.

På den tiden fanns ett kallbadhus på holmen. Det var också en populär plats för äventyrslystna skolpojkar. Det var förbjudet att vara där och framförallt klättra på det som nu händelsevis möjligen gick att klättra på. Hade det varit tillåtet hade nog ingen tänkt tanken att försöka. Kallbadhuset revs men behovet att få bryta mot förbud och andra tabun kvarstod. I det läget började de värsta våghalsarna att via stuprör ta sig upp på skolans tak och vidare in i tomma utrymmen i tornen. Det stod nämligen pingisbord där och pingis ville man spela.

Pojken spelade inte pingis. Hans bollsinne var obeskrivligt lågt. Däremot gillade han att spela whist. Helst skulle det ske dolt ty enligt skolans regler var kortspel inte tillåtet. Lunchrasterna satt han och tre likasinnade i en av sjöbodarna och visade svart eller rött!

Skolans gymnastiksal fanns i området bortom sjöbodarna. Platsen kallas Sjötorget. På vintrarna spolade man en hockeybana där. Sommartid användes sandplanen för andra lekar och idrotter. Nu har den gymnastiksalen fått nya funktioner och en allmän uppsnyggning av parken pågår.

På den tiden, då pojken fortfarande var en vanlig odåga, fanns en jämgammal elev vilken på grund av sin faiblesse för egentillverkade sprängämnen kallades Kanon. Han prövade vid ett tillfälle att smälla av en laddning i parken intill Sjötorget. Det gick nog väl för alla men den man som intet ont anande råkade spatsera förbi stenen där laddningen just då briserade kan möjligen ha fått anledning att byta underkläder.

Gamla parkträd har nu fått nya former. Av dem har det blivit statyer.




Det återstår väl bara att skapa något med varg och björn också för de finns ju också i stadens närhet. Pojken, som nu blivit en tämligen fet man, vandrade mot hamnen och marinan. Även där finns mycket gamla sjöbodar.

Därefter fortsatte han fram mot Krutudden. Han gick inte över bron till badplatsen men mindes såväl baddagar som danser på dansbanan.

Det var till ett annat ställe han skulle. Där fanns också gamla hus och fornminnen. En tavla berättade om Östhammars första tid.

Det är uppenbart att folket i trakten redan under unionstiden hade sin egen syn på vad som var rätt och riktigt.

Efter att ha tagit denna historielektion var han framme vid det hus där 50-årsjubiléet skulle gå av stapeln.

Det blev ett mycket trevligt kalas. Ett stort TACK till alla som arbetat för att åstadkomma detta jubileum och gjorde så att den blev en så lyckad fest!

Dessvärre vägrade kameran att åstadkomma foton av visningsbar kvalitet så ni slipper se alla festglada människor! Dock till nästa gång - och den bör väl inte behöva vänta 10 år på sig - kanske det går att få se nya foton.

tisdag 22 maj 2012

Om ett 50-års jubileum och det som innan varit - del1


Året var 1958. En tolvårig pojke som knappt hittade i staden skulle ta sig till den skola han antagits till. Östhammars Samrealskola hette den. Nu stod han på en holme ute i Östhammarsfjärden och såg ett stort gult märkligt hus på andra sidan bron. Det var dit han skulle ta sig. 

På den tiden var det mycket vass på bägge sidor om bron och huset var i brukbart skick. Så är det inte nu. Kåken används numera av bland annat brandkåren för övningar i rökdykning, utrymning och räddning.

Pojken tog sig över bron, passerade prången mellan tornen där tjuvrökarna tryckte och kom att stå så till att han såg bort över skolgården. Mycket skulle förändras under hans tid vid realskolan. 1958 var längan som var ämnad att härbägera kemi- och fysiksalarna inte uppförd men men bygget var påbörjat.

Till höger på fotot ovan ser man den gamla kemi och fysiksalen och där fanns även skolans nya toaletter. 

Pojken kunde nu se skolans andra sida eller om man så vill framsida. Han visste inte var han skulle gå in men den dörr han såg var inte rätt ingång. 

Han fick veta att han på något sätt skulle ta sig upp till vindskupan till vänster, för där skulle förstaklassarna ropas upp. I den lägre kupan huserade rektorn och dit blev man stundom kallad för att tillrättavisas.

Äntligen hittade han rätt ingång. Det var mycket som var nytt. Han kom från en skola där en lärare undervisade två klasser samtidigt i skolsalen. Nu skulle klassen delas i två och inte ha alla lärare gemensamt heller. En del böcker delades ut men de flesta skulle hämtas av eleverna i bokhandeln vid Rådhustorget. Han hade bara en liten ryggsäck. Allt fick inte plats. Pakethållaren på cykeln var för liten och det var 2 mil hem.

Åren gick. Skolsalar byttes allt efter hur klasserna passerades. Det fjärde och sista skolåret i realskolan hade pojkens klass fått en sal som regnvattnet droppade in i. Våren kom och det fanns gott om snö på taket och en hel del av det föll ner i klassrummet. De mer förslagna eleverna placerade ut plåthinkar i vilka dropparna plaskade ljudligt. En lärare drabbades extra svårt av det. Hon hade sökt sig till den idylliska skolan, som en gång varit sommarrestaurang och då även innehaft fullständiga vin och spriträttigheter. Hon hoppades att få en lugn tid innan pensioneringen. Det blev inte så. Så elaka som eleverna på realskolan var mot henne, tror jag ingen av hennes klasser varit tidigare och pojkens klass var inte ett dugg bättre än någon annan i det avseendet. Fick hon stöd av sina kollegor? Jag tror inte det. 

Skolledaren hade andra bekymmer att lösa. Vintrar brukar innebära att bilister får problem med sladdar. Rektorn hade en Mercedes. Bilen var svårstartad på vintrarna. För att åtgärda detta lät rektorn installera en motorvärmare. Sådana var sällsynta rariteter på den tiden.

Rektorn hade mycket att göra, så mycket att han ofta somnade vid sitt skrivbord och missade de lektioner i historia och geografi, som han själv skulle ge oss. Att hålla isär vilket av ämnena han skulle vara lärare i, var för honom en omöjlig uppgift, därför chansade han och missade som regel helt. Dessvärre ville han inte tro oss elever då vi berättade att det inte var historia han skulle undervisa oss i utan geografi. Dock, det fanns en elev som han höll för ordningsam och pålitlig: Bosse!

Bosse hade till uppgift att väcka honom när han somnat på sin post och bistå honom med tips om vilket av ämnena som nu var aktuellt samt och inte minst: Det var Bosses ansvar att se till att elsladden till motorvärmaren sattes i eluttaget i god tid innan skoldagens slut!

Ibland gav sig rektorn av något tidigare och som vanligt startade den nu uppvärmda bilen ganska fort och rektorn backade bort från skolväggen. Då hördes ibland en smäll. Det var skyddslocket över eluttaget på väggen som slog till när bil och sladd gav sig ut på stan. Med tiden ledsnade locket och drog själv ut på vift. Om ingen smäll hördes hängde sladden kvar i eluttaget och Bosse gick för att rulla upp den och placera den på en krok intill uttaget.

Skolgården hade inte så många faciliteter att bjuda på. Pojken deltog i slagsmål, promenerade på grusgångarna eller kastade stenar i sjön. En gång träffade han en gädda. Utsikten över Östhammarsfjärden bort mot Söderön var det inget fel på.


Så kom då en vårdag 1962 då pojken och hans klasskamrater med en grå mössa på huvet sprang ut genom den dörr han fyra år tidigare inte skulle gå in i.