Gryning

Gryning

fredag 3 februari 2017

Blue, blue feeling


Jag har ju skaffat mig ovanan att försöka vinna pris i diverse fototävlingar. En gång har jag lyckats men hur nära eller långt ifrån jag varit mitt mål i övriga tävlingar, har jag ingen aning om. Förra året deltog jag i två tyska tävlingar. En handlade om ljuset i gryningen eller kvällningen. Den andra behandlade färgen blå detaljer eller blå miljö. Jag blev som sagt utan pris i dem.

Nu har ett inhemskt företag som är samarbetspartner med den tyska tryckerikoncernen startat en likadan blå tävling i Norden. Tävlingen drog igång i december förra året och har så sakteliga börjat få in foton. Jag ska väl också göra ett försök vad det lider men än så länge handlar det för min del om att leta fram möjliga kandidater ur arkivet och se ifall jag kan få dem så snygga att de kan vara med ände till priserna ska fördelas. 

Det lär dyka upp en hel del förhoppningsfulla fiskmåsar mot blå himmel, vita svanar på blått vatten, för att inte tala om blåsippor, blåklockor, violer och förgätmigejer bland de till tävlingen inskickade fotona. Där kommer konkurrensen att vara stenhård. Jag tror därför att det kommer att krävas något annat och mindre vanligt och gärna lite avvikande men jag vet inte vad. 

Jag har grävt djupt bland gamla årgångar av bilder för att se ifall det finns någon kvar, som jag skulle kunna fräscha upp. Samtidigt innebär det att jag stundom kommer till vägs ände med somliga kandidater men trots det inte blir tillräckligt nöjd med resultatet. Några av de ratade kommer här nedan.

Den här bilden med blått vatten och en strömstare är ratad därför att inte enbart vattnet blev blått utan även fågeln. Jag tror det är noga med såna detaljer.
Den här kvällsbilden har fokus på fel ställe. Även såna detaljer kan ha betydelse när pristagarna ska utses.

Den här kvällsbilden är väl mera svart än blå och man knappast kalla himlen för en liten detalj.

Trollsländan har varit med förr men har sedan dess fått sig flera omredigeringar. Här tror jag att jag borde ha försökt få hela insekten i fokus och inte enbart de centrala delarna då fotot togs.

Den här förgätmigejen har en vacker form men är inte skarp nog i detaljerna. Oskärpan kommer fram då fotot förstoras.

Violen deltog i den tyska tävlingen men ingen ville se närmare på den. Kanske var den för blyg.

Utsikt från Östfjället i Sälen. Kan man reducera halva Dalarna till att bli en liten blå detalj i tillvaron?

Tranor i morgondimma. Hur jag än försökte fick jag inte till dem och dimman.

Över morgondimman flög de här grågässen men det hjälps inte. Hur mycket jag än försöker få fram de blå nyanserna blir resultatet lila längst ner.

Det här fotot blev helt enkelt för risigt.

En blåvinge är ju alltid en blåvinge men har jag inte någon som är lite bättre ändå?

Idag har jag plockat fram och putsat upp 11 kandidater men endast 10 får delta. En av dem kommer alltså att få göra de härovan sällskap. Tävlingen avslutas sista juni i år. Det innebär att jag har möjlighet att hitta nytagna foton, vilka är bättre dem som idag är tänkta att få delta. Jag tänker vänta tills efter midsommar innan jag skickar in mitt bidrag.

onsdag 1 februari 2017

Februari


En ny vintermånad är här men särskilt mycket snö finns inte i mina trakter. Av plogvallarna ligger endast få och små vita klickar kvar, vilka på så sätt snitslar vägar och gångbanor. Det kanske kommer mera snö innan månaden är över. Jag tror att de som tränar inför Vasaloppet skulle uppskatta att ha stått på skidorna några gånger innan det blir dags för tävling.

På min vägg hänger den bilden från Svartbäcken. Den representerar februari i min väggalmanacka.



onsdag 25 januari 2017

En hel del träsmak


Det var lördag och det förväntades bli solsken. Så mycket av den varan märktes inte av då jag satte mig i hyrbilen och for bort till Gersnäs. Molnigheten höll i sig under den första halvtimmen medan jag knallade runt i en beteshage med gott om ekar. Grått ljus och grå träd blir ingen bra kombination för den som föredrar att fotografera miljön i färg men när väl solen fått hål på molntäcket uppstod helt andra fotomöjligheter.

De här fotona är en del av alla jag fick med mig. De första fyra är från hagen med flest ekar.




Solen hade nu tagit över himlen helt och jag traskade över vägen och in i en hage med färre träd men många stora lindar. Det var dock inget av dessa som jag först ägnade mig åt. I ett litet snår med nypon och hallon hittade jag ett grässtrå med lysande droppar.

Därefter gav jag mig på den här gamla skogslinden.


Helt tomt på träd var det inte. Jag vill minnas att dessa också är skogslindar.
Här framme på berget finns en sittbänk. Där finns även ett bra bord för den som vill sätta sig i hagen en sommardag och njuta av livet, fågelsången och utsikten över Näsnaren.
Många av träden har en beläggning av gulmjöl, Chrysothrix candelaris.

Ute på Näsnaren åkte man skridskor eller fiskade.
Jag tog god tid på mig i hagarna. De har en miljö jag trivs i.

tisdag 17 januari 2017

Nu är det vinter och skidan hon slinter


Jag är inte så bra på vintersporter. Kunskapen stannar vid att jag vet vad som är fram och bak på skidorna och jag kan skryta med att jag faktiskt vid ett flertal lyckats få dem att halka framåt. Nedan följer tre kåserier vilka handlar om mina tillkortakommanden inom skidåkningen.

Skidtävling

Jag gick sista året i realskolan på den tiden. Det hörde till de sportsliga traditionerna att vi utkämpade skolkamper mot grankommunens motsvarighet. Sommar som vinter. Det låg mycket prestige i dessa möten. Finnkampen är småpotatis i jämförelse.
Nu var det meningen att vi skulle mäta våra skolors förmåga på skidor och i ishockey. Först var det uttagningstävlingar. Jag var tokig redan på den tiden och ställde naturligtvis upp. Vintern hade varit snörik och jag hade icke utan framgång deltagit i opretentiösa skidkamper bondungarna emellan. Vinnartiderna var inget att yvas över men jag blev inte efter de övriga, snarare tvärtom. 
Skoltävlingen skulle gälla ett individuellt lopp om fem kilometer. Ett gott kraftprov som det gällde att ladda ordentligt inför. Det gjorde jag. Redan i skolbespisningen gick jag ut hårt för att sen öka. Vi fick blodpudding den dagen. Jag vräkte i mig tre extra portioner därtill rejält med mackor och mjölk.
Sen kom uttagningstävlingen. Dessvärre kom även blåsten och snödrevet. Det var en kornig, tung snö, som smetade igen spåren på de öppna ytorna. Strax innan min tur startade en kompis. Han var jämngod med mig. Jag hade lyckats klå honom några gånger men det var inte så mycket mer heller, fast han blev naturligtvis ändå rejält tråkad för att ha blivit en halvsekund efter. Nu brakade han iväg i gott tempo och det var uppenbart att han inte tänkte låta mig ge honom däng än mindre ta häng på honom. Jag gav mig iväg minuten efter. Vi höll jämförbar hastighet i början efter vad jag kunde bedöma på avståndet oss emellan men jag tog i allt jag förmådde för att knappa in. Det var svårt att avgöra hur det lyckades men sträckan blev oerhört tungåkt i de snödrevsfyllda spåren. 
Banan skulle köras två varv. Jag kanske hade någon sekund tillgodo vid varvningen. Jag hade fördelen att då och då se hans rygg. Han i sin tur hade en av skolans bästa skidåkare framför sig. Denne kunde vi inte hålla jämt med men det gick ju ändå att bita ihop och se till att avståndet inte ökade alltför fort. 
Snöovädret tilltog. Vinden packade den tunga snön hårt i alla fördjupningar och stavmärken. På andra vändan såg man knappt spåret trots att det körts upp minuten innan. Jag mådde nu oerhört illa men jag skulle bara ta mig ikapp den där kompisen! I skogen gick det lättare men i gläntorna slätades snötäcket snabbt ut av klabbsnön. Det tog hårt på alla tävlandes krafter och många skickliga åkare gav helt sonika upp. Någon kilometer innan mål kom jag ikapp en mycket duktig grabb, vilken jag tidigare varit chanslös mot men han klev nu helt snällt ur spåret och började promenadåka. 
Jag vet att jag sen såg målet på något hundratal meters avstånd och att min kompis var på väg in mot tidtagningen. Därefter är det en minneslucka. När jag vaknade hade jag legat avsvimmad i snön i flera minuter men på rätt sida om mållinjen. Jag hade totalt kört slut på mina krafter men jag tog honom med sju sekunder! Bägge blev vi uttagna till skidlaget och det var det viktigaste. 
Flera dagar efter den pärsen var jag knappt förmögen att röra mig och ingen mat tycktes mig god. När jag åter var i fullt slag backade grannskolan ur. Det blev ingen tävling och hela kämpainsatsen inklusive blodpuddingdoping blev förgäves.

© Börje Eriksson 2008

Trögt Före

Vid militärmönstringen tillfrågades jag om jag kunde åka skidor.

– Inget vidare, sa jag.
– Det gör inget, sa dom. – Du ska till Kiruna och bli jägarsoldat! Man kommer att lära dig allt innan du muckar.

Så blev jag skickad till Jägarskolan för att lära mig allt om skidåkning på militäriskt vis. Någon förberedande undervisning i skidandets konst blev det dock inte. Jag kvitterade ut skidpaketet i början av november och fortsatte därefter att så som jag tidigare gjort på mina egna, sakta men osäkert hasa mig fram på Kronans laggar. Det gick lika trögt fram vare sig jag släpade på en fullastad pulka eller var utan och inte gjorde det någon skillnad om jag hade lätta tävlingsskidor eller militärens breda plankor under fötterna. Ett millopp tog för mig exakt två timmar, femtioen minuter och trettiofem sekunder, inräknat ett okänt antal vurpor och vilopauser.

Befälet kunde inte förstå hur det var möjligt, att ta sig fram så sakta utan att frysa fast. Hemligheten ligger i att man samtidigt med skidåkningen låter ilskan över alla uppkomna förtretligheter komma till uttryck i tillräckligt helvetiska eder. Så fort mina ovallade skidor fanns med i bilden, gick det ovanligt lätt för mig att ge nödvändig inlevelse och hetta åt kraftuttrycken.

Det inträffade dock att jag höll inne svordomarna. Så hände till exempel en gång i februari. Snön låg meterdjup och det var kanske en tio, femton grader kallt. För att slippa några kilometers ospårad åkning i kuperad och risig terräng, försökte jag vid en orienteringsövning, att gena över en sjö. Framför mig låg en så frestande enkel utförslöpa, att även en klant av min kaliber borde klara den och den släta sjön föreföll erbjuda en snabb och lätt framkomlig väg. Glad i hågen raskade jag ut på isen.

Vad jag inte visste var att där ute under snön fanns det minst tre decimeter blötstöp och naturligtvis kom jag ut där eländet var som värst. Innan jag hunnit ta mig därifrån, hade klabbsnön frusit fast både under och ovanpå skidorna och det gjorde dem extra ohanterliga. Det var därför jag föll i sörjan. Många gånger! Om jag hade yppat mina explosiva känslor just då, så hade sjön legat isfri på stubinen!

© Börje Eriksson 2002

I utförsbacken.

Jag hade hoppats lära mig utförsåkningens alla finesser under mitt år uppe i Malmfälten. Slalombackarna var dock rena bergochdalbanan och sådana äventyr var alldeles för våldsamma för min smak. Instruktören försökte ändå tålmodigt förklara för mig hur jag skulle stå på bergskidan eller trycka till med dalskidan, skråställa och trampa runt. Men inte gick det in i vare sig mitt huvud, mina axlar, höfter, knän eller fötter! Slalomförsöken liknade därför mest av allt vansinnesstörtlopp utan tillstymmelse till svängar, balans eller broms. Jag körde tårögd och livrädd rakt fram med klapprande skidor och skramlande tänder utan att kunna urskilja om töcknen runt mig var folk, björkar eller militärer.

När backen tog slut fastnade jag i någon nedsnöad buske långt utanför uppbromsningsområdet. Då kom eländet med att ta sig upp igen. Först skulle jag loss ur snöns grepp. Fallen var som regel i färdriktningen men inte kunde man i mitt fall tala om ett fall framåt. Vi soldater hade alltid vapen och ryggsäck på oss. I vurporna for de ständigt upp mot huvet. Vapnet utdelade fläskläppar och ryggsäcken såg till att man blev ordentligt snötvättad. Sen kom bekymret att resa sig upp. Ryggsäcken pressade på nedåt, armarna var för korta för att nå ned till marken och så låstes de av vapnet. Det gick åt många eder, stön o stånk innan jag åter fick upp näsan ovan snön.

Svängarna var alltså ett mysterium jag aldrig lyckades lösa och för mig fanns bara ett sätt att få stopp på besvärligheterna, nämligen att utföra en veritabel kraschlandning. Jag utvecklade med tiden en mera ursprunglig och jordnära åkteknik än vad telemark och vanlig alpin stil föreskriver. På fjällsluttningarna siktade jag in skidorna mot träd, buskar och andra fasta föremål. Så gled jag iväg. Genom att kvickt haka tag i hindren kunde jag sänka hastigheten och i bästa fall få en ändrad åkriktning.

Men sällan gick allt enligt planerna! Ofta missade jag mitt mål och for långt ut i terrängen, för att dyka på skalle och försvinna i ett snömoln. När snöröken lagt sig, markerade uppstickande detaljer av utrustningen platsen, där jag senast varit synlig.

Ibland blev det regelrätta fullträffar och då brakade jag helt dödsföraktande in i tallar, björkar eller stenblock. För en om orsaken ovetande åskådare måste det förefalla, som om jag, i samma ögonblick jag kommit på skidor, drabbats av en okontrollerbar böjelse, innebärande att jag under brutalast möjliga former måste våldta Moder Natur.

Senare har jag träffat några som var med på fjället. De kom med skräckblandad förtjusning ihåg min kamikazeslalom. Aldrig tidigare hade de sett en så otrolig framfart och lär väl aldrig få se det igen! 

Jag säger bara en sak, vad var Ingemar Stenmark i Madonna di Campiglio mot Börje Eriksson på Luossavaara!?

© Börje Eriksson 2002

söndag 8 januari 2017

Dagarna går för fort


För 100 år sedan fick Katrineholm stadsprivilegier. Detta skall man nu på olika vis älta och fira i diverse evenemang under året. Hela spektaklet drogs igång med hjälp av ett fyrverkeri. På mindre än en kvart brände kommunen av en halv miljon kronor och enligt uppgift var det det värsta fyrverkeriet i landet detta nyår. Jag gick inte dit och har för avsikt att så mycket som möjligt hålla mig undan de fortsatta tillställningarna och alla övriga upptåg med tillhörande oväsen som kan tänkas komma att åstadkommas i stadsmiljön. 

De vanliga privata nyårsfyrverkerierna smälldes också av.


Stadsmiljöer tillhör kategorin nödvändigt ont och ont ska man inte ha, om det inte är nödvändigt! Följaktligen undviker jag gatuliv, trängsel och allt annat som kännetecknar en stad och gör endast hastiga besök där ett fåtal gånger per år. Jag måste ju dit om jag vill få håret klippt, tänderna omsedda eller jag ska hämta eller lämna en hyrbil. 

Jag föredrar ett liv som eremit. Jag sitter här vid min dator och redigerar mina foton. En mer nutida version av tjuren Ferdinand kanske. Ska jag nu ägna mig åt att snygga till foton, måste jag också ha några att jobba med. Stadslivet och publika spektakel är som sagt inga favoritmotiv men allt jag hittar bortom bebyggelsen är intressant. Det är där jag trivs. Trivs man blir det lättare att ta snygga foton och vet man lite om de motiv man har framför sig och de personliga drag och motiv man har inom sig, kan resultatet bli riktigt lyckat. 

I december förra året ville jag komma åt miljöer med snö men här fick vi inte särskilt mycket av den varan. Först den andra januari kom snön på kvällen. Belysningen över vägen hade tänts och gav ett vackert sken över det begynnande snölandskapet.
Allt sedan jag första gången såg ett foto av gyllene kalldimma över vatten önskade jag att den möjligheten skulle komma till mig också. Varje tillfälle med kyla stod jag vid Krämbol och kanalen där för att invänta detta gyllene ögonblick, som aldrig tycktes vilja uppenbara sig. Så en kall solskensdag i januari 2013 hände det. Det blev extra mycket dimma över vattnet den gången och då solen kom i rätt läge, fick de grå och knappt synliga vattenångorna färg.
I januari 2014 och 2015 hoppades jag på liknande tillfällen men det var först 2016 som fenomenet upprepades.

Fortfarande vill jag få uppleva detta speciella färgskådespel. Det är inte enbart vackert, det är gratis, tyst och miljövänligt också. Det finns dock ett aber: det kräver speciella förutsättningar. Det behövs öppet vatten, kallare än -12°C och solsken. 

I torsdags var det tillräckligt kallt och solskenet flödade från en klarblå himmel. 2 av de nödvändiga ingredienserna fanns men hur var det med det öppna vattnet? Jag hade dagen innan fått uppgift om att det skulle finnas en smal isfri ränna men fanns den fortfarande kvar? Om vattnet är strömt brukar det innebära att det krävs stark och ihållande köld men står vattnet helt stilla behövs inte mer än en normalkall vinternatt för att lägga is över en sjö. Förra årets regnfattiga sommar har medfört mycket lågt vattenstånd i sjöarna och inget vatten tappas ur dem. Då rinner inget vatten i åarna heller och därmed kan de lätt bli isbelagda. Hade det hänt kanalen vid Krämbol?

Ville jag veta det var det bäst att gå dit och se vad som fanns. Det vore ju synd att missa något som man inte trodde skulle ske men som kanske ändå av någon outgrundlig anledning inträffade. Snöfallet de första dagarna i januari var väl tilltaget och täckte såväl bilar som mark och träd. Här har vi marktäcket ...
och här snön uppe på träden.

Halvmånen var svagt synlig.
Det snöklädda landskapet inbjöd till en mängd foton.

Snöfallet hade varit tillräckligt ymnigt för att även täcka marken under granskogen.
Så var det det där med isen på kanalen vid Krämbol. I närheten av den röda bron var det is ...
och likadant åt andra hållet. Någon gyllene sjörök var inte att förvänta sig.
I och med att huvudmotivet inte längre var möjligt, måste andra alternativ sökas. Det blev ett hämningslöst fotograferande åt alla håll längs vägen hem. Många av de vyerna, som nu hamnade på bild, har jag fotograferat förr. Den här bilden till exempel är en upprepning från ett tidigare tillfälle.

Skogsbrynen runt åkrarna vid Krämbol är också gamla bekantskaper.
De har plåtats under alla årstider.
Oavsett om det varit morgonljus, dagsljus eller kvällsljus har de fått stå ut med att bli fotograferade.
Jag har knäppt träden från längre avstånd ...
och mera nära.
Ibland har endast en tunn stråle ljus varit anledning nog att ta en bild.
Några träd stod på stod på skuggsidan

Andra i bländande ljus.
Medan solen sakta sjönk och ljuset fick mera gulröda toner gick jag på en skogsstig.
Fåglarna har rensat de flesta rönnarna från bär nu men olvonen har en hel del kvar än. Bären är inte så nyttiga för kroppen och det är kanske därför det fortfarande finns kvar av dem. Ett och annat slinker nog med i förbifarten men de skövlas inte bort precis.
En nyfiken entita undrade vad jag var för filur. Det är den nog inte ensam om.
Solen var på väg att tacka för sig och säga på återseende en molnfri dag.
Ett av mina favoritmotiv längs den här slingan är de här broarna över fruset vatten och björkarna intill.

Medan dagsljuset sakta falnade sökte en björktrast hitta åtminstone en liten sängfösare bland de frusna rönnbären. Det föreföll som tidigare gäster redan i stort sett tagit tabberas på dem.
Så var jag åter hemma och av flera hundra tagna foton var det endast dessa som fick godkänt. För att hinna med att få ordning på bilderna räcker dagarna inte till. Jag är tvungen att ta till nätterna också.

söndag 1 januari 2017

Nu börjar det nya goda året!


Min väggalmanacka för 2017 har en orkidé på utsidan. Det är blomman av skogsknipprot, Epipactis helleborine. För några år sedan hittade jag den orkidén på ett helt oväntat ställe. Där fanns många blommande plantor. 

Nu råkar det vara så att Katrineholm är i behov av byggbar mark och detta ställe råkar vara beläget så tillgängligt att man planerat att bebygga det. Denna planering har gjorts utan att man tillräckligt noggrant ha sett över vad som fanns där. Idag vet kommunen att orkidéerna växer där. 

Orkidéer är fridlysta och får varken plockas, flyttas eller få sin närmiljö förstörd. Detta gäller för varje orkidéart oavsett om de är synnerligen sällsynta, relativt vanliga som till exempel nattviol eller av mera ovanligt slag, så som skogsknipprot är. 

Hur kommunen löser detta dilemma, ska bli intressant att följa. Börjar man exploatera marken, kommer miljön kring orkidéerna att påverkas negativt, eftersom alla ledningsdragningar för vatten och avlopp samt gatudragningar har en dränerande inverkan. Även om man lyckas skydda beståndet från att köras över av entreprenadmaskinerna, kommer man aldrig att klara att skydda blommorna mot de människor som sedan ska bo där.
Januari har fått en vy ut över Viren. Fotot togs i januari förra året i samband med att jag ämnade fotografera sjörök vid Krämbol. Jag har använt en variant av det i en fototävling, där det fick ett gott betyg, men inte på långa vägar räckte till för att nå en framskjuten placering.
Vi fick en del snö i och kalla dygn i början av 2016. Det får gärna bli så även i år. Jag vill ha fler foton med gyllene sjörök över kanalen vi Krämbol. Nu är det dock inte så säkert att det blir så även om det kommer köldknäppar. Vi har för närvarande låga vattenstånd i sjöarna och det strömmar inget i åarna. Ligger vattnet stilla fryser det till och förutsättningarna för att den sjörök jag så gärna vill ha ska bildas försvinner.