Gryning

Gryning

onsdag 21 juni 2017

Det skulle bli dimma


Jag har fått en ovana som innebär att medan förståndigt folk sover, drar jag ut någonstans bortom bebyggelsen för att försöka hitta en soluppgång med mycket dimma i. I lördags hade jag planerat att besöka flera platser men det visade sig snart att några av dem inte hade så mycket till dimmor då jag ville ta mina nattfoton.

Jag for då till fågeldammarna vid Östra Vingåker. Det är ett pålitligt ställe, oftast. En halvmåne stod över skogen.

Molnen hade fått färg och jag hoppades på en riktigt grann morgon.
Beteshagen bort mot Claestorp hade ett tjockt dimtäcke över sig.
Långt bort i dimmorna kunde jag ana att det fanns hjortar. Två av dem kom sakta åt mitt håll.

Det var svårt att fånga in dem med kameran så jag fick tills vidare sikta på mera närbelägna motiv.
Plötsligt kom de fram ur dimman. Det är en mörk hind och en ljusare ung hjort.
Hinden viker av in bakom träden men hjorten står villrådig kvar ute i dimman. Hinden kommer snart fram igen men då får de vind av mig och rusar bort samma väg de kommit.
Jag stod högst uppe i backen där skogen möter vägen. Därifrån hade jag bra överblick ner mot dammen utan att störa fåglarna,

Dimman ligger tät och molnen skymmer solen. De granna färger jag trodde jag skulle få uteblev. Så mycket mer än så här blev det inte. En slags nordisk blues kanske.

Ett stilla vemod

Blå toner i soluppgången.

Det ljusnar


Ute på stenarna i dammen har skrattmåsarna fått fram sina ungar.
Hägrarna var inte populära bland måsarna och de dessa långbeta fågar var inte helt sams de heller. Den här hade blivit bortmotad av en annan häger och försökte nu smyga tillbaka till sitt favoritställe.


Solen jobbade på för att komma igenom molnen men lyckades inte få till det bättre än så här.
Man får inte som man vill jämt och jag for hem. Där kunde jag i alla fall få lite kaffe!

tisdag 20 juni 2017

Sucka mitt hjärta men brist inte


Jag hade hyrt bil och for runt mellan mina vanligaste ställen och tog foton av mina vanligaste motiv och for till nästa ställe och upprepade mig och mitt beteende.

Det var först när jag var på väg att ge upp som jag såg en liten nyponros inne i beteshagen vid Sjöholm. Fotot fick godkänt.
Så skulle jag fara vidare. Då medan jag håller på att lägga in kameran får jag se något ligga på marken under eken där man brukar ställa bilen, då man vill fotografera dimmor eller norrsken från höjden. Där i gruset ligger ett hjärta. Det är inget märkvärdigt smycke utan mest en enkel berlock, som inte farit väl av att ligga i gruset och bli överkörd. I fortsättningen ska inte det hjärtat köras över! Kanske kan det återfinna sin rätta ägare också.
Det var varken rosor eller hjärtan jag planerat att fotografera men det var de fotona som blev bäst!

fredag 16 juni 2017

Mitt på dagen


Oftast är jag ute och övervakar dimmiga soluppgångar men det händer att kameran lurar ut mig även mitt på dagen. Så skedde i onsdags och som vanligt tog jag foton utan någon större eftertanke eller urskiljning. Det fick bli som det blev och det gjorde det vill jag lova!

I trädgården kring det hus vilket jag föddes i, fanns det två sorters dagliljor, gula och röda. Jag minns nu inte om det var min farfar eller farfars far som skaffat dit dem, ty bägge hade ett stort trädgårdsintresse, men särskilt de gula dagliljorna visade sig tåla nästan vad som helst. De är vackra när de blommar.
I trädgården fanns det även en del iris. Både dagliljorna ovan och irisen är fotograferade här i Katrineholm men de fick mig att minnas en annan trakt.

Efter att för en stund ha förlorat mig i barndomsminnen, vandrade jag vidare och kom då att stanna på bron vid Värmbol där jag kikade en stund på skuggorna över ån.

Därifrån ställdes kursen mot Backa. Intill den vägen hittade jag en vacker näva. Den har en stark doft och brukar kallas stinknäva. Man ser släktskapen med andra arter i Geranium familjen. Många av dem har också en påträngande odör. Pelargoner och rosengeranium, ”Dr Westerlunds hälsoblomma”, hör dit.
På andra sida Backa gård hittade jag en vit och en svart fjäril. Den vita är en svartribbad vitvingemätare ...
och den svarta en sotmätare. Dena är vit med lite svart, den andra svart med lite vitt.
Ängsklockorna blommade för fullt. Ängsklockan är Dalarnas landskapsväxt.

Det kom en liten fjäril och landade på vägen framför mig. Den var rätt rastlös så det var svårt att hinna med med kameran men den lille krabaten höll sig på grusvägen. Fjärilar som håller sig på vägar har oftast en egenskap gemensamt: De är hanar. Fjärilshanarna behöver mineraler till sin spermieproduktion och mineralerna hittar de på sådana fuktiga grusiga ställen som gamla grusvägar kan vara. Det här fjärilen är en ängsblåvinge.
Längre fram var gruset grövre och där landade den här ängssmygaren- Förmodligen sökte även den mineraler där. Fjärilen är inte stor och föreföll därför att ha landat i ett storstenigt klipplandskap.
Vi närmar oss midsommartiden. Midsommarblomstren, ja de är också en sorts Geranium-växt och näva, formligen prunkade i diket intill landsvägen. Skogsnäva brukar de också kallas.

En kålfjäril njöt av blomprakten på sitt eget vis.
Så kom jag hem och kände mig rätt nöjd.

tisdag 13 juni 2017

Nattvandring till Sjöholm och tillbaka.


Regnet under slutet av förra veckan kunde innebära att nattluften skulle kunna få hög fuktighet och soluppgången bli dimmig ifall det var någorlunda vindstilla. Söndagsmorgonen bjöd på allt man kan önska sig då det gällde en klar himmel och hög luftfuktighet. 

I god tid gav jag mig ut i sommarnatten. Över åkrarna mellan Luvsjön och Amsterdam och bort mot Sjöholms gamla skola låg dimmorna i svackorna.
Jag följde den cykelväg som förr var en järnväg mellan Värmbol och sågverket vid Stettin. Där borta var det polispådrag av någon anledning. Eftersom jag ofta stannade och försökte fånga något med kameran tog det tid att gå även korta sträckor. Solen första ljus kunde anas över skogen i nordost.


Framme vid Sjöholm låg dimmorna tätt över sjön och vassarna och långt bort fanns en molnkant.
Sakta började molnkanten och himlen få gula, röda och lila toner och det ljuset fångades upp av dimmorna.
Då solen kommit upp över skogen kunde den skicka ned ljuset förbi träden på en udde och låta solstrålarna få reflekteras i vattnet och leka med dimslöjorna.

Till slut satte den dimmorna i brand!
Över vassarna på var dimmorna tätare men även dessa försökte få lite färg av gryningsljuset på sig.

Dimmorna över sjön lekte att de var eldslågor.
Snart spred sig de gula, orangea och röda dimmorna sig in över land.
Runt träd och buskar brann det varma ljuset i dimmorna.



Solen var nu uppe och det var dags att söka sig hemöver igen. Sjöholm hade dock mer att visa fast av annat slag. Det här är ett par viggar.



Dimmorna verkade vilja följa med en bit på vägen. I rapsen hade spindlarna satt upp sina fångstnät och fått dem fyllda av fin dagg.

På andra sidan ladugården finns en större damm och den badade i ljus.

Det har avverkats skog mellan Sjöholm och fram till Knattebo. En gröngöling sökte något att äta i tallbarkens skrymslen.
Luftfuktigheten var hög även inne i skogen och där solljuset tog sig igenom trädkronorna satte strålarna spår i fukten.

Så var jag tillbaka vid åkrarna mellan kullen Amsterdam och Luvsjön. Där betade tre rådjur. Det var en bock.
Där fanns även ett mindre smaldjur och så min gamla bekanting, hon med de vackra ögonen.
En fälthare hade hittat en behaglig plats att sitta och njuta av den sköna morgonen på.
I gräset glittrade det överallt där solen kom åt de små daggdropparna.

Det är en vacker tid nu och inte bara utanför bebyggelsen utan även i välskötta trädgårdar.

Så kom jag då hem och eftersom jag varit uppe hela natten, var jag väldigt trött men jag hade haft en helt fantastiskt skön morgon.