Gryning

Gryning

onsdag 24 augusti 2016

En morgon mitt i veckan


Åter stod jag vid dammarna intill vägen mot Östra Vingåker. Den ena är för närvarande närmast tom men den andra har lite mera kvar än och i den simmade två sångsvanar. De drog sig undan när de blev varse min närvaro.
Fyra tranor flög över vägen. Under sommaren har det varit relativt tyst från dem men nu börjar de signalera på samma sätt som de gör på våren. Om ett par veckor blir det tyst igen. Då har de dragit söderut för att så småningom övervintra i Spanien.
Jag traskade över till bortkanten av dammen för att invänta soluppgången och få möjlighet att se det lågt kommande ljuset sätta färg på morgondimman.
Dammarna låg ännu i skuggan men lite av dimmorna speglades i vattnet och slöjorna över land fick också färg.
Solljuset letade sig även fram genom skogen.

Sångsvanarna var inte nöjda med min närvaro och flyttade till nästa damm.
Dimmorna försvann efter en stund och en klarblå himmel morgonbadade i en spegelblank damm.
Intill dammarna står en stor ek.

Då dimmorna tunnats ur kunde ljuset lättare ge den här dungen en fin genomlysning!
Även ett daggvått spindelnät fick sin beskärda del av belysningen.
.
Morgonen var på väg över i en ny arbetsdag och på landsvägen började trafiken komma igång. 

måndag 22 augusti 2016

En söndagsmorgon i augusti


Det har varit en aning klent med orken den sista tiden. Få längre promenader har gjorts och något övrigt värt att skriva om har inte hänt. Väderleksprognoserna hade under flera dagar utlovat att söndagen skulle få en tämligen molnfri gryning med en del lättare dimmor över markerna. Det är så jag vill ha det.

Morgonen kom och långt före gryningen ringde väckarklockan. Jag hann med att göra frukost och lite till och ändå ha gott om tid att i sakta mak vandra bort mot viltvattnen vid Östra Vingåker. Himlen var långt ifrån molnfri. Tvärt om! Av månen syntes det inte mycket men gatubelysningen hjälpte mig se var jag var.

Det föll ett lätt regn stundtals. Så hade jag inte föreställt mig att vädret skulle vara. Molnen medförde att ljuset var ovanligt klent och trots att jag använde kamerans speciella program för nattfotografering blev fotona bedrövliga. Det var först då jag kommit fram till fågeldammarna vid landsvägen som det började likna något bättre. Längs vägen hade jag sett flera rådjur, en dovhjort och precis framme vid dammarna en flock vildsvin. Inget av alla de fotona blev tillräckligt bra att visas. Endast ett på en ung råget fick godkänt.


Solen var nu på väg upp och jag gick bort till den plats jag brukar så på då jag fotar soluppgången. Av den blev det inte mycket att visa, för den gömdes av molnen men en häger och en liten fågel satte sig i en björk och det fick bli en tröst i bedrövelsen.
Vildsvinen kom tillbaka fast den här gången hade de tagit sig fram till den beteshage som det betade köttdjur i början av månaden. De var fem svin, 4 suggor och en galt. En av suggorna anförde gruppen och de övriga tycktes följa i någon slags rangordning. Här står ledarsuggan och vädrar dofter från någon trädgård vid kyrkbyn i Östra Vingåker. Hon anar fara och gör helt om. Medan de övriga fyra står blickstilla som på fotot vandrar hon rakt igenom gruppen. Då hon kommit förbi den sista vände de tre som står i bredd och går så på bred linje fram till henne då vänder den sista och knallar efter. Ett vildsvinens Military tattoo. Det var bara säckpiporna som saknades!
Jag hade även turen att få se en forsärla vid den dyigaste dammen. Det finns gott om vanliga sädesärlor där. Jag såg något flaxa till bland bråtet som sticker upp ur dyn. Då jag inte kunde se vad det var, tog jag en serie foton av kvistarna och väl hemma kunde jag via något suddiga foton få veta vad som fanns där. Fågelns gula undersida gick lätt att urskilja och likaså ett vitt band på vingen. Det var en forsärla, en hane. Det var annars ont om vadare på plats.

Jag knallade så sakteliga hemåt igen. Vid Duveholmssjön tog jag ett foto av den spegelblanka vattenytan.

Nästan hemma såg jag en mycket vacker stockros. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto av den också. Man vill ju ha något vackert att visa också!
Det var först då jag kommit hem som den mera molnfria himlen uppenbarade sig men då hade de stämningsskapande dimmorna upplösts och de störande mörka slagskuggorna intagit det vackra vyerna.

fredag 19 augusti 2016

Ur arkivet för kåserier: Sång


Om att inte sjunga till gitarr

Jag har en gitarr men inte gitarrfingrar. Har försökt att lära mig. Började med ett a-ackord. Där var det kört. Killen som skulle lära mig sa: - Du har inte hållit i en gitarr förr va?
- Nej, sa jag, men jag blev ju så illa tvungen nu!

Jag MÅSTE se vad jag gör. Dessutom gör jag det med ett finger, åtminstone om jag spelar eller skriver. Jag lade ifrån mig fingerplågaren för att inte förlora stämningen.

Gitarren är inte min utan min dotters. Den är köpt begagnad av en halvdan musiker.
- Fan, den är ju lättspelad, sa läraren.
- Inte för mig, sa jag.

Han gav upp! Jag förstår varför. Man kan inte spela gitarr med enbart höger hands pekfinger. Jag letade länge efter av-och-på-knappen. Hade det funnits en sån, hade jag bara behövt att peta på den så hade det börjat låta. Av allt att döma ska man istället hålla i gitarren lite varstans med vänsternäven också. Det är ungefär som med tjejer. Man tafsar lite här och där, så gör de läten och vådliga rörelser.

Jag äger även en röst. Jag tänkte mig möjligheten att sjunga utan gitarrkomp. Då skulle jag inte behöva se hur jag gör. Det räcker med att jag inte hör hur jag gör. Jag ger mig attan på att det skulle låta bättre om jag sjöng med pekfingret. Fast den tekniken har jag inte lärt mig, så jag sätter det i örat i stället. Då låter oljudet bara hälften så outhärdligt.

Läraren såg inte ut att tycka det vara en så god idé att satsa på en sångkarriär för min del men han var en vänlig man, så han sade inget. Jag gav full hals för att visa honom att jag var ett formidabelt röstfenomen. Det blev mycket kraft och känsla i det vibratot. Det kändes verkligen lyckat. Kan ha varit något i spansk stil, fado kanske, eller transsibirisk hårdpunk eller vad det nu var jag fick till. Notstrecken skälvde i sina grundvalar. Mig gjorde det inget. Tvärtom! Jag är kände mig rätt nöjd med den prestationen men min lärare såg plågad ut. Karlen har så exklusiv musiksmak. Han skickade genast en hel trave skivor i CD-spelaren, vred upp volymen till max, började spela intensivt och satte på sig tjocka hörlurar.

Men annars har jag faktiskt sjungit opera. Inför betalande publik! Sju föreställningar. Utsålt på allihop! Efteråt gjorde vi en LP också. I stereo! Varje skiva såldes till fullt pris! De flesta gick åt redan i förköp. Jag var med i kören. Det behövdes en hel symfoniorkester och ytterligare minst ett nittiotal sångare för att jag inte skulle höras. Ibland sa kördirigenten missnöjt: - Det är någon bland basarna som försöker sjunga sopranstämman. Får jag be honom vara tyst! Då höll jag käften och mannen nickade belåtet. 

I tre år teg jag. Med så lång erfarenhet räknades jag som en rutinerad stöttepelare. - Jag var den som basstämman kunde byggas runt, sa sångledaren. Det är nämligen så att jag gör precis allting rätt när jag i all tysthet tar i. Jag lever mig in i texten, spelar ut hela mitt kroppsspråk, artikulerar, nyanserar, fraserar och använder bukstöd för att få det rätta trycket i fortefortissimo samt är totalt tondöv. Det var tur att det inte behövdes något prov för att få vara med. Somliga fick på så sätt behålla sina illusioner.

Men jag sjunger gärna. Jag ligger åt brumbasbaryton hållet, den perfekta kombinationen av tibetansk strupsång och M. A. Numminens falsettbrytningar. Fungerade utmärkt i min barndom. Gick alldeles förträffligt att locka hem korna med den rösten. Jag stod på ladugårdsbacken och sjöng ”Sånt är livet” tills rappningen lossnade från ladugårdsväggen. Krittren råkade i extas och kom knatande över berg och backar, så mjölken skvätte om dem.

Fast ska jag själv ta upp en ton blir det nog mest pinsam lyteskomik av tillställningen. Finns ingen trubadur, som klår mig där! Med de förutsättningarna skulle jag nog försöka mig på en karriär som rocksångare när jag inte längre orkar jobba. Är det nånting jag kan, så är det nämligen att skråla!


© Börje Eriksson 2009

torsdag 18 augusti 2016

Ur arkivet för kåserier: Spela piano



Spela piano.

När jag gick i skolan, försökte jag spela piano. Jag lärde mig på tre år lika mycket som de mer begåvade eleverna gjorde på en termin. De kunde spela lika fort med bägge händerna, därför hann de dubbelt så långt på varje lektion. Det går inte lika kvickt för den som är utpräglat högerhänt. Det går väldigt sakta om man bara använder höger hands pekfinger. För mig var det pekfingervalsen som gällde men jag lärde mig inte den heller.
Man måste läsa noter också, helst samtidigt som man petar på tangenterna. Det är meningen att man skall peta på samma tangent som noten betyder. Det kallas att spela efter noter. Om man petar på fel tangent kallas det att man spelar falskt. I ”Vilda Västern” sköts falskspelare. Det är inte bra för stämningen att ta ett falskt ess. Då får man räkna med att de andra vill se.
Man kan slippa olåten om man stoppar tussar i öronen men då hör man inte om de skjuter på en. Spelar man efter hur det låter, kallas det att spela på gehör. Då måste man först ta ur tussarna. Det lät inte bra vare sig jag spelade på gehör eller piano.
Pedalerna på pianot fick jag inte röra men familjens gamla svarta orgel måste trampas så mycket man orkade. Bara en trampa fungerade och bälgen var otät. Det blev knappt luft så det räckte till höger hands pekfinger. Orgeln hade stått i ett övergivet missionshus på landet och blivit miljöskadad. Den kände mycket väl till hur psalmerna gick men valserna fick man dra själv.
Orgelns tangenter levde ett eget liv. Ibland gav de ljud ifrån sig, ibland inte och ibland ville de inte sluta. Det lät något okristligt. Våra löpska honkatter fick då nåt fuktigt i blicken och ålade sig jamande fram, för att längtansfullt stryka sig mot åbäket. Till innehåll och känsla måste deras duetter skilt sig helt från de kringresande predikanternas domedagsläror.
Jag fick inte lära in spelläxorna så mycket att jag kunde dem utantill. Jag lärde dem inte innantill heller men kom på att det handlade om flera sorters noter. Det fanns till exempel helnot, halvton, kvarting och paus. Dem övade jag ofta på. Det var tyvärr sällan läxorna innehöll enbart pauser.
Ibland skelar mina ögon. Om de skelat mera, hade spelandet gått lättare. Då hade jag kunnat hålla ett öga på noterna och ett på pekfingret. Den konsten måste man behärska, om man vill bli pianist. Kameleonter är världsmästare i skelande ögon. De är antagligen de enda jordevarelser, som kan spela fyrhändigt med sig själva och ha tunga och svans till att vända blad med.
När noterna har gaddat ihop sig mot en, kallas de ackord. Ska man klara av att ta dem, måste man ha många pekfingrar. Mina ackord blev entoniga. En sån stämma kallas monoton. Flera stämmor kallas polyfon. Skulle jag upphäva min stämma utanför min älskades fönster, kallas jag Megafån!
Det fanns en bas också. Den skulle man ta med vänstern. Jag drog näven slumpartat fram och tillbaka över tangenterna. Det kallade jag att ackompanjera. Pianofröken kallade det fusk. Jag tror inte att hon hört talas om Errol Garners släpande vänsterhand. Jag försökte grymta på hans vis också. Det lät bara krystat. 

Tanten undrade, om jag var opasslig. Det var jag! Jag passade inte att spela piano.


© Börje Eriksson 2008

tisdag 16 augusti 2016

En morgon då sommaren återvände


Vädret i min trakt har under en tid varit mindre trevligt för den som vill gå ut och fotografera vackra vyer eller färgglada insekter. Till i måndagsmorse var det dock utlovat en klar morgon med nära vindstilla och relativt hög luftfuktighet. Jag hoppades på lätta dimmor över åkrarna och tog kameran i hand och så drog vi tillsammans ut mot Östra Vingåker.

Det fanns dimmor och det fanns djur i rörelse även om de större åkrarna föreföll vara utan liv. Nu ska man inte vara helt tvärsäker på en sån sak för bäst det är sticker det upp ett rådjurshuvud ur en dikeskant!
Sen ska man heller inte räkna bort den speciella åkern och udden som sticker ut i den. Trots att dimmorna stundtals drog fram i täta bankar, så gick det att upptäcka att saltstenen man satt upp på udden hade besökare.
Det visade sig att besökarna var dovhindar med kalvar.
Över fågeldammarna fanns det dimmor och hägrarna föreföll att tycka tillvaron denna morgon var onödigt gråtrist och ruggig om man hamnat på skuggsidan.
Solen var dock på väg upp och försökte byta färg på dimmorna.
Man har slagit vägrenarna men där vägräcket finns, blir det svårt att få bort allt. Kvar står nu fröställningar av strätta, Angelica sylvestris. Fröna kan användas för att färga ylle gult men fråga mig inte hur man gör. Möjligen vet min syster det.
Då solen börjat ta höjd hittade den en vinkel där den kunde lysa ned mot dimmorna på andra sidan om den här trädridån.
Fortfarande hade dock solen en bit kvar till dess den var helt uppe över träden.

Regnen som föll under förra veckan har fyllt på i dammarna. Ännu finns det gott om synliga gyttjebankar men här och var hittar vadarna ställen där de kan leta kryp i vattenbrynet. Jag tror det här är grönbenor.
Då jag gick hem såg jag en dovhind med kalv på långt håll ute i den speciella åkern. De lät sig väl smaka av oljeväxterna.

tisdag 2 augusti 2016

En måndagsmorgon


Det är torrt i markerna nu och vattnet i fågeldammarna sinar. Nu råkar det vara så att när vattnet minskar i dammarna, går det lättare för vadarfåglarna att hitta föda i dyn. De fågelarter som tillbringat sommarn i trakterna strax söder om Norra Ishavet har börjat sin flytt söderut mot vinterkvarteren i Afrika och Sydeuropa. De rastar gärna vid de nu rätt dyiga viltvattnen. Igår var jag dit för att se vad som fanns där just då.

Självfallet vimlade det av grågäss, nu när kullarna av ungar vuxit upp och börjat flyga, samma med hägrarna men det var inte dem eller gräsänderna jag var ute efter. Jag ville se och kanske kunna få foton av fåglar jag annars inte ser eller har svårt att komma tillräckligt nära. 

Krickorna är ett exempel på andfåglar som gärna håller ett behörigt säkerhetsavstånd. De finns där under hela sommaren men brukar flyga undan även då man är 50 meter från dem. Krickor livnär sig på små kräftdjur och vatteninsekternas larver. För att komma åt dessa smådjur simmar de med halva huvet under ytan och silar vattnet i näbben för att få fram något ätbart.

Jag gick till andra sidan dammen i avsikt att få något foto av dimmorna, ljuset och soluppgången. Det betar fem charolais där. Här är tre av dem.
Solen började komma upp bakom träden.

Morgondimmor.
Snart syntes ljusstrålar i dimman.

Ljuset letade sig ned mot det lilla av vattnet som fanns kvar.
I de blottlagda dybottnarna letade olika vadare föda. Här är det enkelbeckasiner som söker frukost.
Den här fågelns identitet var jag osäker på men jag har fått veta att det är en ungfågel av arten svartsnäppa. Nordnorge, norra Finland, Kolahalvön och bort mot Sibirien är deras sommarviste. Nu är de på väg söderut.

En riktigt stilig ungdom.
Den här svartsnäppan höll till på längre avstånd från mig.

Jag såg även grönbena och drillsnäppa men de har funnits där hela sommaren.

måndag 1 augusti 2016

Augusti


Måndag, tvättdag och ny månad: Det är mycket nu!

Den här dimmiga gryningen över viltvattnet vid Östra Vingåker representerar augusti i min väggalmanacka.


Jag gick dit i morse. Det var inte lika dimmigt då men det fanns en hel del rastande vadarfåglar. Jag har inte hunnit redigera de fotona än.